FATIME kunde inte öka takten mer. Efter prefekten av institutionens varningar hade hon lämnat och gick nu med sänkt huvud, nästan springande, mot studenthemmet. ”Tänk om jag skulle springa,” tänkte hon och tog några snabba steg, men avbröt genast. Om det fanns en polis i närheten ville hon inte dra till sig uppmärksamhet. 

När hon saktade ner tänkte hon på vad Mahire hade sagt. 

”Så jag är en olämplig student,” mumlade hon tyst. Istället för prefekten av institutionens varningar snurrade hennes väns ord i huvudet:

”När vi var barn var Mahire min vän som vi delade Kuchar-brödet med som min mormor bakade. Hon åt alltid mitten av brödet, medan jag åt de tjockare kanterna. Jag brukade tro att det skulle föra mig närmare en chans att resa utomlands. Vilken fånig tro! Det var ju bara barndomsfantasier. Som alla människor förändras har även Mahire förändrats. Men åtminstone vet jag nu att hon inte längre är min vän.”

De hade varit vänner så länge Fatime kunde minnas. Från grundskolan, genom högstadiet och gymnasiet hade de gått i samma klass. Nu studerade de tillsammans på ingenjörsprogrammet vid Xinjiangs universitet. I klassen var de de enda två uiguriska studenterna. Fatime hade ingen aning om att hon ansågs vara ”olämplig” förrän hon förstod varför hennes vän undvek henne. Senare skulle hon få veta att det redan fanns en tjock akt om henne hos myndigheterna när hon började på skolan. På grund av hennes moster stod familjen under övervakning, och redan under Fatimes första vecka hade polisen varnat fakulteten: ”Håll koll på den här flickan.”

En morgon för ungefär en månad sedan hade Fatime kommit in i klassrummet och märkt att flickorna inte var där. Hon tänkte att de hade gått till en födelsedagsfest utan att bjuda henne. ”Låt dem hållas,” tänkte hon för sig själv och brydde sig inte. Som vanligt gick hon och satte sig längre bak i klassrummet och läste sin bok under lektionen. Men de följande dagarna och veckorna lade hon märke till att även hennes närmaste vän Mahire undvek henne, och hon började ana att något inte stod rätt till.

En dag stötte hon på Mahire på toaletten. Mahire sa: ”Vad vill du? Varför lämnar du mig inte ifred? Förra månaden tog polisen in alla oss flickor till förhör. De frågade vilka böcker du läser, vem du umgås med och var du går. Min pappa är inte rik som din, han kan inte enkelt låta mig studera. Jag vill inte råka illa ut för din skull.” Den dagen förstod Fatime från Mahire att ingen ville bli förknippad med henne av rädsla för att bli övervakad av polisen.

När hon lämnade sin vän och gick tillbaka till klassrummet insåg Fatime att Mahire kanske hade rätt. Mahires familj var fattig och gjorde stora uppoffringar för att låta henne studera vid universitetet i staden. Fatimes pappa drev en restaurang, och eftersom kineserna tyckte om uigurisk mat tjänade han bra.  

Nu förstod Fatime varför hennes klasskamrater hade undvikit henne i över en månad. Till och med lärare, som hon stötte på i korridoren eller besökte på deras kontor för att ställa frågor, hade hittat på meningslösa ursäkter för att avvisa henne.  

Kanske var det för att hon inte hade gett upp och självmant lämnat skolan, eller kanske var det avsikten att verkligen ge henne råd, men samma kväll hade prefekten av institutionen skickat en vaktmästare för att kalla henne till sitt kontor. Prefekten berättade att hennes moster hade skrivit dikter och artiklar i olika tidningar och tidskrifter för att uppvigla uigurer och starta uppror. Men mostern brukade alltid säga: ”Jag skriver för att medvetandegöra mitt folk, bevara deras kultur och förhindra att de assimileras under Kinas förtryck.” 

På grund av detta hade hon blivit föremål för en utredning, arresterats och senare funnit en möjlighet att fly till USA.

Enligt prefekten av institutionen misstänkte polisen att Fatime, precis som sin moster, var en amerikansk agent. Fatime förnekade detta och förklarade att hon var hundraprocentig kommunist och lojal med hela sitt hjärta mot kommunistpartiet. ”Dessutom,” sa hon, ”har jag inte träffat min moster sedan mina föräldrar skilde sig. Min mamma bor i Golmud, och jag har ingen kontakt med henne heller.”

