‍‍AI-modellerna räcker ännu inte för att skriva
skönlitteratur. Resultatet känns som att få
en roman återberättad för sig.

‍Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skri-
bentens egna.

Ett par veckor innan ChatGPT slog ner som en
bomb i samhället skrev jag en krönika om att AI
börjar ta sig in i de kreativa näringarna. Sedan
dess har vi inte pratat om annat än AI. Ledarsi-
dor, kultursidor och tech-magasin har svämmat
över med visioner, analyser och domedagspro-
fetior.

I krönikan frågade jag mig bland annat hur det
skulle bli med etiken när program lär sig skapa
eget material utifrån en konstnärs speciella stil,
en stil förvärvad genom år av hårt arbete, ska-
pande och utveckling. De senaste månaderna
har det gjorts flera försök med just detta.
Ett exempel är förlaget Novellix som för någon
vecka sedan gav ut AI-skriven skönlitteratur i
form av fyra noveller. Förlaget har sedan 2011
specialiserat sig på att ge ut just noveller, ofta
paketerade i speciella teman.

Dessa nya noveller är skrivna av ChatGPT
utifrån fyra kända verk: Röda rummet av August
Strindberg, Doktor Glas av Hjalmar Söderberg,
Kallocain av Karin Boye och Kejsaren av Portugal-
lien av Selma Lagerlöf.

Instruktionen har varit att skriva en novell
byggd på en eller två karaktärer i de klassis-
ka romanerna. För den Kallocain-baserade
novellen löd den till exempel: “Novellen ska
handla om Linda som är resistent mot drogen
och försöker fly. Den ska innehålla kärlek och
svek. Skriv som Karin Boye”. Texten har sedan
utvecklats med följdinstruktioner som ”Förläng
avsnittet…” eller ”Fördjupa scenen…”.

Att säga att resultatet är text som påminner
om Karin Boye eller August Strindberg vore en
klar överdrift. Novellerna kan bäst beskrivas
som referat eller som rösten som inleder ett
tv-serieavsnitt: ”I tidigare avsnitt…”. Att läsa dem
känns helt enkelt som att få en roman återbe-
rättad för sig.

Det är tydligt att berättelserna saknar det som
är novellformatets styrka – ett utsnitt ur en hel-
het som läsaren kan fylla i, ofta mångbottnat.
AI-novellerna är istället utan djup och lämnar
inga lösa trådar eller rum för eftertanke.
Men framför allt väcker de inga som helst
känslor. På 20 sidor rasar handlingen fram likt
ett snabbtåg genom ett landskap. De inskjutna
promptarna om att till exempel bygga ut med
naturbeskrivningar märks tydligt. Mitt i flödet av
händelser kommer en detaljerad skildring av en
skog eller en sjö. En plötslig tvärnit i handlingen,
som sedan snabbt får upp farten igen.

Som experiment är det intressant, men någon
läsupplevelse är det inte. Än så länge förpassar
jag AI till att författa baksidestexten.

‍

Krönikan publicerades för första gången i Upsala
Nya Tidning den 21:a maj 2023