DETTA är berättelsen om mitt liv under inbördeskriget i El Salvador, en period som sträckte sig över nästan tio år, från 1979 till 1988. Berättaren är jag själv – Pelón Villeda, även kallad Paco. I skildringen framträder jag både i tredje och första person. Den senare formen är avsedd för att lyfta fram och betona avgörande ögonblick. Händelsernas centrum är mitt land, El Salvador, på den amerikanska kontinenten. Berättelsen är en hyllning till kampen för demokrati och självbestämmande. De akronymer som förekommer i sammanfattningen av denna berättelse är namn på organisationer och institutioner som jag kom i kontakt med under mitt deltagande i befrielsekampen mot militärdiktaturen.

‍

‍

Berättelsen

Under 1900-talet styrdes El Salvador av en allians mellan kaffeoligarkin och militären, vilket skapade auktoritära och repressiva styren.

Ett kort demokratiskt försök 1931 avbröts av en militärkupp ledd av general Hernández Martínez. Han tog makten.

Året därpå slogs ett stort bonde- och ursprungsfolksuppror ner i massakern 1932 med tiotusentals döda och därmed inleddes årtionden av förtryck och avsaknad av demokrati.

Den ekonomiska makten hade sedan tidigare koncentrerats till ett fåtal, medan majoriteten levde i fattigdom. Under 1960- och 70-talen växte missnöjet och sociala klyftor fördjupades.

Kubas revolution inspirerade nya rörelser och oppositionen organiserade sig i politiska partier och i massrörelser. Valfusk, censur och repression kvävde dock varje demokratisk möjlighet. Även kyrkan som ställde sig på de fattigas sida gjordes till måltavla för regimen.

Till slut enades vänstergrupper i befrielsefronten FMLN 1980 och därmed öppnades dörren till det blodiga inbördeskriget.

Jag växte upp i El Salvador i en miljö präglad av statlig repression och såg tidigt hur polisen misshandlade och fängslade mina släktingar. På 1970-talet skärptes förföljelsen mot min familj, med mord på dem som var politiskt aktiva i oppositionen. Med stöd av Förenta Staterna (USA), använde regimen propaganda för att demonisera oppositionen och förbjöd till och med protestmusik. År 1979 började jag själv delta i demonstrationer, först som deltagare och senare genom att dela ut flygblad. Jag anslöt mig till massorganisationen FAPU och tog pseudonymen ”Paco” för att skydda min identitet. Livet blev underjordiskt, präglat av ständig förflyttning men också av risker. Motståndet växte sig starkt och jag insåg vikten av disciplin och säkerhet i organisationen. Vid fredsmarschen i San Salvador i januari 1980 mötte vi våld när säkerhetsstyrkorna öppnade eld. Massakern visade att fredliga protester inte längre räckte. Händelsen blev en avgörande vändpunkt för mig. Jag förstod att kampen för demokrati måste föras vidare på nya nivåer.

I slutet av januari 1980 blev jag mer aktiv inom studentorganisationen FUERSA vid El Salvadors nationella universitet, UES. Där deltog jag i protester för massiv studentintag till läsåret 1980, men också för att fördöma regeringens förtryck mot folket. Armén, återigen med stöd av Förenta Staterna, stod bakom våldet som riktades mot folket. Där knöt jag kontakt med en grupp studenter som i sin tur hade kontakt med studenter från andra universitet i San Salvador. Tillsammans deltog vi även på aktiviteter och demonstrationer utanför UES:s campus trots risk för livet. Under denna tid kom jag även i kontakt med en gerillagrupp som kallades “Det nationella motståndet”, vilket ledde till att jag fick lära mig att hantera vapen som G3 och Uzi. Mitt engagemang växte ännu mer när jag började utföra uppdrag: övervakning av vissa militära mål och stöd vid militära aktioner i små grupper. Mordet på ärkebiskop Óscar Romero i mars 1980 visade att ingen längre var säker. Vid denna tidpunkt hade jag gått in i motståndskampen på heltid och såg ingen återvändo. Samtidigt gav Nicaraguas revolution oss nytt hopp och solidaritet. Jag blev alltmer övertygad om att kampen måste fortsätta. 