Prefekten av institutionen tittade skeptiskt på henne och avslutade samtalet med orden: ”Jag har sagt vad jag behöver säga, resten är upp till dig. Se till att hålla dig i skinnet.”

Fatime insåg först allvaret i situationen när hon lämnade institutionen och gick mot studenthemmet. Med varje steg växte hennes oro, och även takten på hennes hjärtslag och hennes steg ökade. När hon kom till sitt rum såg hon att hennes säng hade blivit flyttad och att metallskåpet hade öppnats, med innehållet utspritt på golvet. Dock hade de inte upptäckt den kinesiska boken “Nationens intressen står över allt annat” som låg gömd längst in på nedersta hyllan i skåpet.

Hon hade fått tag på boken innan hon började på universitetet, från en bokhandlare i Ürümchi som smugglade den till henne. Om de hade hittat boken skulle de säkert ha fabricerat ännu en anklagelse mot henne, bara för att hon läste den. Fatime log, placerade tillbaka sin säng och städade upp i sitt skåp.

Under den följande månaden försökte hon ignorera att både lärare och studenter behandlade henne som om hon hade pesten. Men hon började alltmer känna att isoleringen och ensamheten var outhärdliga. Hon var kvävd. Skolan, som hon från början hade gått till med vingar på fötterna, hade blivit en plats hon knappt stod ut med. Hennes studieprestationer försämrades märkbart.

När ensamheten blev för mycket gick hon hem en helg och berättade för sin pappa om situationen. Han försökte trösta henne genom att säga att hon skulle hålla ut. Med tiden skulle polisen förstå att hon inte var ett hot och lämna henne ifred, och därefter skulle hennes relationer med vänner och lärare förbättras.

Hon återvände till skolan och försökte göra som hennes pappa hade sagt, men hon kände sig instängd, som om hon inte kunde andas. När situationen blev outhärdlig började hon hoppa över lektionerna och istället vandra runt i köpcentrum. Efter att ha tillbringat tre veckor till så här bestämde hon sig för att åka till Golmud och träffa sin mamma. Men hur skulle hon kunna undkomma poliserna som följde efter henne? Hon planerade en indirekt rutt för att vilseleda dem. Den veckan lade hon upp en strategi. På fredagen skulle hon åka hem till sin pappa här i Ürümchi. Samma natt skulle hon smyga ut genom bakfönster och ta en buss mot Hoten, men på rastplatsen skulle hon byta till en buss som tog henne till Golmud. Därmed skulle polisen inse, om än sent, att hon hade lämnat sin fars hus, och när de undersökte det skulle de få reda på att hon satte sig på en buss från Ürümchi-terminalen till Hoten, och de skulle återvända till sin bevakning. När de till slut insåg att hon inte längre var i Ürümchi, skulle Fatime redan vara i Golmud, hos sin mamma. Och när de väl rapporterade till Golmud skulle hon på måndagen redan ha återvänt till Ürümchi på måndag.

‍

*

‍

Planen fungerade precis som hon hade tänkt sig. Efter ett lyckat katt-och-råtta-spel kunde hon träffa sin mamma och vara tillbaka i klassrummet på måndag morgon. Det hade dessutom hänt något positivt – redan på tisdagen samma vecka slutade polisen följa efter henne, då de inte längre ansåg henne vara ett hot.

Men Fatime var inte längre samma person som innan. Till skillnad från hennes pappa, som trodde att allt skulle lösa sig med tiden, hade hennes mamma sagt att polisen aldrig skulle lämna henne ifred och att hon borde försöka lämna landet. Hon hade föreslagit att Fatime skulle åka till Turkiet, eftersom det skulle vara enklare än att åka till USA, och dessutom säkrare för en ung uigurisk kvinna.

De följande veckorna ägnade Fatime åt att planera sin resa till Turkiet. Men varje plan hon lade upp stötte på samma hinder: hon behövde ett pass, och att få tag på ett sådant verkade omöjligt. Om hon inte hade varit under övervakning på grund av sin moster kanske hon hade kunnat hitta en lösning, även som uigur.

Just när hon började tappa hoppet, råkade hon läsa en nyhet på internet. Ett universitet i Ryssland, som hon aldrig hade hört talas om, erbjöd ett utbytesprogram. En förmedlingsfirma hjälpte till att ordna visum. Fatime skickade sina studentuppgifter och personnummer via samma webbplats och fick tillbaka de dokument hon behövde för att lämna in en ansökan om pass på polisstationen i Ürümchi.

