OK, så nu vet vi. Det som förenar oss som svenskar är Calle Schewens vals, särbeskattning av makar, Viggen och Carl von Linné. Vad gör vi nu då?

‍

DET VAR inga större överraskningar i den kulturkanon som presenterades i september 2025 under en presskonferens på Gustavianum, och som på förhand debatterats flitigt. Möjligtvis beslutet att hålla sig till sådant som skapats före 1975 – som gör att listan måste te sig rätt så gammalmodig för dagens skolelever – och avsaknaden av humor, Hasse och Tage och Povel Ramel till exempel!

‍

‍

Listan har tagit två år att sammanställa och innehåller hundra viktiga svenska verk inom bland annat litteratur, musik, scenkonst, lagar, ekonomi och religion. Det som till slut presenteras är en salig blandning, där mycket av innehållet redan finns i skolans läroplaner. 

Det är inget fel på listan – den är till och med ganska bra – men det är fortfarande oklart vad vi ska med den till och hur detta ”verktyg för bildning, gemenskap och inkludering” ska användas. Utredaren Lars Trägårdh föreslår nu att en stiftelse tar arbetet vidare och att listan ska uppdateras vart tionde år.

‍

‍

Det som däremot känns tydligt är att vår nya kanon av ”betydelsefulla referenspunkter” är snudd på provocerande jämte den politik av nedskärningar på kultur, studieförbund, kulturskola och bibliotek vi sett under ett antal år. Som en avledningsmanöver likt trollkarlens ”titta här” medan andra handen smusslar undan något. Men en lista kan inte lösa en läs- och bildningskris.

Vår nya kulturkanon är ”ingen slutstation, det är snarare en avgångshall” upprepades flera gånger under presskonferensen. Frågan är vilken destination, vilken framtid, man har i åtanke.

Artikeln publicerades ursprungligen i Upsala Nya Tidning, 2025-09-03.

‍