Poeten och brebäraren Patrik Lööw berättar sin historia

”Du är inte postiljon, utan biträde och det tar sin tid
att bli postiljon” sade Micke på min första arbetsdag
som brevbärare, och året var 2002. Med tiden lärde
man sig de små knepen som underlättade dagen när
man cyklade runt på postnummer 753 21 som jag gick
med i många år. Man fick snabbt upp ett arbetssätt
kring hur man slängde in breven i de alla brevlådor
man hade och hur man tog sig upp på trapporna på
snabbaste sättet.

”Idag hänger en liten
tavla jag fick som minne
av honom som kom
från Iran på en vägg
hemma hos mig”

På den tiden var fastighetsboxar inte så vanliga. Utan
det var trappor upp och ned för dem med snabba
fötter, och ett av knepen man lärde sig var att man
inte kunde prata för länge med dem som ville byta
några ord, en dag valde man att prata lite längre med
en och så fick man byta några snabba ord över en
annan som väntande på sin brevbärare. Men då fick
man byta den andra dagen och prata lite längre med
den man sagt ett kort hej till. Jag minns att två gran-
nar av någon orsak hatade varandra, men de var så
nyfikna på vad den andra gjorde, så man blev en liten
kontakt mellan dem, det jobbiga var att den ena ville
bjuda på brännvin och den andra öl. Idag vet jag inte
om de två männen lever då de var till åren komna på
den tiden. Men minnet kommer fram ibland när man
passerar huset där man delade ut post.

Idag arbetar jag inte som brevbärare på Uppsalas
gator sedan några år. Delar av Kungsgatan blev min
arbetsdag. Den glada filosofiska, pratiga iranska matt-
försäljaren språkade jag gärna med även efter en lång
arbetsdag. Samovaren med tee som smakade så gott.
Som han hade där bakom alla mattor. Jag minns än
idag de halvdjupa samtalen när vi talade om tillvaron.
Idag hänger en liten tavla jag fick som minne av ho-
nom som kom från Iran på en vägg hemma hos mig.
Men det är roligt när man möter någon sådär oväntat
nere på stan som man förut mötte vid deras dörr med
brev i handen, och småpratar om då och nu.
Staden har förändrats med åren som gått, byggnader
har försvunnit och nya har växt upp men gatorna i
centrum är kvar. Butiker har kommit och gått när
man passerar gågatan idag och många gånger bytte
man några ord med de som jobbade. Vid Fjalarsgränd
4 gillade jag att dela ut brev för där bodde en glad,
trevlig och pratglad äldre kvinna, som bodde i ett
trähus, och hennes man hade hållit på med försälj-
ning av musikutrustning om jag minns rätt. Jag minns
de fina träfönstrena, och de slitna tyggardinerna, och
den slitna trätrappan mot den gröna dörren, och det
fanns grönska som levde runt huset. Idag står där
Sveriges största trähus och på någon våning
håller Skatteverket till.

Det blev några år som man cyklade runt med sina
blåa kläder, och några skor slet man ut i trapporna.
Jag blev nog aldrig postiljon utan brevbärare.
Men dock fick jag med mig så fina möten och
berättelser som än idag lever när man tar en
promenad på en ledig dag från en tid jag
trivdes med.

‍