Foto:
Anna Williams, foto: Anisur Rahman

”Ett livsverk av vikt”

”Ett livsverk av vikt”

Disa Nyström

Unga skribenten Disa Nyström pratar med författaren och professorn i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet Anna Willams om klassikern Lotten von Kræmers verk och liv

ETT höstligt Uppsala i början av oktober. Vi befinner oss på ett café med, för dagens artonhundratalsaktiga tidsanda, stämningsfull interiör. Litteraturprofessorn och ordföranden för Samfundet De Nio, Anna Williams, är precis som jag utrustad med stundens två enda nödvändiga verktyg: Biografin Diktarhjärta och en vit porslinskopp med rykande kaffe. Bränsle i två olika aggregationsformer.

Boken lyser med sitt estetiskt tilltalande omslag med en titel i känsliga versaler; Diktarhjärtat – Lotten von Kræmers litteraturliv. Om man nu får tillåta sig själv att döma en bok av dess omslag – ni får ursäkta – lurar denna volym tveklöst på ett livsverk av vikt. Delikat och finkänsligt, men inte utan något obevekligt över sig. Detsamma går att säga om dess författare som sitter mitt emot mig. Vi dyker rätt ner.

Hur skulle du i ljuset av Lottens livsgärning vilja beskriva hennes arv till oss idag?

– Lotten von Kræmer var framför allt en feministisk pionjär. Hon hade tre saker som hon drev väldigt hårt: litteraturen, kvinnosaken och fredsfrågan. Dessa tre märks i hennes livsgärning och de sätter spår i hennes diktning, och i reseskildringar som ger intryck av en självständig kvinna som iakttog sin omgivning och skrev om sina egna upplevda intryck.

Lotten arbetade flitigt för kvinnors utbildning och frigörelse genom att stötta kvinnosaken litterärt och ekonomiskt under andra halvan av artonhundratalet och en bit in på det nya seklet. Hon lät sig inspireras av de samtida kvinnliga förebilderna Thekla Knös och Malla Silfverstolpe, men själv finns hon inte med i någon litteraturhistoria. I stort sett har hon varit bortglömd och hamnat i skymundan vad gäller även det feministiska arvet.

– Det var ett skäl till att jag ville skriva den här boken och göra det utifrån de framsteg inom den kvinnohistoriska forskning som har skett under 1900-talet, berättar Anna.

Hon var i många sammanhang den mest radikala bland kvinnokämpar, ändå hamnade hon en smula vid sidan om den mest framstående falangen. Varför då?

– Ja, hon var ju äldre än de flesta författarna i det moderna genombrottet på 1880-talet, född som hon var redan 1828.

Lotten fick tidigt en hörselskada som påverkade kontakten med andra människor. Men framför allt, menar Anna, skrev Lotten i en ganska ålderdomlig, poetisk stil, hämtad från den tidigare litterära epoken idealrealismen under mitten av 1800-talet. Epoken märks av i hennes dikter i valet av motiv och ofta var de ganska så oförargliga.

Lotten von Kræmer, Ur boken Diktarhjärtat

– Men själva idéerna som hon förde fram å sin sida var verkligt radikala. Redan 1869 började hon att ge ut ett drama som hette Strid, som var något av en beskrivning av hennes egen relation med Sten Johan Stenberg. Han var hennes livs kärlek som hon hade velat gifta sig med, i tomrummet skapar hon istället nästan som en drömbild i sina dikter kring förhållandet som aldrig blev.

Så småningom börjar Lotten formulera de alltmer uppenbara schismerna dem emellan i sin litteratur, och där beskrivs det kvinnliga jaget som hämmat av konflikten. Lotten och Stenberg gick åt olika håll när det gällde kvinnosaken och synen på kvinnans fria liv. Men, Lotten kompromissade inte. I dramat Strid tar hon upp de självaste idéerna som sedan stod i centrum för det moderna genombrottet.

– Idéerna lät som så: det måste gå för män och kvinnor att leva jämlikt, och det måste vara möjligt för en kvinna att ha en professionell karriär, att skriva, att uttala sig offentligt, att finnas med i offentligheten och i samhällsarbetet. Så idémässigt var hon ju med på noterna, konstaterar Anna.

Det är anmärkningsvärt hur hennes namn inte har gått till historien på ett mer framträdande sätt med tanke på hennes radikala hängivelse. Varför har det blivit så, tror du?

– Ja, tittar man på eftermälena finns historier om den lite konstiga tanten som mot slutet av sitt liv gick runt på gatorna, illaluktande och i trasiga kläder. Det har stämplat henne på ett väldigt missvisande sätt. Det är å andra sidan inget som jag tycker att man ska dölja i biografin. Man måste på något sätt se hela människan och hela livsomständigheten kring en gestalt.

Det finns en påtaglig okuvlighet och obevekligt driv hos Lotten. Berätta.

– Verkligen. Jag tror att det faktum att Lotten tog upp viktiga aspekter i sina dikter, fanns med i den litterära strömningen och var en kvinnosakskvinna alla var skäl som gjorde att hon tyckte att det var viktigt att fortsätta skriva och på så sätt inte heller bli bortglömd.

– Kanske att hon också såg sig som ett led i en tradition av skrivande kvinnor, en tradition som var viktig att bevara. Med männen som dominerade runtomkring henne och med den manliga estetiken som rådande fanns det ett större syfte med hennes kamp, och tankar på att ge upp kampen var för henne främmande. Så länge man inte hade rösträtt eller myndiga kvinnor behövde ju kampen fortsätta, berättar Anna.

Hur bör vi istället omvärdera Lottens gärning och eftermäle idag?

– En total omvärdering av Lotten von Kraemers litteratur är inte syftet, tror jag. Hon är inte en författare som ska kanoniseras. Hon ska däremot lyftas fram av andra, litteraturhistoriska, litteratursociologiska och kvinnohistoriska skäl, menar Anna.

Vi har ju ett högst levande arv idag av Lotten von Kraemer; Samfundet De Nio som formulerat i Lottens testamente har till uppgift att främja svensk skönlitteratur. Du blev invald 2015 på stol nummer 6 och sedan 2019 sitter du ordförande på stol nummer 1. Hur är det att arbeta inom stiftelsen, i Lottens anda?

– Väldigt roligt! Det är väldigt roligt att få läsa mycket nyutkommen litteratur och diskutera litteratur som vi gör vid våra sammanträden. I Lottens testamente som blev färdigt 1910 står det uttryckligen att samfundet ska vara numerärt jämställt med en växlande ordförandepost, vilket jag tror har bidragit till att man har varit noggrann med att stötta kvinnliga författare. Syftet med samfundet var och är att dela ut priser till svensk skönlitteratur, och finns det då hälften kvinnor på posterna tror jag att hon tänkte: då kan man inte glömma bort dem. Här har vi Lotten att tacka för en insats med en instans som lever än, säger Anna.

Anna Williams läser ur Diktarhjärtat under en skrivarverkstad under våren 2024 på Uppsala stadsbibliotek.