2010 träffade Carl-Göran Ekerwald Sigrid Kahle – och blev omedelbart förälskad. Han var 87 och hon 82. Tre år senare skrev han en diktsamling, Sigridiana, om deras kärlekshistoria.
Sigrid under himlabaldakinen
med den obetalbara minen
av triumf och övervunna nederlag,
hon är – natt och dag –
denna morska, vilda, vackra kvinna
min slavinna
och jag hennes sturske slav.
Vi betjänar varandra,
förintar varandra,
återuppväcker varandra,
förskräcker varandra.
Vi är mycket tillfälliga och små
men elektriska båda två.
Vi gnistrar och glimmar
dygnets alla timmar.
Har ni sett oss?
Vi tillvarons kortlivade tomtebloss.
“Carl-Göran Ekerwald har skrivit mängder med essäböcker om bland andra Nietzsche, Goethe och Shakespeare, men aldrig någon diktsamling. När han som 87-åring blev förälskad i Sigrid slog den poetiska ådran till och han har nu tre år senare gett ut Sigridiana, för att hylla kärleken och sin musa den inte helt obekanta Sigrid Kahle i en fräsch och opretentiös diktsamling, som spritter av liv och ömsint humor:
Stiltje rådde. Tystnad. Oändlig rymd.
Nattens måne borta, solen skymd.
Var fanns sjöarna? Öarna? Bergen?
Skogarna? – Himlen hade tappat färgen.
Allt transparent. Jag krympte och blev mindre,
levde försvinnande i mitt inre.
Sov och söp allena, gick ur rum i rum,
mörk i hågen, kall och stum.
Du, Sigrid, kom – tog fram ditt kort,
svängde ditt trollspö och sa: ‘Min port
är låst med en fyrsiffrig kod
som jag nu ger dig av nåd:
fem, åtta, fyra, sju – simsalabim!
Med det enkla chiffret kommer du in.’
På lördag kom jag till min fe.
Koden funkade, det blev kakor och te.
Dikterna har tidigare publicerats i antologin Lyfta locket av Uppsala (2015).
