Foto:
ATT SMAKA ORD

Läsa är fint men lyssna är fult

Läsa är fint men lyssna är fult

Anna Sundström

Låt oss sluta hetsa mot ljudboken och istället glädjas åt all konsumtion av litteratur skriver Upsala Nya Tidnings kulturchef Anna Sundström.

DET är en märklig paradox, detta att det skulle vara sämre att lyssna på någon som läser en bok än att själv läsa boken. Istället för att ställa lyssning mot läsande borde vi glädjas åt all konsumtion av litteratur.

När författarpanelen i Babel nyligen läste Astrid Lindgrens jubilerande ”Bröderna Lejonhjärta” konstaterades att klassikern är ”underbar att läsa högt”. De flesta av oss minns nog hur det känns att bli läst för eller har själva läst för ett barn. Känslorna är positiva både inifrån och utifrån. Det finns få saker vi älskar att hylla så mycket som föräldrar som läser för sina barn. Men när vi låter en inspelad röst läsa för oss, då är det plötsligt annat ljud i skällan.

Lyssningsläsandet har ökat dramatiskt sedan strömningstjänster som Storytel, Bookbeat och Audible dök upp. Att lyssna på ljudböcker är också större i Skandinavien än resten av världen. Parallellt med denna ökning hörs allt fler röster om att lyssningsläsande inte är lika bra som ögonläsande. Att det inte räknas som läsning om man har lyssnat på Kerstin Ekmans böcker istället för att ha läst dem. Men var finns själva litteraturen egentligen – i de skrivna orden eller i upplevelsen av dem?

Ljudböckerna har på många sätt gjort litteraturen mer tillgänglig, inte bara för människor med afasi, synskador eller dyslexi. I och med ljudboken kan vi även konsumera romaner på cykeln, promenaden eller medan vi städar. Vi kan också lättare konsumera litteratur tillsammans, som under bilsemestern eller i en regnig sommarstuga.

Just ljud var ett av årets teman på bokmässan i Göteborg och det hölls mängder av samtal om ljudböcker, podcasts och lyssning. På seminariet ”Det vet vi om lyssningsläsande”, anordnat av Myndigheten för tillgängliga medier, dödades myterna en efter en.

Det finns idag inget stöd för att det ena sättet att ta in en roman är bättre än det andra – ordrikedomen, formuleringarna och språkuppbyggnaden är ju densamma. Forskning visar att det faktiskt inte skiljer så mycket mellan läsande och lyssnande, något Anders Ohlsson, professor i litteraturvetenskap, berättade. Samma delar av hjärnan aktiveras när vi lyssnar på litteratur som när vi läser. Inte helt oväntat läser och lyssnar vi också av samma anledning: ett sug efter berättelser, för att stressa av och vara del av ett socialt sammanhang.

Helena Taubner, lektor i specialpedagogik, sammanfattade det bra: När vi frågar någon om de läst något bra på sistone menar vi inte ”har du avkodat text” utan vi menar ”har du tagit del av innehållet”. De sociala lagren är ju själva poängen, menade hon. Dessutom påmindes det i panelen att skriftspråket är relativt ungt, medan muntliga traditioner är mycket äldre. Ändå håller vi skriftspråket så oerhört högt.

Så frågan är varför vi fortfarande ser ner på ljudboken. Varför det anses finare att ha läääst en roman? Kan det vara just lättillgängligheten som spökar? Att jag inte lagt in de 29 timmar av stillasittande det tar att läsa Dostojevskijs ”Brott och straff” utan istället ägnat lika många timmar åt att lyssna – men samtidigt vikt tvätt, klippt gräset och promenerat till jobbet? Enligt Anders Ohlsson bör vi även fråga oss om kritiken mot ljudboken är ett sätt att upprätthålla kulturella hierarkier.

För egen del har variationen av kanaler gett mig möjlighet att läsa mycket mer. Vilken lycka att kunna läsa tre böcker parallellt – en på papper, en i lurarna och en på skärmen. Så låt oss sluta hetsa mot ljudboken och istället glädjas åt all konsumtion av litteratur.

Krönikan publicerades första gången i Upsala Nya Tidning 5/11 2023

Anna Sundström