I april fick jag plötsligt besked om att jag skulle resa till Nicaragua för en militär förberedelsekurs, och tre dagar senare var allt ordnat. Jag reste på den fjärde dagen.

Tidigt på morgonen lämnade jag hemmet i hemlighet och påbörjade en lång och riskfylld resa med buss och färja.

Vid ankomsten till hamnen i Potosí, i Nicaragua, var jag nära att falla i vattnet men lyckades rädda mig själv. Efter flera timmars resa kom jag till huvudstaden Managua, där en kontaktperson tog mig till ett säkert hus.

Där levde jag isolerad under strikta regler, omgiven av vänsterorienterad litteratur. Jag blev starkt imponerad av Nicaraguas öppna samhällsanda, så olik El Salvadors diktatur.

Senare skickades jag till Kuba för militär grundutbildning med fokus på överlevnad och försvar. Tiden där blev svår. Först blev jag sjuk och sedan drabbades vi av en kraftig orkan, men jag fullföljde ändå kursen. Jag såg det som en prövning inför framtida utmaningar i kampen mot regimens förtryck.

När kursen avslutades återvände jag till Managua och där flyttades jag till ett annat hus där jag bodde isolerad tillsammans med andra kamrater. Medan jag väntade på att få återvända till mitt hemland smög jag ut två gånger i bara några minuter. Snart kom jag till slutsatsen att isoleringen jag befann mig i kanske var en förberedelse inför framtida långa vistelser i fängelse. Detta ifall polisen skulle kidnappa mig och hålla mig fången när jag skulle återvända till El Salvador.

Väntan i Nicaragua drog ut på tiden, och jag började längta hem. I Managua bodde jag i fem olika hus. I början av 1981 deltog jag i övningar med fallskärmslogistik och några månader senare deltog jag även på en radiokommunikationskurs. Allt detta som en del av förberedelsen för att möta de utmaningar som fanns på krigsfronten.

Vid ett tillfälle när jag gick till tandläkaren, så greps jag av sandinistpolisen. Jag var fortfarande under bedövning och av den anledningen kunde jag inte förklara mig, men blev till slut släppt omedelbart.

Efter lång väntan kom ordern om att återvända till El Salvador. Det hade gått drygt ett år då jag återvände dit från Kuba. Jag var helt inställd på att återvända till El Salvador för att fortsätta kampen för demokrati, trots riskerna mot mitt liv.

Jag återvände till El Salvador via Guatemala i slutet av juli 1981, med ett falskt pass och utan problem vid gränsen. Jag togs emot av en kontaktperson från min organisation och gömdes i ett hus där jag levde isolerad i två veckor. Därefter började jag en noggrant planerad resa från San Salvador till ett nytt kontaktställe långt borta. Under färden fick jag flera gånger order att hålla huvudet nere för att inte se städerna vi passerade. Till slut överlämnades jag till en ny guide, och tillsammans reste vi med buss längst bort i östra delen av landet utan att jag visste vart. I ösregn vandrade vi genom landsbygden och korsade en farlig flodström med hjälp av en kabel. Sedan anlände vi till ett enkelt hus, men jag gick bara in där för att äta, vila och få instruktioner inför nästa möte. Nästa morgon gick jag ut och väntade ensam under ett mangoträd tills fem beväpnade FMLN-medlemmar kom och hämtade mig. Gruppen vandrade i tystnad genom berg och små samhällen, där vi bad om mat och vatten. Efter fem timmars vandring nådde vi ett område nära staden Corinto, där FMLN-styrkorna delvis hade kontroll. Efter att ha gått ca åtta timmar kom vi fram till ett enkelt läger som saknade allt nödvändigt. Där fick jag min första måltid – en tortilla med bönor. 

