ELSIE JOHANSSON var den enda i syskonskaran som fick en högre utbildning. Det kan vi läsa i hennes självbiografi Riktiga Elsie från 2016. Fröken hade knackat på i stugan under mitten av 1900-talet och kungjort om den ihärdiga studieförmåga barnet hade haft. Hon rekommenderade att dottern skulle söka sig till högre läroverk. Det var ett privilegium, skriver Johansson, men ett privilegium som inte gjorde mycket annat än att späda på den alltid närvarande skammen av att ha det dåligt ställt. Kläderna luktade av pappans lilla spisrum på Repslagargatan 22, det var som ett moln där hon satt och läste i lärosalen. Stanken av snus, svett och urin gick som inte bort. Toppbetyg fick hon, men vad gjorde det för integriteten när man var egendomslös? Hennes uppväxt var skral, hennes föräldrars relation likaså, stugans väggar tunna.

Det är en skildring av 18-och-1900-talets fattigfolk, och boken för mina tankar till Patrik Lundbergs självbiografiska Fjärilsvägen (2020) där fattigsverige porträtteras på ett något annorlunda vis. Patrik Lundberg växer upp med finanskrisen under 80-och-90-talets Sverige och boken är mycket mindre poetisk i språket i jämförelse med Johanssons verk. Istället är den saklig och tar politiskt ställningstagande.

Trots intersektionaliteten mellan dessa två personers relation till fattigdom skapar de båda en stark gemensam nämnare: de internaliserade svårigheterna i att, trots dåliga förhållanden, ovillkorligt älska sin uppväxt. Det är två historier smittade av barns oskyldiga skam, tonårsångesten och föraktet mot föräldrarna som man efter en livstid ångrar mer än något annat. Stoltheten över sina föräldrar är aldrig så stark som när den undertryckts i decennier av samhällets bubblande förakt mot ekonomisk utsatthet. 

I Lundbergs biografi får vi höra om hur mamman hämtar hem second hand kläder som Lundberg vägrar klä sig i, hur hon inte äter lunch för att pengarna inte räcker till, och hur hon ler mot barnen och säger att hon inte är hungrig. Lundberg vill precis som Johansson passa in. De känner sig annorlunda, och trots att det finns så många andra som sitter i samma situation som de själva tar det inte bort från deras självförakt. Den eviga längtan efter att skilja sig från sina fattiga föräldrar, att visa alla att man kan, att vara cool, drar i Lundberg. 

‍

‍

Han förförs av Jimmie Åkesson, som endast är en ungdom kringresandes till olika skolor vid tillfället, med självförtroende och väl utvalda ord. Tanken på att klasskamraterna ska förbise hans slitna skor och socialdemokrat till mamma om han erkänner att han förkastar henne och hennes levnadssätt är alltför frestande för att förbises. Det är samma sociala förhållanden som får invandrare att under högstadiet rösta på sverigedemokraterna i skolvalet, och transpersoner att förneka icke-binäras könsidentitet för att de inte håller sig inom heteronormens könsroller. Taktiker för att kanske äntligen få godkännas. 

Det är först i vuxen ålder som Lundberg ser tillbaka på sitt liv med en förgrämd ånger, känslorna av skam har ersatts av både vrede och stolthet över allt det jobb hans mamma tvingades göra för att han överhuvudtaget skulle få en chans till ett socialt sammanhang under uppväxten. Eftersom Lundbergs bok också är mycket politisk förblir hans skrivna språk ganska skralt på beskrivningar kring hans egna känslor och reflektioner. Den är snarare en objektiv utläggning av hans mammas liv där brist på socialt och ekonomiskt stöd från staten slitit ut henne, lämnat henne i händerna på en destruktiv man och till slut tagit hennes liv vid endast 67 års ålder. Till skillnad från Lundberg förförs inte Johansson in i högerextremismens famn. Inte så konstigt, hon levde 50 år tidigare under socialismens stora upptåg. Istället förälskar hon sig i en man vid 16 års ålder, gifter sig vid 18 och får sitt första och enda barn vid 19. Framför henne väntar år stilla fast i en destruktiv relation till en man som hon inte ens vill nämna vid sitt riktiga namn. För honom fick hon inte utbilda sig och såklart hade hon inte möjlighet att skilja sig från honom heller – varken hennes ekonomi eller självbild höll för det. Elsie Johanssons skildring av sitt äktenskap ger mig vad jag skulle kunna tänka mig är en liten inblick i hur Patrik Lundbergs mamma kan ha resonerat när hon stannade hos sin nya sambo trots att han aktivt höll henne från att ha kontakt med varken sina barn eller omvärlden. Är man inte van vid att sätta värde på sig själv är det svårt att tro att någon annan skulle det heller. 

