ÖVERSÄTTNING: ARON BERGLUND
Om dina kinder hettar så är det för att jag tänker på dig, eller så har du kanske bara en värmevallning.
Min vän Erin,
har ett råttproblem inpå knuten.
De kilar längs grannens staket
som att de respekterar Torrens Title;
utan att våga undergräva själva ägandets väsen.
De erbjuder Erin hemtrevliga härligheter
från en sophög
som jag kan känna lukten av från hörnbutiken.
Erin avskyr råttor.
När alla tjatade om att
åka till n e w y o r k och köpa macka från
b o d e g a
vägrade hon:
det finns råttor.
En kväll när
Erin låg vaken, och uppnådde sin fjärde orgasm
i en lyckad session
av kaninframkallad njutning,
hörde hon ett envist pipande
okopplat till det obarmhärtiga slitaget
på den enda teknikprylen
hon
verkligen
behärskar.
En avfälling, en lösdrivare
en provokatör mot deras tysta överenskommelse.
En råtta i hennes hus.
När jag kom över
för att prova hennes kläder
bad hon mig väldigt artigt att:
Hitta den. Gör mig av med den. På något sätt.
Jag gick igenom hennes skor,
sopade undan varenda lös strumpa, väska och Clarice Lispector.
Men den undgick oss.
När hon jobbade hemifrån
och lyssnade på hög musik, sjöng obesvärat,
då retades den, förföljde henne,
avbröt The Immaculate Collection.
Hon blev snabbt besatt
och ju mer besatt hon blev
desto större blev dens närvaro och det var då
dens närvaro började håna henne,
och ju mer hånande
desto mer Madonna.
Och grannråttorna blev helt galna.
Hon ställde sig på trädgårdsbordet på innergården
och kikade över staketet på baksidan:
hundratals hålor.
Råttor kryllade överallt
obrydda av sårbarheten i dagsljuset
det var en agrar fristad
med parlamentariska tentakler
“Jag är inte ens i New York!”
Hon skrek: “Jag är i Marrickville!”
Hon stormade uppför trappan,
för att hitta någons cigaretter;
när hon dundrade ner
utan framgång
stod det där framför henne
en pytteliten sak,
luddig och grå
oberörd,
fridfull,
väl hemmastadd bland dammråttorna på den vinröda mattan
Erins ringmuskel–
spänd uppe i tarmen.
Hon hoppade, vettskrämd.
Hon landade.
Hon berättade aldrig för oss hur
hon gjorde sig av med musens kropp.
Min vän Kalina hon är bulgar hon bor i London det är långt bort.
Vi kallar henne Kalinka
Det betyder nyckelpiga
Hennes föräldrar brukade ta hem
stora burkar vildhonung
och stora burkar hallonsylt
som växte i bergen utanför Sofia.
Kalinka är ett underbart fyllo,
Otroligt busig
men hon skrattar och kramas och hennes leende–
jag tänker ständigt på henne.
Jag förlorar alla mina vänner,
känner du också så?
Tiden gnager, tränger sig på.
Helt bäckeninflammerad,
tjänar 60 000 dollar årligen.
Det är väldigt flyktigt, att stanna på samma ställe.
Så enkelt som:
Jag har ett nytt jobb
vi ses om tre månader.
Det var mycket lättare när jag bodde långt bort
för det har gått för länge
och det är stelt–
jag vill inte prata med dig om
alla saker jag hanterade så illa.
Jag vill bara dricka den här flaskan vin med dig på gatan
och blunda, som vi brukade göra fyra gånger i veckan.
Snälla, var inte arg på mig.
Att inte bara slå ut,
men att blomstra socialt.
Jag vill det, jag vill det inte.
Det blir så svårt och
så förvanskat
så snabbt,
Spricker. Spricker. Spricker.
Låt oss diskutera ekonomi över en flaska vin.
Du kanske till och med är nykter,
(som de där långa fem veckorna Erin var det)
med −14 dollar, i troget äktenskap med prekariatet.
Det kommer tas foton,
du kommer se vacker och intressant ut
och om jag var hemma,
skulle jag avsky dig på håll
i framfall av ironi.
Jag vill inte
jag vill
Jag känner mig som skuren mjölk
Min rumskamrat Max tappade bort sitt bokmärke, och ergo, sin sida.