FMLN bildades 1980 som en sammanslutning av fem vänsterorganisationer under El Salvadors inbördeskrig och organiserade flera militära fronter över hela landet. Jag hamnade på fronten Francisco Sánchez i Morazán, där jag inledde mitt liv som gerillasoldat. Efter att ha fått pseudonymen ”Marín” och tilldelats en stridsgrupp började jag anpassa mig till ett hårt och krävande liv i bergen. Lägret präglades av knapp tillgång till mat, medicin och grundläggande resurser, men gemenskapen mellan kamrater från stad och landsbygd blev stark.

Säkerheten i lägret var strikt och med fasta rutiner. Min vardag bestod av nattvakt, patruller och fysiska övningar. Kontakten med civilbefolkningen var minimal och disciplinen genomsyrade allt. Deltagande i operationer inkluderade bl.a. tillfångatagande av paramilitärer och skydd av försörjningsgrupper samt direkta strider. Vid ett tillfälle fick jag ansvar för sprängämnen inför en attack mot armén. Under denna insats förlorade vi kamraten Manuel, vars död ignorerades av ledningen – något som väckte frågor om respekt och människovärde.

Trots svårigheterna lyckades vi ibland vinna framgångar, som vid attacken mot Jocoro, där militären tillfälligt drevs bort. FMLN kontrollerade även vägar mellan städerna Corinto och Sociedad och upprättade kontrollpunkter för att hindra fiendens rörelser. Vakttjänst var slitsam, ofta utan mat eller vatten, men gav oss strategisk kontroll. Senare fick jag ansvaret för organisationen av radiokommunikation på fronten.

I december 1981 inledde armén en massiv offensiv mot fronten, med artilleribeskjutning och luftangrepp. Den civila befolkningen drabbades hårt – över tusen människor dödades i massakern i El Mozote på andra sidan om Torolaälven. Min grupp befann sig söder om älven, där vi kämpade under extrem utmattning och hunger. När våra styrkor beslutade att dra sig tillbaka gav ledningen mig ansvaret för en granatkastare. Syftet med reträtten var att skydda civila och den samordnades då genom budbärare eftersom radiokontakt saknades mellan de olika lägren på vår front. Den gången gömde vi oss i bergen, långt borta från vårt kontrollområde – i flera dagar utan mat. När vi återvände fann vi våra djur och civila grannar brutalt mördade – en tydlig påminnelse om arméns taktik att utplåna allt liv. Kort därefter nåddes vi av nyheten om massakern i El Mozote, vilket blev en chockerande bekräftelse på krigets grymhet och de systematiska övergreppen på civilbefolkningen.

Trots tragedierna fortsatte kampen. Jag bidrog till att bygga upp radiokommunikationsnätverk som gjorde det möjligt att samordna våra styrkor. Det skapades även en avdelning för att avlyssna arméns signaler. För att upprätta radiokommunikationen på fronten behövde jag hjälp av mina kamrater norr om Torolaälven. Jag reste flera gånger till en plats som heter El Zapotal för tekniskt stöd från andra FMLN-enheter. Sådana resor var farliga men nödvändiga för samordningen av militära insatser. Informationen från radion hjälpte oss att undgå arméns senare offensiver.

Även i det hårda lägerlivet fanns små stunder av lättnad: musik från radiostationer, naturens skönhet och fiskar i de små vattendragen vid Corintofloden som påminde om livets enkelhet. Dessa ögonblick gav tröst och styrka i en tillvaro präglad av ständig fara.

Jag drabbades av sjukdomar: tandvärk, infektioner och svåra hygienproblem på fronten.

Till slut fick jag resa till San Salvador för vård och hjälpte en kamrat att skicka brev hem.

Efter behandlingen skulle jag återvända omedelbart till fronten, men förlorade kontakten då militären tagit mötesplatsen.

