Jag pratar om köttfärsen i kylskåpet
du pratar om oss
jag undrar om vi ska bort på lördag
du frågar vad jag egentligen känner
Du pratar om den sommaren i Alicante
jag pratar om det vi brukade vara
du undrar om vi ska skaffa hund
jag frågar hur du tänker då
Jag pratar om semesterveckor i juli
du frågar varför jag
aldrig är hemma längre
jag pratar om snökaos på pendeltåget
du säger att du sover borta
Du pratar om oss
jag pratar inte om oss
jag pratar om oss
du pratar inte om oss
vi pratar inte om oss.
Skål för alla glas jag aldrig druckit
för tre-femman på Långholmen
för det soljästa vinet på Tofta strand
för häxblandningen av pappas Campari
som åtnjöts men smakade cigaretter
under stjärnorna,
på en av alla brådmogna nyårsnätter
jag placerat på en piedestal i minnet
skål för tonår som fasats ut
för stapplande steg av vuxenliv
för universitet och deltidsjobb
för sammanhang och avancemang
skål för en morgondag som tycks lovad
men i själva verket aldrig är det
i dagar då kartor ritas om med våld
höj inte glaset för en stjärnklar himmel
som bara syns från trygga axlar
det exploderar och exploateras
axeln som vrider alltet ryter,
röken syns, skotten hörs
färdas jorden runt på 8 sekunder;
en armbrytning för vår tid
det arkaiska mot dess alternativ
utan tillskriven mening, utan adress
till platsen där moral bär sin vikt i guld
ska benen bära långt och självsäkert
likt en patologisk sömngångarvals
blind för veck och vemod längs stigen
mot den morgondag som aldrig, aldrig
någonsin får bli given.
Själva meningen med allt,
detta leverne och dess möda
vilken är den?
var är den?
vem eller vad tillhör den i så fall?
fast! sakta i backarna
är äganderätt ens möjlig
när det rör sig om dyrbarheter
bortom mänskligt förstånd?
Det ligger trots allt
en fjäder i mitt hem
prydligt inbäddad på nattduksbordet
har jag otur är det blott brevduvans
har jag tur tillhör den
något eller någon annan
har jag tur i oturen
föll den från fågeln Caladrius
och alla mina krämpor
ska läka igen,
förbannat!
Om det är något jag lärt mig
på denna kvart av ett sekel
är att meningen, enligt utsago
gömmer sig i kvid och mörker
Så varför känns det då
så oförskämt bra
när solen bländar ögonen
och jakten når vägs ände?
ja,
tills nästa gång
det masochistiska fanskapet
som gömmer sig i sinnet
får för sig att ställa såna dumma frågor.
Och en dag står jag där
i det stora köket, i den lilla förorten
med tårdrypta ögon
som en skänk från
den gula löken jag hackat
och hon trär
sina armar runt min hals
strax innan hennes doft
fyllt rummet med trygghet
och jag inser
att allt inte kommer
att bli okej
utan att det redan blivit det
