När snön faller

När snön faller,
Öppnar jag luckan till själen
För att hälsa det sublima landskapet

När snön faller,
Gläds jag åt den mäktiga gåvan från skyn,
Och jag går ut för att leka bland de fluffiga stjärnorna

När snön faller,
Vaggas jag nostalgiskt av den söta ångan från min
mammas te
Och med de dansande flammorna i härden

När snön faller,
Drunknar jag i dimmorna av minnen
Och jag färdas med skuggorna till det förflutna

När snön faller,
Minns jag den första snökvinnan som smälte i mina
Ömma armar
Och min försiktiga beröring mot hennes mjuka hud

När snön faller,
Tänker jag på det förlagda och de förvisade
Som frös och förtvinade i ett främmande land

När snön faller,
Fäller jag en tår för de äldre och de hädangångna
Som inte längre kan tävla mot tiden

När snön faller,
Ser jag livet leva kvar i en högt svävande snöflinga...
Jag står stilla och låter leende dröja kvar länge.

‍

Ode till havet

Mitt kära hav,
Hur lika varandra är vi?
Du har din ebb och flod
Jag har mina toppar och dalar
En dag, är vi lugna och transparenta
En annan dag, är vi stormiga och bistra.

Din eviga rörelse återspeglar livets dagar.
Dina mjuka vågor väcker mina ljuva minnen
Och förnimmelserna av en flicka som simmar i ditt varma sköte
Dina dånande vågor eggar mina vilda längtan
För frihet och frid,
När mina salta tårar sjunker ner i dina djupa vatten.

Jag lyssnar till dina sorger
Du lyssnar till mina drömmar
Jag är en del av dig
Du är en del av mig.
Jag är din dyrbara pärla
Jag är din dotter som trotsar alla prövningar.

Våg efter våg,
Tår efter tår,
Skrik efter skrik,
Jag bryter klipporna
Jag färdas så långt jag önskar,
Kraftfull och fri som det ändlösa havet.

‍

Aron Berglund är översättare, skribent och studerar journalistik vid Lunds universitet. Han är en del av Upplitt magasins redaktion.