Foto:
VI LÄSER

Lisa Gidlöf: ”Haren är rotad i mig”

Lisa Gidlöf: ”Haren är rotad i mig”

Lena Köster

Identitet, sammansmältning, djuriskhet och inre och
yttre kamp löper som hudlösa röda trådar genom Uppsal-
aförfattaren Lisa Gidlöfs böcker, tolkar poeten och journa-
listen
Lena Köster.

Mitt emot mig i den nedsuttna soffgruppen vid
fönstret i ett av Uppsalas Linnékafeer sitter
småbarnsmamman, barnbibliotekarien och
poeten Lisa Gidlöf.
Jag känner mig inte riktigt trygg. Rätt vad det är kan-
ske hennes djuriska sidor visar sig!..
I den prosalyriska debutboken ”Flickan” är ”jaget”
nämligen ingalunda någon ofarlig och trygg person.
Tvärtom.
Jaget flyr, faller, söker, jagar tillsammans med flickan,
som måste skyddas, älskas, hatas vare sig livet pågår i
vattnet, på stranden eller i skogen.
-Jag hade något som ville ut, något...obehagligt,
säger Lisa Gidlöf.
När jag frågar om jagets relation till flickan, pratar
hon om utsatthet och vilsenhet - något som läsaren
direkt konfronteras med genom hela boken.

Men vem är mest utsatt och vilsen, jaget eller flickan?
Kanske är de två sidor av en och samma person. Jag
frågar inte, varje läsare måste hitta fram själv i
köttigheter, nära-döden-upplevelser, fastklamranden
och göra sin egen analys.
Som jag: förfärad, förtjust, förundrad.
Var det lätt att få boken utgiven?
-Nej, svarar författaren, manuskriptet fick göra några
turer fram och tillbaka i förlagsvärlden innan det
hittade sin hamn hos Vendels förlag, som enbart ger
ut poesi, essäer och dramatik.
-Då hade jag redan arbetat om texten ett år. Ändå blev
det en del jobb med redigering även hos Vendel innan
Flickan var klar att ges ut.
Den prosalyriska texten får mig att associera till de
särskilt såriga och smärtsamma dikterna i Uppsalapo-
eten Krister Gustavssons senaste böcker.

Både Gidlöf och Gustavsson skriver så att boksidorna
känns kladdiga av blod och slem.
Tro inte att det är något negativt! Tvärtom. Men otäckt
och tungt är det ideligen.
Som läsare blir jag äcklad, förtjust i mitt äckel... för-
ändrad i mitt sätt att läsa. Intimiserad.
När vi har mumsat färdigt på fikabröd, tömt kopparna
och gått över till att sippa ur vattenglasen, har skym-
ningen börjat falla utanför kaféfönstret.
Det är hararnas tid.
Lisa Gidlöfs andra bok består av två diktsviter, angiv-
na i titeln: ”Intill haren, inuti haren”.
Jag betraktar författaren. En ganska ung kvinna,
mamma, välutbildad, lugn och civiliserad. Men i sina
texter är hon hela tiden tätt inpå det djuriska, det vil-
da. Det som inte är helt kontrollerat. Eller mänskligt.
-I ”Haren” vill jag verkligen se varje bild och skeende
framför mig. Det är surrealistiskt.
-Jag vill åt känslan inne i kroppen, säger hon och sä-
ger att det djuriska kan symbolisera och visa fram just
det som pågår inombords. Som är svårt att beskriva
och gestalta helt och hållet mänskligt.
Jag ber att få citera några av de korta dikterna i
harsviterna, lösslitna ur sviternas sammanhang, men
ändå signifikanta:


”jag kan aldrig återvända
ingenting finns i människan
som är värt att kämpa för
haren är rotad i mig
som en upplyst rest
från ett tidigare liv
ögon som ser
åt båda hållen
samtidigt
***
...haren slickar
mina ögon öppna hur
är jag skapad som människa när allt inuti
mig skriker hare”
Jaget blir hare, förlöser
en hare, föder själv
harpalt och ammar.
Det är kön och kärlek,
identitet över
gränserna. Fullkomligt
trovärdigt; en ny as-
pekt av tillvaron möjlig för läsaren att vistas i.
Det är därför, då och där man/jag förändras.
Jag tittar På Lisa Gidlöf. Hon ser fullkomligt normal
ut. Vi talar om kommande poesiprojekt, om hennes
önskan att ha en dag i veckan fri för skrivandet. Man
och barn, arbete, skrivarkurser.
Hela tiden tänker jag på haren, som bor i henne. Köt-
tet, könet, blodet, flykten, sammansmältningarna.

Men man ska aldrig tro att en författare
ÄR sin bok eller sina karaktärer.
Författaren skapar!
Påminner jag mig själv.