Då sökte jag hjälp hos min far, som jag inte sett på två år – vårt sista möte. Kort därefter fick jag beskedet att min far och min yngre bror hade kidnappats och mördats samma natt.

Familjen chockades djupt men kunde begrava dem, till skillnad från många andra offer som aldrig har hittats.

Pappas död gjorde att alla hans pågående arbetsprojekt gick förlorade och tvingade min mor att flytta, medan mina bröder blev traumatiserade.

Innan återresan till fronten gömde jag mig i två olika hus i San Salvador, skyddad av solidariska familjer. Organisationen planerade min återkomst, eftersom jag inte ville stanna i staden. Trots smärtan återvände jag till fronten i mitten av 1982 och välkomnades av mina kamrater.

Jag bar på en ständig oro för min familj och de inre sår som mordet på min far och min bror hade lämnat inom mig. Kort efter min återkomst till fronten utsattes vi för upprepade bombningar och artilleriangrepp av armén. Det var den andra offensiven jag genomlevt, vilket tvingade oss att ständigt flytta från plats till plats. Till slut var vi tvungna att överge vårt område. Efter den offensiven blev vi tvungna att bygga skyddsrum för radiostationen. Arbetet med radion gav mig både ansvar och förtroende, men det innebar också ständig fara. Genom det arbetet fick jag dock möjlighet att möta människor som internationella solidaritetsarbetare och en kurir som senare skulle spela en viktig roll i mitt öde. Bristen på hygien och mediciner gjorde dessutom att jag snart drabbades av sjukdomar igen.

När armén inledde sin tredje offensiv tvingades vi retirera långt bort i långa kolonner, bärandes på all vår utrustning i mörkret. Vårt radiobatteri hade laddat ur, och den enda chansen att kunna fortsätta vårt arbete var att återvända till lägret för att ladda om det. Fem kamrater och jag vandrade genom natten, under stor fara, då området redan intagits av armén. Generatorns högljudda buller när batteriet laddades utgjorde en fara i sig, men trots riskerna lyckades vi fullfölja uppdraget och återvända till gömstället före gryningen. Åtta dagar senare kom vi tillbaka till vårt läger, lättade över att ha klarat oss.

I oktober attackerade FMLN staden Corinto med hjälp av styrkor från båda sidor av Torolaälven. Själv deltog jag inte direkt i striden, men jag följde händelserna på nära håll. Efter fyra dagar föll staden, en seger som stärkte moralen och gav tillfångatagna paramilitärer. Jag såg hur våra styrkor, söder om älven, blev mer kreativa och började samarbeta med styrkor från andra regioner, som till exempel Usulután, för att genomföra gemensamma aktioner mot armén. Slaget i San Felipe-dalen nära Corinto, visade tydligt vår växande militära förmåga.

Vid årets slut hade jag dock förlorat min roll vid radiostationen och arbetade mest som budbärare och vakt vid högkvarteret, vilket gav mig mer tid för mig själv. Under en senare mission deltog jag i belägringen av staden Sociedad, men målen var oklara. Vi återvände till lägret utan att ha avlossat ett skott.

Den 7 november 1982, tidigt på morgonen, kom en bonde till vårt läger och berättade för mig att en militärkolonn var på väg från staden Gotera mot Corinto. Jag gick genast till den högsta chefen och informerade honom om detta. Den militära enheten skulle senare under dagen passera genom San Felipe-dalen, där våra styrkor redan hade en observationspost. Snart skickades förstärkningar dit, och en inneslutningsmanöver mot armén organiserades i San Felipe-dalen.

