Under tidigt 90-tal hade Elsie Johansson
och jag den här konversationen i Folket i
Bild/Kulturfront. Värd att läsa än idag, tyck-
er jag. Den utgör ett litet tidsdokument om
vad vi båda brottades med i vårt skrivande
just då. Men samtidigt pekar den framåt,
mot vad vi skulle skapa senare.

‍
I mitt fall titlar som Hässja. Berättelser
från en trakt och Jag faller som en sten
genom tiden genom livet.

‍
I Elsies fall tänker jag mig att det är just
runt den här tiden som Nancy-sviten föds.
Som hon säger i brevet: ”Men flickungen
har stått där ett stycke ifrån och bara tittat
på mig med allvarsamma ögon och lite sårad
min. Envist har hon stått där och petat med
foten. Och sen gav jag ju upp. Och tog henne
till mig. Vilken skulle annars vårda sig om
henne?”

‍
Och det gör hon, tar henne till sig. Tack för
det, Elsie!

‍
Elsie,
Plötsligt står man där igen, av någon anled-
ning, tillbaka vid utgångspunkten.

‍
Det kan vara ljuset som faller på ett särskilt
sätt, eller en lukt som plötsligt finns där,
några ord som får en att rycka till, dröm-
mar, bilder ur halvsömnen som blixtsnabbt
far förbi – och så står man där igen, långt
ner i tiden, lång ner i barndomen.

‍
Man är där igen. Herre du min Skapare, för
vilken gång i ordningen! Alltid tillbaks, man
kommer alltid tillbaks, rasande ner genom
någon djävla fallucka, insnubblande gen-
om någon av dessa tapetdörrar i tidstun-
neln som tycks stå på glänt för jämnan och
bara vänta.

Och runt om finns dessa gestalter som
uppfyllde världen, var dess ramar, gav den
mening och riktning, färg och lukt. De som
var utgångspunkt, mätpunkt för livet. Skug-
gestalter nu, men fortfarande vibrerande
det härnere, sprakar, som av en elektrisk
storm. Våldsamma urladdningar, av kärlek,
hat, ömhet, skuld, bitterhet, drömmar…

‍
Kanske skriver jag lika mycket till mig själv
som till dig. Ja, lika mycket till dessa frånva-
rande, förresten. Frånvarande och ständigt
närvarande. Eller varför inte till livet självt
(anspråkslös som jag är)? Det är några fråg-
or jag vill ställa, några ord jag söker, delar
av ett språk kanske, plus en nyckel som jag
aldrig lyckats hitta.

‍
Det finns – eller fanns – en bild av min far,
fyrtioårsåldern, ungefär lika gammal som
jag är nu. Det är försommar, och söndag
antagligen, han har vit skjorta, uppknäppt,
och mörka byxor. Han halvligger i gräset,
i någon dikeskant, i ett hav av timotej,
almick och hundlokor, skogen bakom,
mörk, vasstandad, ett svärtat sågblad.
Framför honom finns brorsan och jag, ett
par år gamla, första ungarna i andra giftet.
Han leker, kittlar oss med ett timotejstrå,
skrattar.

‍
Han ser bra ut, det finns något av skåde-
spelare över honom, en bortglömd stjärna
ur någon lika bortglömd fyrtiotalsfilm.
Ögonen spelande, gäckfulla. Näsan lätt
böjd och av väl tilltaget format. Läpparna
fylliga, nästan utmanande sinnliga. Vid ti-
nningarna har hårfästet börjat krypa uppåt,
men fortfarande finns det nog att ta av
för mittbenas plogfåra, och håret är ännu
mörkt, pomadaglänsande och slätt. Ja,
det glänser, skiner på något sätt om hela
honom där han ligger utsträckt i gräset,
vilande på armbågen, skrattande.
Det viktiga är skrattet. Skrattet, glädjen,
som finns i hans ansikte, i hans ögon, tycks
uppfylla hela hans kropp när han ser på
oss. Ser på oss och kanske ändå inte ser
oss. Hans blick löper vidare, förbi oss, bort
mot henne som bara skymtar i bildkanten
(du märker att det rör sig om ett verkligt
amatörfoto!). Morsan. Den främmande
fågeln, som blev småbrukarhustru, skogs-
arbetarhustru (av lika delar kärlek och
dumhet, och där dumheten visade sig vara
det mest hållbara, som hon brukade säga),
lika vacker som oberäknelig, explosiv,
förrädisk.

‍
Men det viktiga är alltså detta: skrattet,
glädjen, kärleken, som innesluter oss alla,
just då! Drömmen som innesluter oss. Den
kraft och frihet som tycks bo i denna dröm!
Allt detta som senare ska slitas ner, urhol-
kas, förvridas, i takt med att dessa båda
slits allt snedare mot varandra. Sliter, biter,
där de kommer åt, allt bittrare, tröttare,
tystare.

‍
Det går ett stråk av sorg, saknad genom li-
vet. En mörk ränna, en navelsträng av sorg,
som leder bakåt, neråt, till barndomen. Jag
stiger ner dit, ner genom tiden, om och om
igen, för att ställa några frågor, om kärlek
och drömmar.

