PÅ ARLANDA flygplats, en plats där människor från alla världens hörn möts, känns det nästan overkligt att se så många olika ansikten, inget likt det andra. Ljuset från de höga fönstren strömmar in och kastar skuggor av flygplansvingar som långsamt rör sig över det vita golvet. Fotspåren från tusentals resenärer suddas ständigt ut och ersätts av nya, som en evig påminnelse om att världen aldrig står stilla.

Stämningen är en blandning av spänning och brådska. Vissa resenärer springer med rullväskor klapprande mot golvet, medan andra rör sig långsammare, kanske uppslukade av avskedets melankoli. Blickar möts och skingras, väskor tynger axlar – en del packade för skidsemester, andra fyllda av minnen från ett utbytesår. 

Jag tar ett djupt andetag och låter luften fylla mina lungor. Den bär med sig en märklig blandning av nymalet kaffe från Espresso House och den kyliga, friska doften av Sveriges november, som i sin tur bär med sig en föraning om julens stilla magi. 

Människors röster bildar en kakofoni av språk och dialekter, sammanflätade till en symfoni av världens röster.

I min hand håller jag mitt pass – min nya nationalitet, ett nytt kapitel. Det vinröda fodralet är lite slitet i kanterna, ett tyst vittnesbörd om alla resor jag gjort och de otaliga gånger det visats upp vid gränskontroller. Plötsligt fastnar min blick på de tre gyllene kronorna. Jag har aldrig tänkt på dem tidigare, men i det ögonblicket fylls jag av en oväntad känsla av trygghet. 

Tankarna i mitt huvud blir högljudda, nästan ekande, förvandlas till viskningar som om rummet i sig försöker svara mig. En symbol som visar vilket land jag tillhör, men ändå är min identitet så mycket mer än bara det här passet. Jag är dubbel. Dubbel i identitet, dubbel i nationalitet, flerspråkig i mitt sätt att tänka och känna. Jag är härifrån och därifrån, från ett land känt för sina kalla vintrar, men där jag lärt mig att skratta och drömma på ett språk som en gång var främmande men som nu är mitt eget.

Nyligen gjorde jag ett DNA-test för att få en djupare förståelse av mina rötter. Resultatet var oväntat – fyra etniciteter. Jag, en svensktalande person som inte är etnisk svensk, bär inom mig arv från Västasien, Centralasien, Mellanöstern och Grekland-Syditalien. Varje del av mig berättar en historia, varje procent rymmer en kultur, en tradition, en förlorad sång eller ett bortglömt språk.  Min identitet känns som ett lapptäcke, sammansatt av bitar från olika delar av världen, där varje tråd knyter mig till en historia större än mig själv. 

Jag ser på mitt pass igen och inser att det inte bara symboliserar en nationalitet, utan också en pånyttfödelse – precis som påsken. En märklig insikt slår mig: finns det en koppling mellan mig och Jesus? Vi bär båda symboler för en ny början. Och här, i min hand, vilar en del av Sveriges historia, ett land jag lärt mig älska och förstå. 

Att allt detta får plats i en syrisk tjej som nu lever i en ny värld känns nästan overkligt.

På väg mot gaten som ska ta mig till Paris dyker barndomsminnen upp. Jag minns hur jag som barn gick hand i hand med min familj genom Aleppos smala gränder, där varje sten bar på ekon av historien. Staden, alltid ett centrum för musik, handel och lärande. "Vi var de första att upptäcka alfabetet", brukade mina föräldrar säga med stolthet. Vi brukade stanna upp på gatorna och betrakta det vackra Aleppo, när någon plötsligt med en genomträngande röst sjöng de nostalgiska orden: "Åh ni som reser till Aleppo, min älskling följer med er." Orden gick som en stöt genom kroppen, varje ton ett slag mot hjärtat. En ofrivillig tår brände i ögonvrån, en längtan efter en plats som fortfarande var hemma, trots att världen förändrats.

Ett sista upprop ljuder i högtalarna. Jag skyndar mig, springer som ett barn vars mamma precis kommit för att hämta henne från dagis. I min hand känner jag tyngden av passet – ett litet dokument som garanterar mig en plats i Sverige. Men inom mig bär jag många hem. Min identitet är en blandning av olika länder, olika språk, olika minnen. 

Jag sätter mig vid fönstret på planet, ser ner på passet och ler. Oavsett om jag är på väg bort eller på väg hem, vet jag nu att jag bär mina hem inom mig – i alla dess färger, dofter och språk. Himlen utanför skiftar i mjuka nyanser av rosa och blått, som en påminnelse om att världen alltid är i rörelse, precis som jag.

‍

Rand Barikhan är en ung, debuterande författare från Uppsala.