Mitt på dagen bröt slaget ut med intensiv artillerield. FMLN lyckades med hjälp av bland annat elitstyrkan Braz stoppa de omkring 250 soldaterna. Armén använde civila som mänskliga sköldar, vilket ledde till tragiska förluster. Efter fyra dagar var striden över och armén besegrades. FMLN erövrade stora mängder vapen och ammunition och tog 82 soldater till fånga. Flygattacker följde men utan något resultat, samtidigt som en annan arméenhet lämnade Corinto av rädsla för att bli attackerad. När jag på fjärde dagen närmade mig platsen där striderna ägde rum fick jag höra från mina kamrater hur hård striden hade varit. På natten återvände jag ensam till lägret, skakad och fylld av rädsla. Jag hade mycket tur i att jag inte hamnade i bakhåll av soldaterna som gått vilse bland bergen och skogarna.

FMLN följde Genèvekonventionen och överlämnade de tillfångatagna soldaterna till Internationella Röda Korset. Den stora segern visade också ironiskt nog att USA blivit den främsta vapenleverantören till FMLN, genom de beslagtagna arsenalerna.

En dag gick kamraten Silvestre och jag för att besöka Corinto, där vi trots beväpning var mycket försiktiga. Vi mötte en kvinna som erbjöd oss vatten och möjlighet till att bada. Hon visade stor vänlighet och erbjöd mig dessutom hjälp för att kunna återvända till min familj. Jag frågade om jag kunde återkomma för att diskutera saken närmare, vilket hon gick med på. En vecka senare möttes vi igen för att prata lite närmare om det. Allt detta resulterade i att kvinnan åkte till en av mina nära bekanta för att be om pengar åt mig. Jag lovade henne en del av summan som tack för hjälpen. Efter tio dagar återvände jag till kvinnan och fick 500 colones (ca $ 100) Jag gav henne den lovade andelen. Kvinnan reflekterade över ungdomarnas utsatta situation i inbördeskriget och ville ge mig en möjlighet att återförenas med min familj.

Under tiden i lägret sysselsatte jag mig med enklare aktiviteter som att plocka frukt och samla honung för att ha något att äta. Jag gömde mina pengar från mina kamrater och började planera min resa. Jag ordnade ett par byxor och gömde dem i en plastpåse för att undvika misstankar.

En söndagsmorgon, strax efter frukosten, lämnade jag lägret och började min vandring genom berg och skogar. Minnet av allt som hänt på fronten följde mig som en lång skugga. När jag nådde en liten by med några spridda hus, belägen mellan det höga berget som kallades Ocotepeque och staden Santa Rosa de Lima, frågade jag efter en man med pseudonymen Teodoro, en gammal bekant från radiostationen som jag hoppades skulle kunna hjälpa mig vidare. Han bodde i närheten av den lilla byn. När vi möttes igen förklarade jag varför jag kommit ensam från fronten. 

Han erbjöd mig logi för natten och lovade att följa mig till vägen där bussen mot storstaden San Miguel skulle stanna.

Teodoro sålde mig ett par skor och bjöd mig på kaffe. Tidigt nästa morgon vandrade vi tillsammans längs smala stigar och bergsvägar tills han lämnade mig nära busshållplatsen. Innan vi tog farväl med varandra, tog han emot vapnet jag bar, med löfte att återlämna det till chefen på fronten. På den sista sträckan hjälpte jag en kvinna att bära hennes korg med grönsaker. Hennes sällskap lättade på min oro inför den obevakade zonen, och snart kom vi till hållplatsen och tog bussen.

Efter två timmars resa nådde jag San Miguel och därifrån fortsatte jag genast mot huvudstaden. Flera timmar senare steg jag av bussen i San Salvador och fann tillfälligt skydd hos en familj som öppnade sitt hem för mig. Så småningom lyckades jag åter få kontakt med min mor, men höll mig samtidigt gömd medan jag planerade återinträde i organisationen.