‍
Jag vill veta varför kärleken alltid måste
deformera, deformeras? Måste kärleken
(liksom drömmen) alltid vara måttlig ljum,
av lämpligt format, för att kunna överleva,
för att inte sprängas?
Ytterst vänder jag mig till livet, med en ho-
vsam begäran om att få veta meningen med
det hela, meningen med hela föreningen,
rakt upp och ner!
Ord, ord. Språk. Ett språk för de språk-
lösa… Var vi språklösa, vi som ligger där i
gräset någon gång i femtiotalets början, in-
ramade av sol, vind och drömmar? Vanligt
folk, lika vanliga som alla. Lika vanliga och
ojämförliga. Behövde vi någon som gav
oss ett språk, för att bli verkliga, förstådda,
förståeliga, inför varann och andra?
Nej, språket fanns. Det fanns och finns.

‍
Jag känner det i varje fiber i min kropp,
men ett annat språk, ett språk som knappt
låter sig skrivas. Ett språk med en annan
grammatik. Både för hett och för kallt, för
lågmält viskande och för vrålande, öron-
bedövande, för att trivas på papper.

‍
Och för smärtan finns inget annat språk än
skriket, kanske inte heller för kärleken.

Nyckeln. Guldnyckeln. Det är farsan som
spökar igen. Sagan om Guldnyckeln, den
som ligger gömd under en sten, djupt i
någon skog, den som kan öppna alla lås.
Men letar du den för egen vinnings skull,
hittar du den inte och använder du den
på fel sätt, bränner den sig fast i låset och
handen (enkelt får det tydligen inte vara,
varken i sagan eller i livet!).
Ibland får jag för mig att det handlar om
språket. Eller om kärleken. Eller kanske om
båda.
”Vem var du egentligen?
Vad tänkte du på
när blicken allt oftare förlorade sig i
fjärran?
Levde du nu, så frågade jag inte.”
Så skriver du i dikten ”Pappa” ur Potatisba-
llader. Nej, jag hade nog inte heller frågat.
Och om jag frågat, hade jag inte fått något
svar.
Nu frågar jag och vet samtidigt (plötsligt)
att svaret i sig inte är det viktiga. Det jag vill
ha är en bekräftelse. En bekräftelse av att
ha blivit sedd. ”Jag såg dig, såg du mig?”
Det handlar om frihet. Att äntligen kunna
luta sig bakåt, dra efter andan, skratta. Det
är bra nu. Vi såg varann. Någon gång, mitt
i den kosmiska natten såg vi varann. Vi är
fria, båda två. Vi klarar oss.
Därför fortsätter jag att vrida och vända
på ord, ställa frågor utan adress, eller med
den allmänna adressen världen, livet, uni-
versum, kosmos! Fortsätter att sparka upp
och vända på stenar, spana ner i gropen,
för att se om något möjligtvis glimmar
därnere…

‍

‍
Åke Smedberg
Kära Åke - hej!
Tack för brevet! Brevbärarn var tidig hos
oss i dag, det är ju lindrigt vinterväder, inte
så kallt och bara tunt med snö. Jag hade
just kommit in från en kissvända med
hunden och precis hunnit sätta panna på
plattan, när han dök upp på sin cykel och
kuvertet damp ner. Så nu sitter jag här
med en mugg i ena handen medan jag
vänder papperen med den andra. Och det
är klart att jag måste le och humma och
nicka när jag läser om ditt kretsande kring
utgångspunkten och dina återgångar – jag
var ju själv försatt, alldeles nyss! Jag gick
här i skogen bakom villasamhället, hunden
stretade, jag kände av min vänsterhöft som
molade och värkte, jag tänkte inget särskilt,
men plötsligt var jag där, på vägen utmed
åsen – jag var åtta år, vantarna varmblöta,
pjäxorna med ljusare remmar över vrist-
en, och ilsnabbt den där känslan av att
vara i början, livet fanns framför mig och
omkring mig som en hisnande outforskad
vidöppen grotta, och jag ville springa hem
och in i det där – som rymmer glädjens
brännpunkt och den tröstlösa gråten.
Så är det alltså, Åke, också för mig. Särskilt
snö och våtlukt tar mig tillbaka, det har jag
märkt. Doften av bark, ett kyligt drag mot
kinden, ett ovanförbrus, förmodligen av
tallskog. Vad är det som sker? Vart går jag?
Och tid – vad är det? Gamla eviga frågorna,
som aldrig kan få svar.

