‍SM Sultan (1923-1994) var en internationellt
erkänd pionjär inom den revolutionära kon-
sten. Han sägs ha levt ett händelserikt liv,
influerat av en annorlunda filosofi kring livet,
politiken och konsten. Han bröt mot etablerade
traditioner och instiftade sina egna. Essensen
av hans konstnärliga gärning präglades av
bilder och berättelser från lantbrukare och
arbetarklassen i Bangladesh.

SM Sultan eller Sheikh Muhammad Sultan,
känd också som Lal Mia, föddes i Narail
distriktet beläget i den sydvästra delen av
Bangladesh. Han utbildade sig på konstskolan
i Kolkata under 1940-talet. Därefter reste han
runt i nästan alla delar av den Indiska subkon-
tinenten, inklusive länder som Indien, Pakistan
och Bangladesh.
Han mottog regelbundet inbjudningar från
USA och Europa för att delta i konsttävlingar
och konstutställningar. Sultan deltog bland
annat i en utställning i London där konstverk av
världskända kreatörer såsom Picasso, Salvador
Dali och andra presenterades. Sultan var den
förste konstnären från Asien som fick chansen
att delta i sådana prestigefyllda sammanhang.
Han hedrades senare som mannen från Asien
eller ”The Man of Asia” av Cambridge universi-
tet 1982.

Som barn lärde han sig det konstnärliga
hantverket av sin pappa. Fadern var bygg-
nadsarbetare, anställd av en godsägarfamilj i
Narail. Inspirerad av den jämngamla sonen från
godsägarfamiljen drömde Sultan om att plugga
på Konstskolan i Kolkata. För att få skriva
antagningsprovet till konstskolan behövde man
emellertid ha slutfört grundskoleutbildningen,
vilket Sultan till följd av fattigdom inte hade
haft möjlighet att göra.
Efter att ha rekommenderats av den välkände
akademikern, poeten, översättaren, konstkriti-
kern och diplomaten Hasan Shahid Suhrawar-
dy, som också var storebror till den dåvarande
premiärministern Bengal Huseyn Shahid
Suhrawardy, gav rektorn på konstskolan SM
Sultan chansen att skriva ett antagningsprov.
Av de totalt fyrahundra eleverna som skrev ten-
tan, fick SM Sultan den högsta poängen. Däref-
ter blev han antagen till Kolkata konstskola.

‍
Oförmögen att betala för ett boende, i egen-
skap av sin bakgrund, fick SM husrum hos
Suhrawardy. Suhrawardy erbjöd Sultan att fritt
använda dennes familjebibliotek. Biblioteket
var fyllt med böcker från Indien och andra län-
der, med böcker skrivna på både bengali och
engelska. Allt från konst till historia, litteratur,
filosofi, religion, natur och politik fanns att läsa.
Sultan läste så mycket som möjligt.
För att ta sig fram och tillbaka till skolan åkte
Sultan med Suhrawardys privata bil. Han levde
som en prins. Under sitt första år fick han näst
högst poäng i slutuppsatsen i skolan. Under det
andra och tredje året fick han högst poäng. När
han var inne på sitt fjärde år på konstskolan
hade han tappat motivationen till att fortsätta.
Hans tankar och fokus hade drivit mot idén att
färdas runt den indiska subkontinenten och
hjälpa människor. Han berättade om sin plan
för Suhrawardy och förklarade att det 6-åriga
programmet var för långt för honom. Han ville
inte fortsätta.

Suhrawardy respekterade hans vilja och hjälpte
till ekonomiskt för att Sultan skulle kunna ge
sig av. Därefter vandrade Sultan här och där,
från en destination till annan, från en station till
annan. Han målade konstverk, gjorde porträtt
av folk och tjänade pengar. Han blev en baul,
en trubadurkonstnär. Utöver sitt konstnärskap
kunde han även spela flöjt.

Båda dessa kompetenser gav honom möjlig-
heten att tjäna pengar och erhålla publikens
respekt. Detta gjorde att han kunde stå för sitt
eget uppehälle.

‍
Alla älskade Sultan och välkomnade honom.
Han porträtterade brittiska soldater i Indien un-
der andra världskriget och tjänade pengar från
dem. Han höll även den första konstutställning-
en i Shimla, en indisk stad.
En dag, på en Indisk station, utropades att den
kommande bussen skulle vara den sista bussen
till Lahore, Pakistan. Därefter gick inga fler tu-
rer. Han steg på bussen och påbörjade sin resa
till Pakistan. Trots att han var oförmögen att
ta med något av sina hundratals konstverk var
han snart igång igen med konstutställningar i
Lahore och andra delar av Pakistan.