En barndomsvän, José, skulle hjälpa mig att kontakta FMLN, men han greps några dagar senare och kontakten bröts på obestämd tid. Jag började då istället träffa min mor och yngre syskon under helgerna, och arbetade ibland med min äldre bror i transportverksamheten. Längtan att återknyta till kampen fanns kvar, och när jag lyckades återfinna en kamrat med pseudonymen Sofía, öppnades en ny väg. Genom henne fick jag arbete i en Non-Governmental Organization (NGO) – ett nytt steg i mitt liv.

Så började jag arbeta vid en organisation för mänskliga rättigheter. Mitt uppdrag bestod bland annat i att dokumentera och rapportera övergrepp mot befolkningen, samt att upprätthålla kontakt med liknande organisationer både nationellt och internationellt. Arbetet förde mig även utanför landets gränser – till konferenser i Spanien och Österrike, samt till Costa Rica för en kurs i humanitär rätt.

Men medan jag engagerade mig i detta viktiga arbete blev jag alltmer medveten om myndigheternas vaksamma ögon. Organisationen övervakades, och jag själv var under polisbevakning och ständigt utsatt för hot och risker. Denna osynliga skugga följde mig i vardagen och påminde mig om priset för att stå på de förtrycktas sida.

Efter att jag lämnat NGO:n försökte jag finna nya vägar att överleva i huvudstaden. Jag fortsatte hålla kontakt med FMLN-medlemmar och gav stöd åt studentgrupper som stödde kampen för demokrati, även om mitt engagemang denna gång blev mer begränsat. Jag sökte arbete hos andra organisationer men fick inte något erbjudande.

I slutändan bestämde jag mig för att återuppta mina högre studier och deltidsarbeta privat för att försörja mig. Samtidigt höll jag fast vid kontakterna med FMLN, allt medan jag försökte anpassa mig till stadslivets rytm.

Den 7 november 1985 blev jag kidnappad av säkerhetsstyrkor när jag var på väg till en busshållplats för att ta bussen hem till min mor. Jag drogs våldsamt in i ett fordon, fick ögonbindel, misshandlades och hotades med döden under färden. När vi anlände till en okänd plats tvingades jag ta av mig kläderna och låstes in i ett isolerat rum.

Där hölls jag i flera dagar och utsattes för intensiva förhör. Jag anklagades för medlemskap i befrielsefronten FMLN och pressades hårt att avslöja personer som var knutna till fronten. Pressades också att avslöja kollegor inom NGO:n där jag tidigare arbetat, men också av medlemmar av Comadres – en organisation av mödrar till politiska fångar och försvunna personer.

Efter två eller tre dagar i isolering kom en av förhörarna in i rummet och förde mig med bil till olika adresser. Först stannade vi framför NGO:s kontor, där min kidnappare iakttog människorna som gick in och ut och krävde att jag skulle identifiera dem. 

Sedan fördes jag vidare till en annan plats där organisationen Ärkebiskopsdömets juridiska byrå (spanska: Tutela Legal del Arzobispado) hade sitt kontor. Även där ville han att jag skulle peka ut personer som enligt staten kunde vara vänsterrörelsens allierade, för att de senare skulle kunna förföljas.

Under sex dagar hölls jag isolerad, utan mat eller sömn, och till slut tvingades jag underteckna ett dokument som jag aldrig fick läsa. En dag fördes jag plötsligt till en cell där det fanns andra politiska fångar. Jag insåg omedelbart att jag befann mig i polisens byggnad på adressen Avenida Presbítero Manuel Aguilar.

Efter ungefär en timme kom civilklädda poliser in i cellen och hämtade mig tillsammans med tre andra fångar. Vi fördes vidare till fängelset Mariona i San Salvador, en resa som knappt tog en halvtimme.

Vid ankomsten möttes vi av medlemmar från organisationen för politiska fångar, Coppes. De tog våra personuppgifter, dokumenterade de övergrepp vi hade utsatts för och förberedde oss för att bli en del av avdelning 2, även kallad sektorn för politiska fångar. Coppes hjälpte oss tillgodose våra mest grundläggande behov. Jag tilldelades en cell och fick under de första dagarna sova på golvet, eftersom utrymmet var så trångt.

