Våra skratt är högljudda,
medan vi bygger gemenskap.
Kom och gör mig sällskap,
är inbjudan till vänskap,
sagt i samtalston.
Glöm inte bort mig,
är önskningen som viskas,
i det tysta.
Varje ljus morgon,
vilar drömmar på blomblad,
likt en skör slöja.
Likt ett hugg mot hjärtat, träffar dina ord. Som om jag inte hade nog av problem. Behöver inte plocka på mig fler. Varför tycks världen vara gjord, för alla, utom mig? Du kallar mina upplevelser för inbillning, oftast med en nedlåtande ton.
Vill tvinga dig att smaka bitterheten gjord utav ogräs, ovilja och hat, även om maskrosbladen, kan vara behjälpliga. Allt för att se, din sura min och hur du misslyckas med att existera, i mina skor.
Tror du behöver bli påmind, om andras perspektiv, då du tycks ha glömt, att de existerar. Sluta se världen genom dina rosa glasögon och upptäck de gråa molnen, som förföljer oss andra. För hur annars, kan du lära dig, att inte hugga folk med dina ord.
Jag hittade en skatt i djupet av min själ. Fråga mig inte hur, då jag förut endast trodde på vår fysiska verklighet. Det var som om ljuset hade spräckt sönder mörkret i en hel galax.
Vågade aldrig drömma om något okänt, då risken att ha fel var allt för stor. Fast jag tror denna dag är till för under bland det okända även för mig.
Tycker mig höra vinden spela musik med hjälp av havet och vassen. Nästintill törs jag ta steg, i den fuktiga sanden, för att dansa med världens under, som jag inte trodde på igår. För jag har hittat skatten, som var gömd, i djupet av min själ.
I am threading teardrops, on spider strings. Waiting for the sun, to truly rise. Forgetting, that it is the night, that truly belongs, to me. Ignoring that the sun, will hurt, my sensitive eyes. That the crow, of a rooster, will break my spells, and set you free, to smell the pine trees, and taste the nectar, of life, sweet as honey.
Poeten och författaren Fatima Drott är bosatt i Uppsala. Hon skriver allt från dikter till romaner.
Läs mer av Fatima på