‍
Han återvände till sin hemby i östra Bengal (nu-
varande Bangladesh) i slutet av 1940-talet. Där
bodde han anonymt, i ett tomt hus i skogen.
Ingen visste att han var konstnär. Han hade
en nära och kärleksfull kommunikation med
fattiga lantbrukare och arbetare i byn.
Några år senare anlände en delegation från
USA för att välja ut konstnärer från Pakistan för
ett internationellt utbyte som skulle anordnas
på amerikansk mark. Pakistanska myndigheter
ville inte nominera SM Sultan men den ameri-
kanska delegationen insisterade på att nomi-
nera honom. Detta eftersom de kände till och
uppskattade Sultans konstnärskap.

Därefter skickade Pakistanska myndigheter ett
meddelande till den lokala administrationen i
Narail. De bad administrationen arrangera ett
besök för SM Sultan till den dåvarande Pakis-
tanska huvudstaden Karachi och därefter till
USA. Kort därefter försökte lokala myndigheter
hitta konstnären. Ingen hade koll på någon vid
det namnet som också var konstnär. De kände
till en man vid namn SM Sultan som bodde i ett
tomt hus i skogen, men de visste bara att han
var en bohem. Var den bohemiska mannen i
själva verket en konstnär?

När Sultan slutligen lokaliserats av den lokala
administrationen frågade den ansvarige om
han verkligen var konstnär. SM Sultan svarade
ja.

Chefen sa: Jag tror inte på dig. Om du är konst-
när på riktigt måste du måla något framför mig.
Då målade Sultan. Byråkraten blev nöjd och fick
bevis. Sedan åkte Sultan till Karachi och däref-
ter vidare till USA.

I USA deltog Sultan i flera olika program,
inklusive en tävling. En dansare fick i uppdrag
att göra en ’Pose’ varje minut. Under en timme
gjorde dansaren således sextio poser. Konst-
närer från hela världen målade en bild enligt
varje pose. Sultan kammade hem tredjeplatsen
i tävlingen.

Han fick stor respekt, folk tyckte om honom.
Han målade, spelade flöjt och reste runt i olika
stater, och tjänade rikligt med pengar. På vägen
hem besökte han Europa och reste till Frankri-
ke, Storbritannien och Nederländerna. Där höll
han konstutställningar och mottog inbjudning-
ar från såväl amerikanska som europeiska städ-
er för att spela flöjt och delta i konstnärli-
ga sammanhang.
Hans konstverk visades i Simla, Indien, 1946 sa-
mt i Lahoreoch Karachi 1948-49. Målningarna ställ-
des även ut i New York, Boston, London och på Mi-
chigans universitet under1950-talet, långt inn-
an hans utställning presenterades på
Bangladesh Shilpakala Academy, landets nat-
ionella galleri, 1976. Vissa år jobbade Sultan på
ett hindutempel i Orissa, där han hade flera and-
liga upplevelser likt en vaishnava eller en
baul. I grunden föddes han som muslim. I sitt
leverne var han emellertid sekulär, med en för-
kärlek för naturen och djur. Han hade möjlig-
heten att leva som en prins, men valde att
leva som en enkel, fattig individ. Han upplev-
de motgångar, utmaningar och andliga upplevel-
ser. Han bar med sig upplevelsen av att ha levt
igenom hungriga dagar och nätter i ut-
satthet. Han åtnjöt stor respekt hos byborna i
den sydvästra delen av Bangladesh, där han föddes
och frekvent återvände till genom livet.
Han erbjöds av landets kulturdepartement att
bli en officiell konstnär i huvudstaden Dhaka.
Där levde han ett tag, men efter en tid tappade
han intresset och återvände till sin by.
Regeringen byggde ett nytt hus i byn åt honom
och SM belönades med ett livslångt arbetsstipendium.
Han erhöll samtliga viktiga statliga utmärkelser
som konstnär.

En gång ville frun till en militär-
diktator i Bangladesh genomgå en konstutbildning
hos Sultan. Presidenten bjöd in Sultan till Dhaka,
och Sultan kom till huvudstaden från sin by. Han
inkvartera des på ett femstjärnigt hotell som hette
’Sonargaon Pan Pacific’ och tilldelades ett offi-
ciellt fordon. Varje afton eskorterade militär-
personal Sultan till presidentens hus i Cantonment.
Men Sultan trivdes inte. Efter två veckor
återvände han till sin by.

Han startade ett privat zoo, en skola för barn
och även en skola belägen på en större båt.
Där samlades barn i en fantasivärld fylld av
spännande och annorlunda upplevelser. Han
grundade även ett par skolor och konstskolor i
sydvästra delen av landet.
Han ville inte måla och avbilda dem förmögna.
Hans mål och syfte var att främja sanning och
skönhet, inspirerat av de fattigas liv och vardag.
Det var hans filosofi. Han tänkte att hans mo-
dersmål, bengali, var hans religion. Från början
till slut var han en bengali ut i fingerspetsarna,
trots att han blev internationellt erkänd som
den främste konstnären från den Indiska
subkontinenten.