Varje morgon klockan sex öppnade anstaltens personal celldörren, och klockan sex på kvällen låstes vi återigen in.

När jag, eller Pelón som jag kallade mig själv, anlände till Mariona öppnade sig snart en liten ljusglimt i mörkret: jag fick ta emot besök av min familj och av Comadres. Dessa möten gav struktur och en känsla av ordning i mitt nya liv som fånge. Det gav också oss ett ovärderligt stöd och en länk till omvärlden.

Sakta fann jag en rytm. Jag började delta i dagliga sysslor – bära vatten, laga mat, städa och arbeta i butiken på avdelningen. Vi politiska fångar delade maten som våra familjer förde med sig, och jag lärde mig att dela det lilla jag hade med andra som inte fick några besök.

Med tiden började jag även sälja hantverk för att bidra till våra gemensamma behov. För oss var fängelset en plats där solidaritet och enighet stärkte oss ännu mer.

Efter några veckor flyttades jag till en annan cell, där alla betraktades som FMLN-medlemmar. Här levde vi under demokratiska principer. Coppes var organiserad i sektioner: juridik, propaganda, sport, undervisning och inre säkerhet av vår sektion.

Rutinerna höll oss samman: fysiska övningar, måltider, arbete och begränsade besökstider. Vi upprätthöll disciplin och respekt, och sektorn blev ett föredöme för de övriga internerna. Jag engagerade mig också i undervisning, juridiskt arbete och propaganda.

Humor, musik, fotboll och små stunder av samvaro blev vårt försvar mot förtvivlan. Mitt i fängelsets grymhet fann vi sätt att hålla hoppet levande. Men sanningen kunde inte döljas: vi politiska fångar bar på djupa ärr av tortyr, misshandel och systematiska övergrepp, en ständig påminnelse om regimens brutalitet. När tre av mina tidigare kollegor från NGO:n anlände till fängelset, insåg jag hur djupt infiltrationen från säkerhetspolisen hade trängt in i vårt arbete. En av dem var Jacinto, organisationens ordförande.

Ett år efter min ankomst tog Coppes över disciplinen i vår sektor. Dörrarna låstes inte längre, och vi fick tillgång till vatten i cellerna. Små förändringar, men som gjorde vardagen uthärdligare – och som stärkte vår gemenskap ännu mer.

En av de värsta mardrömmarna under min tid i fängelset inträffade den 10 oktober 1986, när en kraftig jordbävning, 7,5 på Richterskalan, skakade hela landet. Kaos uppstod innanför murarna, men vi klarade oss oskadda. I flera dagar tvingades vi sova utanför cellerna, och alla aktiviteter ställdes in. Det kändes som en dubbel bestraffning. Den jordbävningen ödelade vårt land. Det orsakade tusental dödsfall och tiotusentals skador.

Året därpå, 1987, gav ett fångutbyte mellan FMLN och regeringen hopp. Några av våra kamrater frigavs, och även om deras frånvaro fyllde oss med glädje, väckte den också oro. Stressen ökade när vi såg dem gå fria utan att säga hejdå till oss. Samtidigt började rykten cirkulera om en allmän amnesti vilket gav oss glädje och hopp om att snart få lämna fängelset. Ett regionalt fredsinitiativ ledd av presidenterna av de centralamerikanska länderna med hjälp av den Amerikanska Staternas Organisationen, ASO, ledde till undertecknandet av Esquipulas-avtal, i Guatemala, i oktober 1987. Avtalet stadgade att alla politiska fångar i El Salvador skulle friges senast den 7 november samma år, som en första gest av politisk vilja inför framtida fredsförhandlingar mellan regeringen och FMLN.

