PÅ PLANETEN Venus har en nedslagskrater fått sitt namn efter den ryska poeten Marina Tsvetajeva. Det säger något om den ryska kulturen och den särställning diktaren av tradition har - som samvete, sanningssägare och siare. Poesin i Ryssland har alltid på något vis lyckats krångla sig fram till folkets öra och hjärta.

”… därför att poetens/väg är kometers. Orsakers sprängda/band hans sammanhang. /Allt/ på huvudet! Förtvivla! Poeternas/förmörkelser står i ingen almanacka …”

(Marina Tsvetajeva)

I gryningen 24 februari 2022 kom den befarade ryska invasionen av Ukraina och samma vår förbjöds all rysk oberoende media. När nu poeten och författaren Rimma Markova, bosatt i Stockholm, kallar sin nya diktsamling Krigsår och ger ut den i Ukraina sommaren 2024 förekommer ordet krig och kriga nitton gånger, något som i hennes forna hemland skulle renderat ett fängelsestraff på upp till 15 år. 

Jag föreställer mig dessa förbuds verkan på håll. Jag föreställer mig ett stort poetiskt mod hos författaren och anar det ryska arvet att dikta när ofred råder. 

Krigsår av Rimma Markova, som nu föreligger på svenska i översättning av Maria Rodikova, är en tunn volym på femtio sidor. Runt en serie fina svartvita foton av Valerie Hopkins, tagna i Kiev under krigets första månader, ligger dikterna, alla smärtfyllda vittnesbörd från en poet i exil. Med frätande skam över sitt ryska ursprung skriver Rimma Markova: ”En förödd värld. Jag står inte ut/med skammen över mitt gamla land.”

Hur skriver den som inte själv är på plats? Som i likhet med oss andra sitter bänkad framför skärmar och följer destruktionen och dödandet? Samtidigt med kriget i Ukraina pågår Israels attacker i Gaza. Den palestinsk-amerikanska poeten och översättaren Fady Joudah befinner sig i Houston, USA, liksom Rimma Markova på tryggt avstånd från händelsernas centrum. ”Din själ är i din fiendes knytnäve/och han vägrar släppa ut den” Fady Joudah i diktsamlingen […].

Den som bor i ett annat land har det egna landet som en stämpel i köttet. Den västerländska tryggheten skyddar inte mot medkänsla och identifikation. Så blir dikterna till vittnesmål om liv. De vittnar om människans förmåga att över avstånd erfara en bottenlös medkänsla och en identifikation som pressar existensen till det yttersta. Rimma Markovas dikter är nästan alla enligt rysk tradition skrivna på rimmad vers: 

Till den som tror på Rysslands storhet

når sorgen aldrig fram. 

Jag gråter mig trött i min svaghet

Och av bitter skam

‍

Att hitta motsvarigheter i den svenska ordleken blir ibland oöverstigligt även för en översättare som Maria Rodikova. Några av dikterna i Krigsår, som skrevs på ryska, blir lidande i översättning, det hjälps inte. 

‍

Jag hittar en förklaring hos Ingemar Leckius: 

 ”… rim är levande lemmar i originalet, som gärna blir till proteser i en översättning”.

Rimma Markova lever och verkar som lärare i konst och ryska sedan 30 år i Sverige. Bosatt i Stockholm spelar hon en betydande kulturpedagogisk roll, något hon belönades för år 2011, när hon av Stockholm stad utsågs till Årets folkbildare.

‍