‍

“Genom att finna eller uppfinna en massa fel på mig, den som han var tvungen att besegra, legitimerade han sitt handlingssätt och sina svek. Han gjorde dem befogade och därmed försvarbara - jag var ju i alla fall en sån som bara en mor kunde älska…”.‍

Riktiga Elsie, s.167

‍

Det är i synnerhet ilska och bitterhet som förmedlas i Lundbergs bok, som likväl kan liknas till ett brev av bekännelse. På andra sidan av känslospektrumet finner vi Johansson, som så delikat ger liv till den komplexa nostalgin. Efter en dikt ur hennes diktsamling Brorsan hade en vevgrammofon (1979) om hennes barndomshem, en stuga som kallades dragspelet för att det drog så pass om vintrarna att tvätten frös till is, förklarar hon sina känslor inför hemmet.

‍

“Älskade jag stugan som sådan, egentligen? Nej. Och ja. Inte som hus, inte som bostad. Inte som något slags synligt stolthetsobjekt. Naturligtvis inte. För ingenting annat än dess odiskutabla egenskap av hem - det enda hem som stod till buds - älskade jag den. Med sin fallfärdiga trygghet omslöt den mig. Mamma drog ut pinnsoffan på kvällarna, rörde om med spiskroken bland glöden innan luckan stängdes. Stugan var mamma, hennes synonym. Hennes andedräkt och värme uppfyllde den. Men nog skämdes jag förskräckligt när jag började förstå och se vad andra såg. Ville inte att någon skolkamrat skulle komma förbi och se rucklet jag bodde i, men självklart såg man”.

Riktiga Elsie, s. 214

‍

Hennes skildringar av familjen och naturen på den svenska landsbygden får mig att reflektera över de gamla 1800-tals husen med vita knutars status idag då den inte är helt enkel att beskriva. Min uppfattning är att de flesta akademiska och högkulturella sällskap nuförtiden ser de gamla lantishusen som riktiga rariteter. De tunna väggarna och sneda golven har romantiserats till att uppfattas som det ultimata sättet att leva på. Kanske var det av denna anledning Johansson fick höra från vissa läsare att levnadsförhållandena i berättelsen om Nancy, den kändaste av hennes bokserier, var orealistiska. “Så eländigt kunde folk inte ha det”! (Riktiga Elsie, s.209) skriver Johansson som exempel på vad hon kunde få höra. Hur kunde folk ha det så dåligt om husen står kvar i all sin prakt och är så vackra med element och renoverad kamin? Och visst är det inte svårt att förstå att det är komplicerat att sätta ihop det vackra som det välutbildade folket diktar om med historisk fakta då de innehåller tydliga meningsskiljaktigheter. 

Lika svårt är det ibland att visualisera att den höga almen med julbelysning bredvid kommunhuset även funnits där innan självaste huset, att den inte alltid varit där endast som utsmyckning, utan även agerat skugga för en vilande lantbrukare. Jag påstår inte att 1800-talshuset på något vis är otillräckligt som fungerande hem, absolut inte, men jag höjer ett varningens finger i vår digitala tid, där kulturell kunskap och trendmässig influens är ett av våra största kapital, att inte se ner på arbetarklassen som äntligen får bo i lägenhetshus med fungerande värme och vatten - endast för att de bostäderna inte är estetiskt tilltalande 1800-talshus byggda enbart på “kärleken till hantverket”. Det lämnar samma dåliga eftersmak som när Ebba Busch tvistade om ett visst torpliknande hus för några år sedan. 

‍

‍

“Allt som drabbade lågutbildade kvinnor drabbade dig, det politiska var för dig personligt”. 

‍

Jag tänkte på en tweet av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämnställdhet? Gör andra val, få andra resultat”.

‍

[...] Du travade inte din sjukersättning på hög, men du grät ofta på väg till banken. Du kunde inte hjälpa mig och Paula med läxorna, men du lät oss vara nummer ett [...] Ändå beskrev alliansen dig som latmask”.

Fjärilsvägen

‍

Elsie Johansson är en av de svenska författarna som öppnar upp vägen in till skrivandet för andra. Hennes sätt att skriva är öppet och folkligt, och hennes livshistoria ger ett hopp och en igenkänningsfaktor. Sättet hon så väl avvägt beskriver sin barndom som både vacker och hemsk gör det även lättare för mig att förstå och uppskatta Lundbergs bok. Hennes djupt intrikata känsloskildringar ger Fjärilsvägen om än mer politisk grund att stå på än den redan hade. Att visa att det som är fult och undervärderat i själva verket är värt någonting är grunden till en givande och åter givande självrespekt som får Patrik Lundbergs porträtt av sin mamma att blomstra. 

‍

“Att jämföra är att sluta älska, har någon sagt. Men det stämmer inte. Jag hade både ögon och öron och att jämföra var ofrånkomligt. Men jag älskade ändå. Inbitet och argt”.

Riktiga Elsie, s.215