‍
Det har funnits perioder i mitt liv när detta
ständiga traskande på barndomens stigar
har känts som en förbannelse. Är jag för-
häxad, har jag undrat, är jag en ofullgång-
en, är jag oförmögen till ett vuxet vaket liv?
Jag har rasande försökt ta mig själv i hamp-
an och placera mig i nuet utan pardon.
Skärp dig, människa! Se på ditt ansikte,
se på din kropp, känn tyngden i dom här
jävla trötta bena! Se på alla gravstenar och
övervuxna stuggrunder, och fatta nånting!
Det är borta nu, förbi. Och du är gamla
människan. Men flickungen har stått där
ett stycke ifrån och bara tittat på mig med
allvarsamma ögon och lite sårad min. En-
vist har hon stått där och petat med foten.
Och sen gav jag ju upp. Och tog henne till
mig. Vilken skulle annars vårda sig om hen-
ne? Men ingen kan veta var och när och
hur våra möten äger rum – en snöflinga på
tungan och ett virvlande sug in i en tunnel
av virvlande vitt – hemligheten är vår och
tillsammans är vi starka, den där ungen
och jag. Ovidrörbara.

‍
Tidens gåta kan jag aldrig lösa, och ingen
annan heller, skulle jag tro. Tidens linje,
har den början eller slut? Är den rak eller
ringformad, går den i spiral? Jag grubblar
inte längre. Det löser sig nog. Men vad
jag undrar över är om det fanns ett slags
höjdpunkt någonstans, en vattendelare
där strömmen (drömmen) klövs, och en
del av ens jag långsamt började att gräva
sig tillbaka. När i så fall? Var det när sin-
nena uppnått sin första fräscha mättnad
och ingenting fanns som kunde överträffa?
Eller var det vid den tiden när illusionen
brast och besvikelserna kom?

‍
Kära Åke, jag är glad över att du skrev. Jag
tycker om ditt brev! Särskilt därför att det
är så? Allvarsamt. Det gör att jag känner
mig förtroendefull. Allvar är så pålitligt. För
mig är det också synonymt med sanning.
Allvarsamt, förresten – kan det inte uttyd-
as: varsam med allt?

‍
Nu har det varit ett långt uppehåll i mitt
skrivande, det har faktiskt gått dagar. Fun-
derat har jag, jag har vandrat med hunden,
druckit många muggar kaffe, bäddat, lagat
mat och levt mitt liv som vanligt. Under
tiden har jag tänkt. Den andra delen av ditt
brev blev mig för svår. Du skriver om kärlek-
en. Du ställer frågor om Kärleken, riktade
till Livet, och då måste också ställa frågor-
na till mig. För det är ju det som är så bra
med att skriva, man kommer inte undan,
man är tvungen att stå öga mot öga med
sig själv.
Kärlek, ja. Hemma hos oss, när jag var
barn, tog vi aldrig det ordet i vår mun.
Sådana där storord klarade vi inte, de
gjorde oss blyga, tungorna tjocknade om vi
skulle till. Inte för att vi kopplade ordet till
erotik och skämdes för den skull. Sexuali-
teten fanns inte till! Den bubblade och
sjöd visserligen som ett orrspel i buskarna,
fanns ändå inte till. Vem talade om sånt?
Om den någon gång nämndes sa man just
”sånt”, eller bara ”det där”. Och det där” var
fult och skamligt, ledde bara till elände, det
lärde man sig.

‍
Nej, ordet KÄRLEK stod för något annat,
det var okroppsligt fast tårögt, det var
solnedgångsvackert och hade med gudlig-
het och Jesus att göra, därför vek vi oss och
tittade bort.

Nog kan man ömka det där ordet, som ska
stå för så mycket!
Så när du frågar om kärleken – vad den
kan ställa till med, hur den är och hur den
blir – då kan jag inte säkert veta hur du
menar, vilken definition du har stannat
inför. För det handlar väl om det – om
definitionen?
Jag ritade alltid morsdagskort med gula ro-
sor på. Började i mitten med en uppåtrikt-
ad kläpp, formade sedan kronblad efter
kronblad, fyllde i försiktigt med den vackra
gula färgen, fördjupade med skuggor,
förstärkte med konturer. Två blad med bly-
ertsnerver, och så stjälken grönmålade jag
sist. Blev det några taggar? Jag är osäker
om det. Men på insidan av det dubbelvikta
arket skrev jag en vers. I den versen kunde
jag nog våga ordet Kärlek.
Som barn hade mamma sett en gul rosen-
buske vid Tobo station, den blev hela livets
ojämförliga, förhärligade rosenbuske för
hennes del. Hon fick också ett blusliv av sin
syster när hon fyllde fjorton år, tyget var
så vackert med gula rosenknoppar! Därför
ritade jag alltid de där morsdagskorten.
Och diktade verserna med vackra psalmbo-
ksorden, så heliga och farliga att ögonen
slogs ned.
Numera, så nära sexti, har jag funnit för
gott att återgå till mitt ursprungs skick och
bruk – jag har växlat mitt storord i ett antal
små, som jag kan hantera någotsånär. Och
ändå är det stora helt och oförstört. Skim-
rande och evigt som en diamant i brunnen.
Delat, ändå helt. Nog är det en gåta?
Tack än en gång för brevet! För alla frågor-
na, som fick mig att fundera! Jag besvarade
dem inte. Men på stora frågor får man inga
svar – utan klangen av ett eko djupt inne i
en själv. Lyssna och lev väl.

‍
Varma hälsningar från
Elsie Johansson

‍

Texten är tidigarepublicerad iFolket i Bild/Kulturfront, nr 3-90