Efter undertecknandet av avtalet började vi räkna dagarna som vi skulle sitta kvar inlåsta. Stämningen förändrades märkbart; luften fylldes av hopp, skratten återvände, och till och med anstaltens murarna verkade mindre hotfulla. Redan i september började regeringen frige fångar, vilket skapade tomma platser i cellerna och en känsla av att slutet faktiskt närmade sig.

Jag höll mig fortsatt sysselsatt med Kommitténs uppgifter, men innerst inne väntade jag på ögonblicket då dörrarna skulle öppnas också för mig. Många av mina kamrater som tillbringat år i fångenskap släpptes äntligen fria, men inte alla. Vissa förblev kvar, och några av de frigivna greps på nytt kort därefter – offer för falska anklagelser. Detta visade att amnestin var en politisk plan av regeringen.

Den 6 oktober fick jag besked om min frigivning, men jag bestämde mig för att inte lämna fängelset samma dag. Två dagar senare kunde jag äntligen gå ut genom Marionas portar tillsammans med min mor. Efter en timmes resa var vi hemma. Glädjen och lättnaden var stor, men fångenskapens skugga följde mig fortfarande. De första dagarna hade jag svårt att förstå att jag faktiskt var en fri människa, och mitt hjärta fylldes av sympati för dem som ännu var kvar bakom murarna.

Tillvaron hos min mor präglades av försiktighet och återhämtning, men också av sorg. Kort efter min frigivning fick jag veta att Jacinto, en tidigare kollega från NGO:n, hade mördats av polisen, bara fem månader efter sin frigivning. Denna nyhet skakade mig djupt. Jag fick också veta att flera tidigare fångar övervakades, återförföljdes eller till och med dödades. Det påminde mig om att amnestin i själva verket mest var ett politiskt spel från regeringens sida.

Jag förstod snart att jag inte kunde stanna länge hos min mor. Jag höll mig gömd, försökte förgäves återknyta kontakten med tidigare kollegor från NGO:n för att fortsätta arbetet för demokrati och självbestämmande, men de flesta levde i skuggan efter Jacintos död. Redan i slutet av 1987 stod det klart att säkerhetsläget, isoleringen och den ständiga hotbilden gjorde ett liv i hemlandet omöjligt.

I denna osäkerhet sökte jag hjälp hos advokaten som bistått oss i fängelset. Han hade kontakter med den svenska diplomatiska representationen i regionen, som vid den tiden erbjöd asyl åt före detta politiska fångar. Jag förklarade min situation och de nya riskerna jag stod inför. Inom två dagar fick jag träffa en svensk representant, till vilken jag lämnade mina uppgifter och redogjorde för min oro. Svaret kom snabbt: Sverige öppnade sina dörrar och erbjöd mig att resa så snart som möjligt.

Så lämnade jag mitt land, El Salvador, och min familj den 25 eller 26 februari 1988. När jag tog farväl av min mor tvingade jag mig att hålla känslorna inom mig och visa henne styrka, även om hjärtat brast. Det var en av de svåraste stunderna i mitt liv, men jag föredrog exil framför att återigen hamna i fängelse. Jag ville aldrig mer att min familj skulle behöva lida av att se mig kidnappad, torterad eller försvunnen. Än i dag bär jag spåren av de trauman som följde av min fångenskap, men jag har fortfarande modet att fortsätta kampen mot orättvisor var de än kommer ifrån. Min resa gick först till Förenta Staterna och därefter till Europa. Jag tog inget materiellt med mig, bara hoppet om en ny framtid. Exilen blev början på ett nytt kapitel – i ett främmande land, där jag fick börja om från noll, men också en plats där jag kunde andas fritt, åtminstone tillfälligt. 

Några år efter min avresa blev El Salvador faktiskt en demokrati, men då befann jag mig redan långt borta, i exil. Först då insåg jag att min kamp för demokrati och självbestämmande inte var helt förgäves. 

‍

Jorge Ponce är en författare från El-Salvador, bosatt i Uppsala.