Poeten och akademikern från Skutskär, Bengt Söderhäll, skriver om Elsie Johansson, som mottog Stig Dagermanpriset 2001.
ELSIE Johansson har gått vidare, lämnat oss och lämnat spår efter sig som få. Spår som blivit stigar, stigar som breddats och kommer att breddas i den mänskliga rörelsen efter förståelse, mening och kärlek i en värld som det är minst sagt svårt att navigera i. Och tankarna hamnar i minnet av Toni Morrisons Nobelföreläsning i december 1993. Kanske för att det är för nära inpå att skriva om Elsie Johansson. Kanske för att Toni Morrison, född 1931 också hon, berättade om Elsies gärning där i börshuset i julmånaden 1993.
Minnet säger att hon inledde med ”Det var en gång”, fast på engelska och sagan kom att handla om en gammal klok kvinna som var bländad, inte kunde se. Några unga medborgare kom förbi med en fågel och de frågade kvinnan om den var död eller levande. Kvinnan kan ju inte veta, eftersom hon inte kan se och hon vet inte heller om där finns någon fågel, om allt är ett hån. Vad kvinnan vet är att de unga har språket, det vill säga, fågeln, i sina händer och därmed har ansvaret för den och därmed kan bestämma om den lever eller är död. I minnet får de unga, från början hånfulla, ett ansvar de inte visste att de kunde bära och kanhända gick de från den gamla visa kvinnan med fågelns budskap, det bevingade språkets möjlighet att finna mening, förklaring, förståelse och rent av kärlek. Elsie Johanssons fågel flyger länge än, i diktens, berättelsens, romanens och samtalandets bevingade tillvaro, så nödvändig och ständigt ifrågasättande.
Elsie Johansson berättar om sig själv och sitt författarskap då hon tog emot Stig Dagermanpriset, lördagen den 3:e juni 2001:
Jag föddes 1931 i Vendels socken, Uppsala län. Vendel är en bygd med stolta anor, namnet har till och med fått ge namn åt en epok i den svenska historien, den så kallade Vendeltiden. På Fyrisåns västliga arm rodde eller seglade stormännen mot Vendel med larmande följen och järnåldersprakt. En av dem, Ottar med tilltalsnamnet Vendelkråka, fick sin grav i Ottarshögen, det var på 500-talet.
Hövdingarnas hov blev sagor och myter. Slagsvärden och hjälmarna rostade i båtar sjösatta i jord. Vattenvägen krympte men slätten bredde ut sig fetlagd och blänkande. Under min barndoms 30- och 40-tal var Vendel en utpräglad mjölkbondebygd med vidsträckta ägor och stora röda byggningar och ladugårdslängor där gödselstackens omfång vittnade om välstånd. Ångande mornar, efter ett nattligt vårregn, låg hägringar av storhet kring kyrkan som ett dis.
Intet av ovanstående har med mig att göra. Jag växte upp i utkanten av stolthetens domäner, långt från monumenten och gårdsplanernas vajande, blågula präktighetssymboler. Mitt barndomshem var en rucklig stuga, belägen på en sandplätt nedanför den torra rullstensås som skiljer Vendels socken från Vikstaheden. Bruset i tallkronorna och knastret i toppmossan liksom spillkråkans plyanden och koltrastens flöjt blev klangbotten i mig. Min fördjupning ägde rum i kabbleksdikena och kreativiteten, ett ord jag inte kände, frodades förmodligen längs nätverket av stigar som löpte kors och tvärs genom ljung och blåbärsris. Begränsningens välsignelse förunnades mig i djupt och rikligt mått.
Inne i stugan fanns först och främst mamma. Därefter, i osäker rangordning, kom vedspisen, pappa, fotogenlampan, syskonen, katten, sagorna och mammas berättelser. Det var där jag fick mitt språk. Det var där jag lyssnade, betraktade, sög åt mig och begrundade, det var där jag uppfylldes av kärlek och vrede, stolthet och skam, jävlaranamma och hjälp oss, milde Gud! Tillhörigheten var självklar och stadig och har så förblivit genom alla år.
Författare? Jo. Det var jag nog från början. Det sjöng hela tiden och pratade och gnagde i huvudet på mig. Ändå kom det att dröja halva livet och gott och väl det innan det jag bar på hade funnit sitt uttryck.
Elsie Johansson tilldelades Stig Dagermanpriset 2001 med en motivering som löd:
I en potatisfåra i nordsydlig riktning på Uppsalaåsen ligger ett barn och trycker. Det är Elsie Johansson i Vendel, ett av stugornas barn. I en annan fåra, på Norrgärdet i Älvkarleby, ligger Stig Dagerman, ett av de små böndernas barn, de som snorade och gned på tjugu-trettitalet.
De skulle båda vad det led resa sig ur fårorna och skriva de små människornas berättelser. Elsie Johansson får Stig Dagermanpriset 2001 för att hon i sitt författarskap, förankrat i den uppländska vardagen, berättar för oss om människor i Världen, om vår brorsa som ägde en vevgrammofon och om vår syster Nancy, vars levnadsöde vi så väl behöver känna till för att kunna gå vidare.
