”Du borde skämmas!”

Det var vad hon sa, samtidigt som hon spottade på den torra marken. Innebörden i vad hon sagt förstod jag först flera dagar senare, när jag tvingat min kusin att översätta det åt mig. Däremellan hade jag haft sömnlösa nätter eftersom jag inte kunde bli av med bilden av hennes barska blick och det sorgsna medlidande som den övergick i.

”Du borde skämmas!” Så sa hon på igbo.

Språket sägs kunna förena ett folk. Det var så man brukade säga. Och det är grunden till att du, vartän du befinner dig i världen, ovasett hur fjärran, genast blir bror och syster med någon som talar ditt språk. Ni hör ihop eftersom språket förenar er. Mitt språk fjärmar mig istället från mitt folk. Det har fått mig utstött, gjort mig till en främling för min omgivning. Detta är ingenting som var oväntat och jag måste på något sätt ha haft en föraning.

Jag minns när jag var i fem-sexårsåldern, mamma satt på verandan med två av sina systrar och de skrattade så att tårarna rann medan de njöt av sitt barnsliga skvaller. De gestikulerade lika livligt som alltid annars när de pratade sitt språk – igala. Jag var alltid facinerad av att se dem tillsammans eftersom jag var högst medveten om att jag var ett ensambarn, samt eftersom de var så olika mig. Jag var en pojke. Jag hade alltsomoftast på mig mina små shorts och en t-tröja och var för alltid trollbunden av min mammas böljande tyger och traditionella blusar och knytkjolarna – ”lapas”, som hon bar ibland. Jag brukade ofta sticka in mitt lilla huvud under kjolen och stirra upp i mörkret. Jag minns hur chockad jag blev en gång när jag kröp kring benen på henne och hon precis hade duschat, för när jag tittade uppåt såg jag till min förskräckelse att hon bara hade en hårtuss på det stället och ingen snopp som jag. Jag minns det också eftersom hon skrek till, drog undan mig och gav mig så att jag teg och timmar av gråt följde. Men just den där dagen i fem-sexårsåldern minns jag mig ha snappat upp ett och annat ord som mamma och hennes systrar sagt och att jag övade mig på att använda dem om och om igen under eftermiddagen. Nästa gång de hade samlats i sin lilla skrattgråtande grupp hade jag överraskat allihopa när jag för att meddela mig plötsligt blygt sa:

”Oma Onekele…”

Det blev knäpptyst. Tre par ögon stirrade stint på mig. Utan fördröjning gapade tre munnar av förvåning. Tre par ögon kastade blickar på varandra och sedan brast skratten plötsligt ut igen och fyllde deras ögon med de oundvikliga glädjetårarna.

”Vad sa du?” frågade mamma.

Jag såg mig obekvämt omkring. Allihopa stirrade på mig stumma av begeistring och förvåning. Plötsligt kände jag mig så liten och obetydlig i deras närvaro. Tre par ögon glodde på mig. Sex armar låg vetgirigt korslagda och min mage bara gav efter för rädslan.

”Oma Onekele”, tog jag mod till mig och sa.

”Vad betyder det?” frågade moster Mercy eftertänksamt.

Tre par ögon stirrade stint på mig.

”Det betyder pojke!” svarade jag trevande.

Utan fördröjning gapade tre munnar av förvåning. De lät blickarna mötas och brast plötsligt ut i skratt igen.

”Menar du att du förstår allt vi pratar om?” frågade mamma knipslugt.

Jag nickade, fastän jag bara förstod en bråkdel av vad de sa, för jag var för skrämd att erkänna det.

”Oma Onekele”, kuttrade moster Gold. ”Men säg inget till far din!”

De stirrade stint på mig. Jag visade mig foglig och de kunde släppa mig med blicken och återgå till sina samtalsämnen. Den här gången bytte de till att prata hausa och lämnade mig därhän.

Jag minns den dagen särskilt väl för det som moster Gold sa. Men säg inget till far din! Alltså, min pappa tillhörde igbofolket och min mamma tillhörde igalafolket. Därhemma pratade pappa bara engelska för han var fast övertygad om att hans barn måste prata drottningens engelska som en del av en bra utbildning. Det gick överhuvudtaget inte för sig att använda folkspråken därhemma. Jag har ofta hört honom prata igbo med sina vänner, bekanta och till och med med min mamma. Förvisso tillhörde min mamma igala men eftersom hon och hennes systrar hade växt upp i Kano kunde hon prata hausa och under årens lopp hade hon till på köpet lärt sig att prata igbo och yoruba. I mina ögon var hon en fulländad nigerian. Men jag fick likväl aldrig lov att prata på folkspråk därhemma. Jag undrade alltid om den regeln var min pappas sätt att försäkra sig om att jag inte skulle börja använda mammas språk istället för hans. Varför ville moster Gold annars få mig att lova att inte låta pappa veta att jag ibland förstod vad de sa?