Det var en spirande kärlekstriangel, han var indragen.
Jag valsade in i köket,
han läste sin bok, med handflatorna klibbiga av intorkad äggula
“Vad gör du?”
frågade jag, seren och rosig – jag kom bara några minuter innan.
“Läser”
Min pojkvän gled ned för trappa, rosig och seren,
“Vad gör du?”
LÄSER jag kan inte HITTA mitt JÄVLA bokmärke, jag KÖPER buntar av BOKMÄRKEN och jag GLÖMMER vilken bok jag lägger dem i.
Jag tyckte han betedde sig väldigt märkligt.
Vi slängde oss på soffan och lämnade Max ifred,
kuddarna täckta av hår från en hund vi inte ägde,
Vi, oss, en ynklig klädroller.
Den morgonen,
var vi fulla på tid,
helt högljudda och
smekande, avslappnande, kyssande.
Upprörd gick Max upp för trappan
med boken för ögonen, fötterna trevande efter varje steg.
Ett darrande fnitter sipprade ur oss,
läpparna ihoppressade som upprörda skinkhalvor
BARA HÅLL KÄFTEN.
LÄMNA MIG IFRED.
JAG FÖRSÖKER.
ATT LÄSA.
MIN BOK.
Den kvällen,
läste han inte klart sin bok.
Han försökte,
med en gratis födelsedagsschnitzel och öl på det sorgsna alkishaket.
På Halloween av alla kvällar
letade han efter lugn och ro.
Han kom hem resignerad,
försonad inför den berusade Iron Man som fattat tycke för honom.
Vem behöver egentligen så många bokmärken?
Hur många sociala databaser kan en person administrera för att säkerställa att ett platoniskt kontrakt efterföljs?
Om vänskap och romans
är delat av–
klyftan mellan
en fysisk och en psykologisk längtan
längtar du efter dina vänner?
Eller glider de dig förbi?
Är de accessoarer du kan pröva på?
För att slippa förklara dig?
Status, signal, anspråk, imitation,
Koppla bort.
Att minnas: man kan verka på flera nivåer av intimitet och industri utan att det är ett förfärligt brott.
Min vän Scout, vi satt runt bordet i Gozo
rökte cigaretter, lekte i poolen med hennes lillasyster Indigo
Vi testade en pilatesklass men Scout dök inte upp,
Hon sa att hon inte gillade själva konceptet av ett ‘flow’
Hon visste aldrig vad som kom härnäst
Hennes mamma skrattade,
Hon kan aldrig bli tillsagd vad hon ska göra,
Vi vaknade upp varje dag,
drack kaffe och simmade,
med hennes mamma,
hennes syster,
övergödd på pastizzi gneds mina ben mot varandra.
Hon vände sig mot mig en dag och sa
Du gör inte den där grejen
Vilken grej?
Andas tungt.
Scout, hon tog hand om mig.
Aristoteles, jag försöker väldigt hårt och
du har väldigt rätt.
Jag ska bara läsa på Wikipedia lite till
sen ska jag fullständigt ägna mig åt telos
och
Montaigne,
jag finslipar bara mina färdigheter
som du sa, övning ger färdighet.
Vänskap, mycket arbete,
en ständig handling,
en stressfraktur, blåslagen och överansträngd.
Som bäckenbottenet ingen berättade var så viktigt,
Förens en händelselös dag 2015.
Formation, upprätthållande, upplösning.
Är det meningen att man ska känna skuld hela tiden?
Tydligen kan man både sukta efter och avsky intimitet på samma gång,
Det har något att göra med de där
första åren, när man flängde omkring tanklöst,
klösande efter affektion
men den kom som blixten, aldrig konsekvent
eller i samma form,
så man börjar förändra själva hungern som helhet, ser det som ett mirakel som troligen kommer att missa en,
bara för att man vaknade lite sent den dagen.
Men sen så svävar den en hornhinnesbredd bort och
man ser knappt dess kontur
den dinglar obesvärat, avsiktligt.
Som en trollslända–
och man sveper bort, slänger med armarna,
vad ÄR det där?
En sådan värdefull sak,
som är utvald att störa dig.
Så lägg dig bara i bäcken, den kommer hitta dig,
din hud är som blindskrift i det alpina vattnet.
