Foto:
Elsie Johansson i sitt skrivarrum i lägenheten i Gränby, Uppsala. Foto: Anisur Rahman
ELSIEPRISET 2023

En tydlig ”familjelikhet” mellan Elsie och Kieri

En tydlig ”familjelikhet” mellan Elsie och Kieri

Ola Larsmo

Elisprisvinnare Katarina Kieris

Författaren Ola Larsmo skriver om likheterna
mellan Elsie Johansson och Katarina Kieri

Det är en sällsynt träffsäkert utsedd prista-
gare som idag tar emot Elsiepriset. Om man
följt Katarina Kieris produktion genom åren
så ser man snart likheterna mellan henne och Elsie
Johansson.

Båda har vågat sig på flera olika genrer; båda debu-
terade som lyriker och har sedan dess skrivit såväl
romaner som vänder sig till en vuxen publik som
vad vi idag kallar ”ungromaner”. Vägran att stanna
i ett fack är nog vad vi förknippar med de viktigare
författarskapen, och där finns en tydlig ”familjelikhet”
nog djupare än så.


Kieri debuterade 1993 med diktsamlingen ”Slutet
sällskap” som av kritikerna beskrevs som en rätt
formsträng och naturlyrisk samling. Sedan dess har
det blivit tre samlingar till. Och 2002 kom hennes
första roman för yngre läsare, ”Ingen grekisk Gud
precis”, som genast nominerades till Augustpriset. Det
fick hon sedan två år senare för ungdomsromanen
”Dansar Elias? Nej!”. Prislistan har sedan blivit lång.


Det är inom ungdomsromangenren som Kieri nämns
som en förnyare och en av de framstående. Men det
är, som alltfler kritiker brukar framhålla, alltmer me-
ningslöst att egentligen förvänta sig att en författare,
eller för den delen läsarna, ska hålla sig kvar i den
spilta där praktiska skäl avgör vilken hylla en bok står
på i biblioteket eller bokhandeln. Kvalitet är kvalitet.
2006 kom den första romanen för äldre läsare, ”Vem
vågar sommaren”, och också här anas släktskapen
med Elsie Johansson – en ensam kvinna har sökt sig
ut till en lånad sommarstuga för att ”komma tillrätta
med saker och ting”, vilket nog inte går riktigt som
hon tänkt sig. Men här, liksom i flera av sina ungroma-
ner, visar Kieri upp en insikt i hur mänsklig ensamhet
fungerar – man tror man står vid sidan av, är en
ensling, men i själva verket påverkar man andra hela
tiden, och påverkas.

Samhällsbanden går inte att kapa, ty då löser vi alla
upp oss som slarvigt knutna knutar. Kritikerna åter-
kommer hela tiden till den iakttagelsen av handlingen
i hennes romaner, såväl de för yngre läsare som för
äldre; du tror du är ensam fast det är du på gott och
ont inte. Människan är människans varg och människ-
ans gamman. Precis som Elise Johansson visar Kieri
hur vi uppstår ur det vi har omkring oss.


På den punkten är Kieris Norrbotten och Elsie Johans-
sons Uppland märkligt lika: enslingens väg går genom
sparsmakat skildrade landskap, den må tyckas sling-
rande och smal, men titta, därborta står ju en likadan
som jag. Och fördelen med ett pris av det här slaget
är att det kan få oss att få syn på släktskapen också
mellan författarskap som vi först trodde utspelade sig
på visst avstånd från varandra.

Ola Larsmo