Jag antar att en del av mig alltid varit nyfiken på hur det kom sig att min pappa gifte sig med min mamma när hon tillhörde igbofolket. Något som jag redan då kände till om min pappa var att han var väldigt stolt av sig, vilket en del menar är ett utmärkande drag för igbo, men jag tror att varje stam på sitt sätt uppfattar sig som självtillräcklig. Min pappa hade varit en ung, vacker och väldigt driftig man när det begav sig, enligt vad mamma berättade för mig medan jag ännu var ganska liten och hennes blick fortfarande fick en kärleksfull lyster när hon pratade om honom. Många av de som kände honom från hans tid på Ibadans högskola beskrev honom som den mest lovande av de unga studenterna med ekonomi som huvudämne inom den samhällsvetenskapliga fakulteten. Han var smart och stolt av sig och ansåg att han var bättre än de vita som undervisade där. Han behärskade engelskan och förbluffade till och med föreläsarna med vidden av sin vokabulär. Hans vänner retades lättsamt och omnämnde honom som ”Onye Ocha, Nna di Oji” – en vit man med svart far.

Det var under den tiden som mamma träffade honom. De förälskade sig och språket förenade dem. Förbindelser mellan stammarna var väldigt ovanliga dåförtiden, men hon hade funnit en bra man och språk var ingenting som skulle hålla dem isär. På den tiden pratade hon igbo som en Ada Obi – en igbohövdings äldsta dotter. Ofta skröt hon om att det dåförtiden inte var många män som kunde värja sig för hennes skönhet och definitivt inte min pappa.

 Flera år senare, när jag blivit lite äldre och pappa fått för vana att komma hem väldigt sent och väldigt full, fällde jag många tårar i tysthet medan jag iakttog min mamma oroa sig för denna ”Ononojo” – främling – som vi inte längre kände igen. Hon hade fortfarande förtroliga stunder med sina systrar men numera dök det aldrig upp några skratt när de träffades, bara fullt av tårar. Och jag grät dämpat. För vid det laget kunde jag inte längre förstå hennes språk och lika lite förstod jag pappas språk. Jag visste det inte då, men jag hade blivit desorienterad.

En kort tid efter att pappa hade förändrats, efter att mamma och hennes systrar börjat kalla honom Ononojo och efter att mina många tårar fälldes i tystnad, kom farmor Nne för att bo hos oss någon tid. Hon var väldigt gammal och hade problem med levern och eftersom pappa var hennes äldste son bestämdes det att hon skulle flytta in hos oss. Hon må ha varit gammal men hon hade fortfarande huvudet på skaft. Och ett långlivat agg mot min mamma, som hon inte tagit parti för och som skändligt nog inte tillhörde igbo.

Farmor Nne kunde bara prata igbo och plötsligt fylldes mitt hem av detta sällsamma språk. De förbjöd mig fortfarande att prata folkspråk och bruten engelska därhemma men likväl behövde jag komma på något sätt att kommunicera med farmor Nne, som alltsom oftast kastade samma onda öga mot mig som mot min mamma.

Ingen kan väl påstå att det var i brist på försök som jag då inte kunde prata något av mina föräldrars modersmål. Jag försökte. Jag försökte varenda kväll innan jag somnade och så fort jag vaknade om morgnarna, men orden och meningarna var undfallande. Ibland upplevde jag att orden närmade sig, frestade mig med hela sin tjuskraft, men så fort jag öppnade munnen för att säga något trädde orden tillbaka till en hemlig vrå i min hjärna – inte helt försvunna men bara en aning synliga, som om de ville retas och hånas. Det var tillräckligt för att jag med tiden skulle ge upp mina försök.

‍

* * *

‍

Att för första gången se mina föräldrar bråka med varandra var en otäck upplevelse. Det regnade den kvällen. Jag minns det så tydligt för jag hade blivit skrämd av åsksmällarna utanför och det brutala mörker som huset kastades in i när strömmen gick. Jag steg upp ur sängen och trevade mig fram till mina föräldrars sovrum. Jag stannade vid deras dörr. Den var inte riktigt stängd och jag kunde se att mamma hade händerna på höfterna och tårar i ögonen där hon stod och skällde på pappa. Pappa blängde på henne och rådde henne att hålla käft. Båda pratade engelska. Jag förstod vartenda ord som passerade mellan dem; alla smädelser som de slungade mot varandra. Jag såg mamma bli slagen av pappa och kraften i hans slag fick hennes ansikte att förvridas och just som hon kröp ihop av smärta fastnade hennes blick vid min. Jag stod som fastfrusen på fläcken. Jag såg mamma komma emot mig. När hon var framme vid dörren smällde hon igen den rakt i ansiktet på mig. Höll mig utanför.