Efter att ha tagit ledigt från skolan en dag återvände hon till sitt klassrum och fortsatte sitt vanliga liv, som mest bestod av att läsa böcker längst bak i klassrummet. Men en vecka senare kunde hon inte hålla sig från att ringa polisstationen för att höra om sitt pass. Hon fortsatte att ringa varannan eller var tredje dag men fick inget svar.

Efter en månad, en torsdagsmorgon, när hennes hopp nästan var borta, fick hon plötsligt ett sms:  

”Ditt pass är klart. Du kan hämta det från den ansvariga avdelningen på vår polisstation.”

Den dagen var hon så uppspelt att hon inte ens kunde läsa sina böcker.  

Nästa morgon hämtade hon sitt pass utan att säga något till någon. Under helgen, medan hon umgicks med sin pappa, bad hon om en större summa pengar med olika påhittade utgifter som ursäkt. Trots att hon redan hade ett kreditkort med en generös gräns, utfärdat i hennes namn av pappan, behövde hon ibland kontanter. Hon återvände till skolan med pengarna.  

‍

*

‍

På måndagen, efter skolan, köpte hon en biljett till Moskva med anslutning till Istanbul. Även om polisen hade slutat följa henne fysiskt hade de inte upphört med sin övervakning. Följande onsdag morgon dök två poliser upp i studenthemmet och förde Fatime till föreståndarens kontor för förhör.  

Fatime hade förväntat sig detta efter att hon köpt sin biljett och hade känt sig lugn när fredagen passerade utan några incidenter. Under helgen började hon sakta packa inför resan. Hon antog att förseningen berodde på att polisen först inte förstod att destinationen inte bara var Moskva utan också Istanbul.  

Polisens första fråga var:  

”Var är ditt pass?”   

”Jag har tappat bort det.”  

Trots polisernas hot, press och till och med ett örfilslag fortsatte hon att hävda samma sak:  

”Jag har tappat bort det.”  

Efter detta lämnade poliserna studenthemmet. Hennes packning var redan i stort sett klar. Hon lade passet, som hon faktiskt hade gömt i sin handväska, på plats och tog en taxi till flygplatsen tidigt nästa morgon. Flygplatspolisen, som inte såg något misstänkt i hennes papper och noterade att hon reste till Moskva som en del av ett studentutbyte, stämplade hennes pass.  

Men precis när hon trodde att hon hade klarat sig såg hon poliserna som hon trott hade gett upp. De stod på varsin sida om henne.  

Den ena polisen frågade flygplatspolisen med skarp ton:  

”Vart ska den här uiguren?”  

Flygplatspolisen, överrumplad av den plötsliga frågan, stammade fram:  

”Moskva.”  

Den andra polisen fortsatte:  

”Och var ska hon efter Moskva, vet du det?”  

Flygplatspolisen tittade nervöst på sin dator igen innan han mumlade:  

”Istanbul.”  

Då tog den ena polisen tag i Fatimes arm och sa:  

”Och från Istanbul går resan vidare till Amerika, eller hur?”  

I den stunden visste Fatime att det skulle vara meningslöst att säga något som: ”Nej, jag hade ingen avsikt att åka till Amerika.” Så hon sa ingenting. Hon sänkte huvudet, höll tyst och följde poliserna. De eskorterade henne till en polisbil där hon satte sig i baksätet mellan dem.  

När de anlände till polisstationen hade klockan närmat sig lunchtid. Fatime fördes in i ett rum där de tvingade henne att klä av sig. Två manliga och en kvinnlig polis genomsökte hennes kropp efter någon form av sändare eller gömd enhet. Under tiden slog de henne och krävde att hon skulle avslöja var hon gömt en sådan enhet. Men de fick inget annat svar än hennes stön och jämmer.  

När de var klara fördes hon tillbaka till en kall cell.  

‍

*

‍

På kvällen överlämnade poliserna Fatimes telefon, som de beslagtagit tidigare på dagen, till kommissarien. De hade inte hittat något misstänkt på den. Fatime tillbringade natten i ovisshet, hungrig och törstig, utan att få en blund i den iskalla cellen.

Nästa morgon, när arbetsdagen började, fördes hon fram till kommissariens skrivbord. Ett dokument placerades framför henne – en bekännelse. I dokumentet stod det att hon, precis som sin moster, arbetade som spion för Amerika, att hon hade blivit avslöjad och försökt fly till Washington via Moskva och Istanbul. Dessutom innehöll det en påstådd ursäkt och ånger från henne riktad till staten.  

