(Bokförlaget Edda, 2021)
Lars Häger är lågmäld och ofta saklig i sin
nyligen utgivna diktsamling Öliv. Många av
dikterna berättar om möten och förmedlar
en samhörighet människor emellan, som hör
till bokens bärande inslag. Men också olika
livsöden från de udda, tilltufsade och utsat-
tas tillvaro får sina porträtt tecknade under
skeendets gång. Det har blivit poesi, inte lika
lekfull som tidigare. Men med stor uttrycks-
förmåga och en övertygande inre puls.
Det vilar en gåtfullhet i Lars Hägers poesi
i hans nya diktsamling Öliv. Mellan det vi
ser och något som finns strax bakom. Anat
men aldrig helt utsagt, ofta berättar dikt-
erna om människor han mött. Under en resa
eller i något annat sammanhang. Många
gånger i landskap som kan vara vid Medel-
havet. Möjligen är det emellanåt sig själv
han lyfter fram eller någon som stått eller
står honom nära. Det tar en stund innan
orden hittar sin mening.
I den här boken får läsaren uppdraget att
vara teckentydare. Att fylla ut det som hän-
der i dikterna med egna erfarenheter. Vi
lever i ett samhälle med säkerhetsslussar
och kameraövervakning, påstår han på ett
ställe. Det innebär att vakta sin tunga och
tänka sig för vad man gör. I varje fall inte
säga för mycket. Gesterna är återhållna
och knapphändigt återgivna. Bäst gör sig
dikterna om man tänker sig att de tillhör
rösten hos någon, som talar lågmält. Och
innehållet blir då ledtrådar till hur mänsklig
utsatthet kan vara beskaffad.
Det är i den Lars Hägers dikter blir till.
En tidigare bok kallade han lite tvetydigt
för Världens kärlek. Då var ironin ett ofta
anlitat stilgrepp. Det gäller bara delvis den
här gången, där i stället allvaret dominerar.
Ofta tar han bäring på de udda, utstötta
och av tillvaron tilltufsade människorna.
Då blir det inte så stor plats över för lekfull-
heten. Eller söker han efter en försoning,
där det i hans egen rätt att finnas ryms
mera än bara att vara behövd för någon.
Kanske blir i det ljuset frågorna om ensam-
het och närhet så tydliga nu.
”Ingen människa är en ö”, citerar han John
Donne en smula provokativt med tanke på
diktsamlingens titel. Men också i förhållan-
de till de känslor av tomhet och intighet,
som har funnits med tidigare. Med den
inställning till livet i stort som Lars Häger
visar under dikternas gång, blir det svårt
för honom att förneka såväl en gemenskap
som en samhörighet människor emellan.
Som i dikten Vägen hem:
Hur ser vi ut i andras ögon. Hur ensamma / vi
är. Tänker fem år framåt; från och med / nu
är det leenden och skratt som gäller. / Kärlek
till varandra, inte bara du och jag / utan Ste-
fan, Anna, Sten och Maja, John / och Jon- och
Sofie, Elva, Inna, Isa, / Emma, Gusten, Jimmie
med sitt / handikapp, Pontus och Sting. När
en / torrlagd flod börjar flöda. Det är vi vär-
da, / efter allt som varit.
Ett annat inslag, som inte heller varit lika
framträdande som den här gången, är den
saklighet som satt många spår och emel-
lanåt helt får bära upp det poetiska bild-
språket. Och det med anspelningar på allt
från det vardagliga yrkeslivet eller prosaisk
soldattjänst hos FN till behandlingssitu-
ationer hos vården, till en lägenhet som
måste tömmas när någon är död eller en
minnesbild av ett tåg med sin last på väg
till järnverket i Domnarvet.
Människor möts och snuddar vid varan-
dra. Sedan går de skilda vägar. Kvar finns
de faktiska omständigheterna. Inte stort
mycket mera. Det vet Lars Häger. Det vill
han inte förneka. Han återger sina männ-
iskors möten och ofta med eftertanke val-
da fragment ur deras livsöden. Och finns
nog själv med där också. Lite varstans. Inte
alltid helt lättillgänglig. Men ändå i en poesi
med stor uttrycksförmåga och en överty-
gande inre bärkraft. Ännu mera än senast.
Texten har tidigare publicerats på kultur-
bloggen Sidstycken som drivs av Bo-Ingvar
Kollberg (Kulturredaktör på UNT mellan
1980-2010). På Sidstycken skriver Kollberg
djupsinnigt och eftertänksamt om ämnen
som litteratur, scenkonst och kulturliv.
Foto: Fredrik Sederholm
