HON VAR vår tids samvete, en röst som bar både klarhet och mod. Hennes självrespekt var orubblig. Hon skilde med skärpa mellan det sanna intellektuella ansvaret och den retoriska fernissa som så ofta misstas för bildning. Medvetet höll hon sig på avstånd från de hierarkier som präglar den akademiska intellektualismens värld.
Hon var en av de sista stora arbetarklassförfattarna från sin generation och spelade en betydande roll som folkbildande författare. Jag talar om Elsie Johansson (1931–2025).
I år lämnade hon oss.
Hennes författarskap inrymmer familj och ensamhet, folkspråk och barndomens upptäckter, förmågan att se och att tala ur sitt innersta. Hon kunde se det som andra inte såg. Hon kunde känna det som andra inte ens tänkte på. Hon kunde tänka det som andra inte ens vågade föreställa sig. Hennes fantasier skilde sig inte från verkligheten – de vävdes samman med den. Hon levde sitt liv nära andra människor. Hon kunde tolka människors beteenden, både i glädje och i sorg. Hon var sann mot sig själv.
Hon hade ett eget språk, en egen stil och en unik skrivprocess. Det kan med rätta kallas ”Elsie-traditionen”. Förutom dikter, romaner, pjäser och noveller för vuxna skrev Elsie Johansson även för barn och unga. Hon representerar sin tid och sin generation, men hon följde aldrig trender. I stället skapade hon sina egna. Det är en avgörande aspekt för vilka författare som överlever tidens tand: en tidlös författare skapar sin egen riktning och finner sin egen röst. Den rösten blir sedan andras. Så var Elsie.
Man kan skönja Uppland i hennes verk – dess liv, landskap och natur. Hon arkiverade tidens bilder, känslor och berättelser, historier som var verkliga men med en frihet som gav fantasin utrymme. I sitt författarskap utgick hon från penna, papper, känslor och fantasins frihet. Hon var före sin tid. Hon levde fullt ut i sitt ”nu”, men skrev för framtiden. Hon framstår ofta som en Upplandsprofil, men samtidigt är hon både nationell och internationell. Man kan upptäcka samma sorts sanning i hennes författarskap som i verk av Henrik Ibsen, August Strindberg och Mo Yan.
Jag vill minnas Eric Dickens (1953-2017) – översättare, redaktör, lärare och litteraturkritiker – som hade brittisk-nederländsk bakgrund och var bosatt i Uppsala.
Han var min översättarkollega och engelsklärare. Eric kunde minst fjorton språk, inklusive alla nordiska. Han var en genuint mångspråkig översättare som ständigt läste böcker, tidningar och tidskrifter på många moderna språk.
Erics hem i förorten Sävja var som ett mångspråkigt bibliotek. Eric var stolt över Elsie Johanssons författarskap. Det var han som såg henne som en internationell röst inom samtida svensk litteratur och som började översätta hennes dikter. Med inspiration från både Ola Larsmo och Eric Dickens började jag följa Elsies författarskap. Det var samma Ola som först föreslog att vi skulle bjuda in Elsie till en skrivarverkstad på Uppsala stadsbibliotek i början av 2010-talet. Det blev min första kontakt med henne. Med tiden blev vi även familjevänner.
Elsie var ett stort stöd till och en viktig inspirationskälla bakom Litteraturcentrum. De sista åren spenderade hon tillsammans med sin make Thore, präglade av livskraft och värme. Jag fick möjlighet att umgås med dem båda, och allt var lärorikt – om hur man kan leva ett helt liv med ansvar, integritet, utmaning, glädje och genuinitet. Elsie Johansson var i sig själv en revolution: hon debuterade som poet vid 47 års ålder och gav ut sin första roman vid 54. På frågan varför debuten dröjde svarade hon:
”Hela mitt jag skrev i huvudet, men jag hann inte. Jag hann inte sitta vid bordet och skriva. I min fyrtioårsålder hann jag – när barnen hade vuxit upp.”
Därefter skrev hon böcker i många ämnen och inom flera genrer. Idén till ett pris kom från poeten Lars Häger: att Studiefrämjandet, i samarbete med Litteraturcentrum, skulle instifta ett litteraturpris för författare med en folkbildande roll. Priset fick Elsie Johanssons namn, och sedan 2022 har vi Elsiepriset.
Med det i åtanke vill jag lyfta att vi år 2031 väntar oss att fira hundraårsminnet av två folkkära svenska författare: Tomas Tranströmer (1931–2015) och Elsie Johansson (1931–2025). Tranströmer är redan en etablerad internationell författare, inte enbart på grund av Nobelpriset i litteratur 2011 utan också tack vare översättningarna. Nu är det vår tur att fundera över hur vi kan sprida Elsies rika språk, berättelser och klokhet till läsare i andra delar av världen.
Det är både förvånande och ledsamt att Elsies utgivare och Uppsala stadsteater trots seriösa försök inte hade möjlighet att bidra till anordnandet av ett minnesprogram för Elsie, på grund av resursbrist. Sådant kan hända. Men vi ger inte upp. Vi gör vårt bästa. Jag lärde mig av både Elsie och Carl-Göran att undvika institutionell hierarki. De föredrog sammanhang präglade av ödmjukhet.
Ekerwalds författarskap omfattar romaner, noveller och en stor mängd essäer. Under alla år var han också en flitig översättare och kulturjournalist i svenska tidningar. Vi minns båda genom att skildra andras tankar och minnen om dem, såväl som texter från deras egna litterära arv. Liksom Elsie deltog Carl-Göran i Litteraturcentrums evenemang under de senaste åren. Jag bär även med mig fina minnen av honom som en inspirerande vän. Båda präglade sin tid.
Deras språkliga gärning kommer att fortsätta — det kan vi vara säkra på.
Avslutningsvis vill jag dela ett mejl från Elsie:
Hallå, Anisur!
Ja, det blev ju en liten miss med min senaste bok: BLADET FRÅN MUNNEN. Den kom ut den 3e maj i år, men blev inte med i uppräkningen av mina utgivna verk! Nu tar jag det med humor, så ingen ny inbjudan måste skrivas och skickas - allmänheten berörs ju inte av det här. Ville bara påpeka, kanske kan vi/jag göra något roligt av det, vi får väl se hur allt utvecklar sig.
Hjärtliga hälsningar från Elsie
som ska delta i Stadsteaterns 70-årsjubileum i kväll - det blir mat o mingel där, men det har jag tackat nej till - ska bara läsa en dikt o berätta lite kort om dess bakgrund. Sen åker jag hem o äter middag med Thore.
Ha det så gott - vi ses!
Elsie Johansson, 19/11/2021
. . .