Fatime protesterade och vägrade skriva under, med hänvisning till att allt detta var osant.  

Kommissarien reste sig från sin stol, tog tag i hennes haka och sa med iskall röst:  

”Vad som är sant eller falskt avgör vi.”  

Sedan slog han henne hårt i ansiktet. Smällen fick hennes underläpp att spricka och börja blöda. När kommissarien återvände till sin stol bakom skrivbordet vinkade han irriterat åt poliserna att föra bort henne.  

Två poliser lyfte henne under armarna och förde henne till en liten sjukvårdsstation med en enkelsäng. En sjuksköterska kom in och behandlade hennes läpp för att stoppa blödningen. Därefter tog hon blod- och urinprov. I ett annat rum fotograferades Fatime från tre olika vinklar, och hennes fingeravtryck registrerades.  

Sedan fördes hon till en liten, överfull cell där 39 kvinnor redan satt. I ett hörn av cellen stod en enkel toalett. Fatime blev fastkedjad vid halsen, handlederna och fotlederna. Hon kunde bara sitta hopkrupen i fosterställning, precis som de andra kvinnorna som satt i rader längs cellens väggar.  

Efter några timmar började hennes kropp domna och värka av att sitta stilla i samma position. Till slut började hon gråta och skrika av smärtan. En medelålders kvinna bredvid henne väste åt henne att vara tyst:  

”Om du fortsätter skrika tar de dig till det mörka rummet.”  

Fatime försökte hålla tillbaka men kunde inte stoppa sina klagande stön.  

Nästa morgon sköts en bit bröd och en flaska vatten in under den tunga järndörren till cellen. Kvinnorna turades om att hämta sina matportioner. Först då lade Fatime märke till att de andra kvinnorna var i alla möjliga åldrar – från tonåringar till kvinnor som såg ut att vara i 80-årsåldern. Alla åt sina brödbitar hukade och i tystnad. Att dricka vatten i den positionen visade sig dock vara ännu svårare.  

Efter lunchen nästa dag kom två poliser för att ta med Fatime till ett förhörsrum. Där fortsatte de att försöka tvinga henne att skriva under bekännelsen, med hot och trakasserier. När hon fortfarande vägrade ge efter utsatte poliserna henne för våldsamma övergrepp. Trots smärtan och den brutala tortyren vägrade hon att skriva under.  

När de inte lyckades tvinga fram hennes underskrift fördes hon till ett annat rum och placerades i ”tigerstolen” – en metallstol där hennes armar och ben placerades så att hon inte kunde röra sig. Hon lämnades där i 24 timmar.  

Nästa morgon kom poliserna tillbaka och krävde ännu en gång att hon skulle skriva under. Fatime visste dock att om hon gav efter och skrev under skulle hon aldrig få se dagsljus igen. Hon var fast besluten att inte ge vika.  

Misshandeln, våldtäkterna och förhören fortsatte hela dagen. De frågade om allt möjligt:  

”När träffade du din moster senast? Ber din far? Är du muslim eller kommunist? Vi har tagit in din mor på förhör igen. Vi ska låta henne bekräfta dina svar.”  

Fatime insåg att även hennes mor troligen hade genomgått sådana förhör tidigare och nu tvingades utstå det igen. Trots den brutala tortyren vägrade hon fortfarande både att tala och skriva under dokumentet.  

På kvällen fördes hon tillbaka till sin cell och kedjades åter i fosterställning. När hon återfick lite av sitt medvetande märkte hon att åtta kvinnor saknades i cellen – alla unga flickor. Fatime kallades aldrig till förhör igen, och flickorna kom aldrig tillbaka.  

Fatimes smärta blev till slut outhärdlig. Hennes stön och skrik ekade genom cellen, precis som hos många av de andra kvinnorna. Två poliser kom in och lösgjorde kedjorna från de kvinnor som skrek mest, Fatime inräknad. När kedjorna togs av rätade de automatiskt ut sina kroppar och brast i hysteriska skrattanfall – kanske av lättnad, kanske av chock. Men istället för att ledas ut i ljuset fördes de till ett mörkt, fuktigt rum.

