Jag sökte jämvikt i sinnet på en fredlig planet med folk som sökte samma sak.

‍
Då kom en egendomlig fyr förbi och gav mig ett frö och sa att om du sätter det i jorden på en kyrkogård en torsdagsnatt när du har gått motsols runt kyrkan och spottat tre gånger i vinden utan att spottet kommer på dig så blir det ett träd med frukter som kan uppfylla en önskan.

‍
Det bär inte så mycket frukt, men den ser inte ut som någon annan, så alla andra kommer troligen att tro att den är giftig.
– Hmm, okej, sa jag. Hur lång tid tar det innan det blir ett träd och bär frukt då?
– Tja, en trettio år, sa fyren.
‍

Någon skötsel skulle inte behövas, se bara till att fröet kom ner fotsdjupt i jorden någonstans där man rimligen skulle låta trädet stå.
‍

Jag gjorde som fyren sa och gick och såg till plantan då och då. Den såg ut att arta sig väl, men var det inte en vanlig lind? Den såg i alla fall precis ut som lindarna i den allé där jag hade planterat den i en lucka. Nåja, alla tror väl att någon har planterat den för att fylla igen luckan, tänkte jag.

‍
Trettio år senare. Där hängde faktiskt en frukt – en enda – och den liknade ingen annan. Jag plockade den och åt och den smakade också som ingen annan. Den smakade himmelskt, verkligen som en frukt som kunde uppfylla alla ens önskningar. Jag önskade mig jämvikt i sinnet på en fredlig planet med folk som sökte samma sak.

‍
Inget särskilt hände, men det var en fin sensommardag, med en jordig mognad som drog mot höst i den lagom ljumma luften.
När jag kom hem igen och slog på datorn fick jag ett felmeddelande med ett nummer jag aldrig hade sett förut:

"error. För många önskningar på en gång. Men de senaste trettio åren har du på egen hand kommit en liten bit på väg mot jämvikt i sinnet.
Sedan får ju inte jag tala om vad som händer eller inte efter döden, men vi kan ju säga som så, att ifall du skulle leva om ett par generationer så har du en chans att få leva i fred på en planet med bara några få gräsarter och leddjur och sjögurkor och mikroorganismer och sådana, som söker jämvikt i sinnet för att de inte kan annat. "
‍

‍

P.K. Wensther (efter ett tillmäle på nätet) kallar sig en sporadisk skribent bosatt i Uppsalatrakten.