Att farmor Nne hade flyttat in fick slutligen bägaren att rinna över. Striderna mellan henne och mamma var legendariska, ska du veta. De sträckte sig från det mest triviala till det fullständigt bisarra. Som den gången när farmor Nne uttryckligen konstaterade att hon inte kunde äta kött för sina dåliga tänder så mamma skulle inte bemöda sig om att lägga upp något på hennes tallrik, men så fort mamma började följa hennes direktiv kilade hon tårögt in till pappa för att låta honom veta att hon inte serverades något kött – för att beklaga sig över att hans fru såg till att hon fick svälta i sin egen sons hus. Trivialt! Och så var det den gången när hon anklagade min mamma för att vara häxa och för att suga blod ur henne om nätterna. Bisarrt! Ja, de utkämpade legendariska strider och att farmor Nne hade kommit bidrog till vår familjs undergång. Medan pappas utsvävningar eskalerade uppmuntrade hon honom kvällarna i ända. Den kväll som mamma packade sina väskor och gav sig av med mig i släptåg hade hon råkat höra dem prata om pappas andra fru, pappas äkta igbofru borta i byn. Han hade en annan familj som vi inte hade en aning om. Det tycktes inte längre finnas någon räddning för vår familj.

Mamma hade konfronterat dem, men jag förstod inte vad någon av dem sa. Både farmor och pappa pratade igbo i rask takt. Och mamma, som var tårögd, svarade på igbo – fastän hon inte tillhörde deras folk. Flera gånger pekade de samtidigt på mig och jag bara satt där. Jag lyssnade på alla sällsamma ord som kastades fram och tillbaka och kände mig helt bortkommen och hjälplös. Jag delade inte språk med dem. Det var språket som förenade dem; samma språk som fjärmade mig från dem. Redan i den åldern var jag orolig över att där inte skulle finnas någon plats för mig i deras värld eller i den här världen.

Vi gav oss av den kvällen, mamma och jag. Jag minns att vi bodde en tid hos moster Mercy och när hennes man började bli otålig flyttade vi hem till moster Gold innan mamma hittade något litet ställe som vi kunde bo på. En kämpig tid följde, men vi överlevde ett år i taget.

Under åren som gick kunde jag aldrig skaka av mig de gamla direktiven från mitt gamla hem om att absolut inte prata på folkspråken och därför har jag blivit vuxen utan att kunna ett enda av de lokala språken. Jag försökte lyssna på mamma och hennes systrar när de träffades, men jag hade inte längre kvar förmågan att snappa upp deras ord och lära mig betydelserna. Det var som om någon hade rest ett enormt irokoträd för att skärma av solen. Så kändes det när jag hörde ett av de lokala språken; det var som om där fanns någonting som hindrade mig från att tyda innebörden.

Således stod jag en varm augustieftermiddag på min pappas ägor i hans hemby och väntade på att få ta avsked av hans döda kropp medan jag kände mig som en främling inför hans släkt. De pratade med mig på sitt språk och väntade sig att jag skulle svara, men det enda jag hade att erbjuda var ett blidkande leende när jag skakade på huvudet. Jag förstod att obehaget syntes i mina ögon och att det var tydligt för alla. Jag var en vuxen man nu och mamma tyckte att jag skulle gå på begravningen, för han var trots allt min pappa. Hon hade rätt i det och jag hade kommit dit med vetskapen att det till slut var jag som hade blivit en främling. Nu var det jag som var en ”Ononojo”.

”Du borde skämmas!” sa min styvmor bittert och spottade framför mig.

Hon sa det på ett språk som jag hade tagit avstånd från. Jag är knappast benägen att tänka på mig själv som en del av igbofolket nuförtiden. I mitt undermedvetna ser jag mig som en svart man, som en afrikan och i slutändan som en nigerian. Det är nu länge sedan som där fanns något språk som kunde göra anspråk på att vara en del av min identitet.

Att se henne väckte en uppsjö av minnen till liv och de flesta var inte särskilt trevliga. Hon var trots allt den andra kvinnan, den igbokvinna som gjort det möjligt för min mamma att uppfostra mig på egen hand. Hon pratade om skam i ett tonfall som rentvådde henne från all sådan och ändå var hon den som hade mest att skämmas för. Min pappa hade inte ansträngt sig det minsta för att att hitta mig efter att jag och mamma för så många år sedan hade gett oss av. Jag skrev ett par brev till honom och minns särskilt ett när jag äntligen hade blivit antagen till King’s College. Jag trodde att han skulle bli stolt över mig, men jag hörde inte av honom. Till slut gav jag upp.

Jag känner ingen skam. Möjligtvis ångrar jag en del, men skäms inte alls. När jag skulle åka tillbaka från byn rev hjulen upp ett rött dammoln och jag kände mig tämligen glad att den länk, som likt en navelsträng hade bundit mig vid min pappa och hans folk, slutligen hade kapats i och med hans död och begravning. Nu skulle de för alltid vara främlingar för mig och jag för dem.

‍

Jude Dibia är en nigeriansk-svensk romanförfattare, essäist och redaktör vars arbete utforskar identitet, migration, maskulinitet, queerness och outsiders emotionella inre liv. Han är författare till romanerna Walking with Shadows, Unbridled, Blackbird och The Quiet That Remains (2026). Hans texter har översatts till flera språk, publicerats i antologier och studerats vid akademiska institutioner internationellt. Bosatt i Sverige fortsätter Dibia att skriva skönlitteratur och essäer som undersöker språk, tillhörighet, minne och diasporans splittrade verkligheter.

‍