Det runda rummet hade väggar täckta av små metallluckor. Fyra av kvinnorna, inklusive Fatime, låstes in bakom dessa luckor. Utrymmena innanför var så trånga att det knappt gick att röra sig, än mindre sitta eller ligga ner. Fatime insåg att detta måste vara det ”mörka rummet” som den medelålders kvinnan i cellen hade varnat henne för. Inlåst i det klaustrofobiska mörkret förlorade Fatime snabbt greppet om tiden. När hon till slut togs ut insåg hon att hon, trots att hon fortfarande var fastkedjad, saknade mänsklig kontakt. När hon återvände till sin cell märkte hon att det var nya kvinnor där. Hon vände sig till kvinnan bredvid och frågade:  ”Jag känner inte igen dig, förlåt, vad heter du?”  

Kvinnan förklarade att de inte hade träffats tidigare och berättade att fångarna flyttades varje vecka för att förhindra att de lärde känna varandra och kunde socialisera.  

Under det följande året förflyttades Fatime mellan olika celler och mörka rum. Hon tappade inte bara uppfattningen om tid utan började också glömma sitt förflutna. Först suddades minnena av hennes vänner ut, sedan försvann namnen på hennes släktingar och föräldrar. Så småningom kunde hon inte ens minnas deras ansikten.  

Under sin sista vistelse i det mörka rummet försökte hon förtvivlat att framkalla en bild av sina föräldrar. Men istället dök ansiktena på poliserna upp i hennes medvetande. De var inte längre mänskliga i hennes föreställning – deras drag hade förvandlats till groteska och monstruösa former.  

Fatime insåg till slut att hon inte ens längre kunde minnas sitt eget namn. Orden i hennes minne försvann en efter en, som skepp som sjunker i ett oändligt hav. Med sitt namn förlorade hon också förmågan att tänka klart. Hon rörde sin hand mot den fuktiga väggen och försökte förstå: Vad var det här kalla och våta? Vad kallades det hårda materialet? Vad var namnet på den metalliska saken som höll henne fången? Orden försvann gradvis tills endast ett begrepp återstod – könet på de poliser som våldtagit henne under förhören.  

Det enda som fanns kvar i hennes medvetande var begreppet ”manlighet”. Och eftersom det var allt hon kunde föreställa sig, drog hon slutsatsen att hon själv måste vara en man.  

När hon till slut togs ut ur cellen skrattade hon hysteriskt och ropade gång på gång:  

”JAG. ÄR. EN. MAN.”  

Hennes ansikte var smutsigt av sin egen avföring, som hon hade smetat på för att rita skägg och mustasch. Hennes kropp var täckt av sår från lössens bett. På kommissariens order fördes hon till sjukhuset. Där vårdades hon i en vecka. Men när två poliser kom för att hämta henne protesterade chefsläkaren och vägrade lämna ut henne.  

Kommissarien själv anlände snart till sjukhuset och krävde att få tillbaka fången omedelbart. Chefsläkaren, som just hade lagt undan ett dokument på sitt skrivbord, lutade sig bakåt i stolen och svarade lugnt:  

”Låt henne stanna, kommissarie. Hon är till ingen nytta för er.”  

Kommissarien blev irriterad:  

”Men vi har fortfarande inte fått henne att prata. Vi vet att hon är en spion för USA och att hon lämnar information till sin moster där. Hon måste erkänna och skriva under. Dessutom behöver vi namnen på de amerikanska agenterna här, och vi måste veta vilken information hon har läckt om vårt land.”  

Medan han talade signalerade han åt två poliser att hämta Fatime från avdelningen. Kort därefter återvände de med henne. Hennes ansikte bar fortfarande samma underliga leende.  

Kommissarien satte sig framför chefsläkaren och fortsatte sin argumentation:  

”Jag förstår dina betänkligheter och din omsorg för ditt arbete, men vi har metoder för att få henne att prata. Ingen förblir tyst i våra händer.”  

Chefsläkaren log ironiskt, med en antydan av sorg i blicken:  

”Jag är säker på det, kommissarie. Ingen är ovetande om era metoder. Men varför tror du att hon kommer att prata?”  

Kommissarien såg förvånad ut. Chefsläkaren reste sig, lade händerna på skrivbordet och lutade sig framåt. Han pekade med hakan mot Fatime, som stod tyst mellan två poliser vid väggen:  

”Ser du inte, kommissarie? Den här kvinnan tror att hon är en man. Hon har använt sin egen avföring för att rita skägg och mustasch i ansiktet. Inte ens du kan tro att hennes mentala hälsa är intakt.”  

Kommissarien stirrade först på läkaren och sedan på Fatime, som om han såg henne för första gången. Utan att säga ett ord reste han sig och lämnade rummet.  

‍

‍

Mustafa Sari är en poet, författare, översättare och redaktör från Ankara, Turkiet.