SÅ OLIKA diktsamlingar kan vara. Både Rimma Markova och Jörgen Mattlar skriver i bundna former. Men inte alls på samma sätt.

Rimma Markova skriver på ryska, såvitt jag förstår rimmad vers med en grund i rysk berättartradition såväl poetisk som prosaistisk.

Hon är född i Leninggrad 1951, men bor i Stockholm sedan ett 30-tal år och har varit verksam som lärare och författare, exilförfattare.

Bakom sig har hon 14 utgivna böcker. Den senaste diktsamlingen, Krigsår (2025) är översatt av Maria Rodikova och innehåller 16 svartvita foton tagna av Valerie Hopkins, korrespondent för New York Times. Det handlar om Rysslands krig i Ukraina.

‍

”Som om skulden helt var din

när barnen dör i bombanfall.

Och du, i denna grymma tragedi

får stå till svars för allt.

…varken offer eller medaktör.”

‍

Svårt att vara exilryss i krigets skugga. Att uppmanas att stå till svars för det man inte alls är solidarisk med. (Säkert likadant svårt att vara jude i skuggan av Israels krig i Gaza.)

Rimma Markova berättar i sina dikter om ett krig, som kunde vara alla krig, där mammor tvingas skicka ut sina söner till slagfälten; där de vuxna och gamla männen går ut för att aldrig komma igen.; där hem blir grushögar och människor sårade av bomber, förluster, fruktan och sorg.

Det är svårt att översätta rimmad vers till ett annat språk. Svårt nog att hålla sig på samma versfötter. 

Rimmen blir ändå inte konsekventa rim, och rytmen är svår att bibehålla. Till en annan gång vore det kanske värt ett försök att strunta i rimmen, och fokusera helt på rytmen, som om texterna skulle kunna sjungas.

Starkt berörande är dikterna hur som helst, oftast i samklang med fotografierna. Vad kan vi göra, tänker man om världens pågående krig.

”Sörja de döda tillsammans och förbanna alla mördare”, skriver Rimma Markova.

‍

 *

‍

Även Uppsalapoeten Jörgen Mattlar håller på sträng struktur i sin senaste diktsamling med den lakoniska titeln Dikter.

Här är det haikuns treradiga och sjutton stavelser långa kortdikter som gäller - i stor mängd men uppdelade i fyra ”kapitel”.

I klassisk haiku ska en årstid anas, men inte benämnas. Den principen håller sig Mattlar förhållandevis nära. Men han fokuserar strikt på 5+7+5 stavelser, en mycket användbar struktur, som tvingar bort alla onödiga ord och lockar fram essensen ur varje poetisk ansats.

Medan Markovas diktsamling mycket väl kan läsas i en följd, som en tydlig berättelse, en sorgesång över olika aspekter av kriget, exilen, livet, kräver Mattlars långa rad av treradingar att man stillar sig, stannar upp och låter berättelsen sakta träda fram. Som när man förr i världen framkallade foton och såg motivet bit för bit forma sig i framkallningsvätskan.

Jag kan inte sammanfatta Mattlars diktsamling mer än att den handlar om livet, rör vid kärleken, vid kriget (en aning) och snuddar naturen med vaket öga och varsam hand.

‍

Varje sida med tre strikt hållna treradingar är en berättelse, tillsammans med nästa sida och nästa.

‍

”hundskallet ekar

genom tallskogens skymning

lyser likt lingon

‍

de blickar utåt

fjärden som speglar molnen

lila strandsattes

‍

har du hört lommen

ropa kuuikka ur finska

svårmodets insjö”

‍

Mycket vemod och sorg, men också möjligheten till värme och liv bjuder Rimma Markova och Jörgen Mattlar på med personliga friheter tagna inom bundna former. Förlagen heter Proidea respektive Kain.

‍