Angelina Österholm är konstnär och poet. Att uttrycka sig genom ord eller färger, har varit ett sätt att överleva.
Föddes med en mun, inte bara till att äta med.
Första orden kom väldigt sent men efter att ha härmat röster,
lärde jag mig.
Det pratades mycket, men vem ville lyssna på mina ord.
Jag hade tränat på vad som skulle ut ur munnen.
Fick aldrig bekräftelse för vad jag tyckte och tänkte.
De blev inte lyssnade på.
Ju mer hade jag de riktiga orden inom mig. Som fastbundna.
Fortsätt leta efter snälla röster, de väger mer än hela alfabetet.
Äntligen en dag,
Fick ropa ut min röst som smittade andra.
Nu kan vi prata tillsammans ord för ord.
Klättrade högt upp för att se utsikten.
Det blir ett annat perspektiv.
Så som det ofta blir när det är dax att träffas.
Man byter om, inte bara kläderna, utan hela stilen.
För att passa in.
Man lyssnar på musik för att avbryta de inre tankarna.
Rösten kan vara både hög och låg.
Ibland hörs den inte.
Ok ibland hör inte folk, för att de inte vill höra,
men det pratas ändå.
Med våra sinnen. Alla våra sinnen.
Man ska respektera hela människan.
Jag och lågan från ljuset, lever sitt egna liv.
Jag kunde knappt andas.
Det är bara pappret som står ut med mina tankar
och pappret kan ej svika mig.
Jag kastas in i trädet, det lugnande, tröstande gamla visa,
kastades mot dess stam.
Det gav en uppvaknelse att se under av glittrande färger i skymningen.
Utan önskan såg min vän regnbågen.
Den visste att den skulle uppfylla min dag.
Sen finns jag bara där som en ur vriden trasa.
Valde att gå ifrån som vanligt, i ensamhet, i och med mig själv.
Tolkar åter igen livet som en ond gåta.
Jag nådde nästan ljuset, då kom en mörk Skugga.
Jag ville säga nej, men hade en dragkedja för munnen.
Jag skulle dig tacka, men du smällde igen dörren.
Jag trodde du skulle viska i mitt öra, men du spottade på mig.
Jag skulle gå och bada, men vattnet var förgiftat.
Jag plockade ihop mina erfarenheter och ni skrattade åt mig,
men mitt inre blinkade bara bort en tår sen vände jag mig om.
Då gick jag iväg. Min egna väg.
När du kommer har jag inga ord.
Främlingar har lika mycket att prata med mig om.
Lika mycket som min bästis, som vet allt om mig.
Jag har skogen bakom min rygg. Som en sköld står jag för
så att skogen inte ska förstöras.
Jag känner vinden i mitt nytvättade hår.
Jag ser hur ristande sträck, från naglarna på armen, blivit vita ärr.
Mina sinnen lockar ut mig till värme och kyla.
När jag väl kommit ut försvinner ni alla mina vänner och den som visste bäst om mig, min bästis, kunde aldrig säga några ord.
För allt detta existerande bara i mitt sinne. Ett evigt minne.
