Foto:
VI SKRIVER

På skrivcafé i Skutskär: värda ord

På skrivcafé i Skutskär: värda ord

Skutskärs bibliotek driver i samarbete med Litteraturcentrum skrivcafé för mångfald av röster. Här presenterar vi ett urval av medverkande hösten 2023. Poeten och bibliotikarien Helena Valdermarson har sammanställt texterna för Upplitt Magasin.

INGER ÖHMAN

Eriks låsta byrålåda

Den är mycket gammal, den här byrån. Hela baksidan består faktiskt bara av två jättebreda brädor, omålade. Färgen är för övrigt lite diffust brun. En gammal ladugårdsskötare, Johansson, sa en gång att den där färgen nog hade blandats med urin. Så gjorde man förr. ”Pessbrun”, sa han för han var värmlänning. Lådorna är tre till antalet. Nedersta lådan är fylld av ljus, stearinljus, värmeljus, julgransljus…allt du kan tänka dig. I mellersta lådan ligger väskor av olika slag, storlekar och användningsområden. Översta lådan, den är ju låst. Det är bara Erik som vet vad som finns där och han har nyckeln.

BÖRJE NYBERG

Tiden på stranden

Jag går på en strand

mina tår lämnar spår

i sand som formats av vågor

vågor som även smeker stenar

Mina tår lämnar spår

men endast för en kort stund

spåren tas av vågen

som själv dör ut mot land

Solen glittrar på vågen

och på den våta stenen

syns likt små diamanter

stjärnor av solens strålar

För ett kort ögonblick

släcks allt det som glittrar

men en ny våg kommer

och tänder åter stjärnorna

Vågen rullar och dör ut

men nya kommer med vinden

inom kort är jag borta

liksom spåren efter mig

Men även där skall en gång

liksom de nya vågorna

komma små mjuka tår

och göra nya spår i sanden.

Återseende

Något över 20 år

lycklig, förälskad i henne

hon glad och lika kär

en kort tid av lycka

men vi var inte redo

för livets stora allvar

det fina tog slut

vi tog farväl av varandra.

Veckor, månader, år

med tiden vi glömmer

vi åldras när tiden rinner

håret grånar, rynkor kommer

vi lever vårt liv med andra.

Så en dag möts vi åter

ödet har fört oss

minnen kommer, inget är glömt

en smekning, en kram

en kyss, det blir flera

vi talar och vi lyssnar

lyckan den finns ju där.

Men ödet vill annat

vi är på resa

vi säger farväl igen

armar som håller om

rädd att mista det

som tillhör någon annan.

BARBRO SIMPSON

Stark

Solen tittade alltjämt rikligt klar.

Svamp turen användes rakt kämpande.

Som trötta andetag runt köksbordet.

Ska tiden aldrig rätta klockan?

Höstrusk

Disigt regn

Fallna gula löv

Våt mossa under stövlarna

Förvandling

Brevet till mig själv

Jag borde ha lärt mig att stanna upp,

Lyssna in och andas.

Att bromsa innan jag vänder allt till självkritik.

Den positiva pulsen som alltid finns där borde

Inte tystas av negativismen i tankarna.

Jag måste sluta att vara rädd för, att inte duga, räcka till.

Allt jag vågat, åstadkommit och är stolt över ska jag rama in,

Som en påminnelse.

Skicka vidare

Våga se någon i ögonen, le mot denne kanske säga Hej!

Vad är det värt att bli sedd, att se någon?

Omätbart.

En blick ett leende kan kanske inte förändra världen.

Men kanske knacka på dörren till ett annat ensamt hjärta.

Vi har alla ett behov av att bli sedda, bekräftade.

Vi är väl alla satta på denna jord med ett syfte.

Ett gemensamt syfte är väl rimligtvis en önskan, strävan att ge,

Tid, uppskattning, stöd och kärlek.

Möt blicken hos någon du möter, le och kanske till och med

Säga, Hej!

Då har vi gjort världen, den lilla världen. Lite varmare och

kärleksfullare

ANNELI DAGRE

Bild av ett löv/Bild av ett liv

Grenarna griper som knotiga fingrar

runt det tunna lövet.

Lövet vilar på fingrarna som i en vagga.

Likt livet som vilar i jordens famn – bräckligt.

Lövet har fångats i grenfingrarna av en vindpust och vilar i trädet ett tag.

Far sedan vidare av en annan vind, kanske till ett annat träd, en buske eller till marken.

Livet för oss också vidare till olika viloplatser.

Vi stannar ett tag men gör uppbrott och hittar nya möjligheter , nya platser, nya livssituationer.

Grenarna griper som knotiga fingrar runt det tunna lövet, livet.

Orden i vinden (vårkänslor)

Vinden tog tag i mina glasögon

Vinden tog tag i min kjol

Vinden bröt palmen mitt itu

Vinden röt ”Jag ska blåsa bort hela ön”

Vinden röt ”Jag ska blåsa tills du tappar andan”

Vinden röt ”Jag ska storma dig till ro”

Vinden viskade ”Nu är sommaren snart här”

Vinden viskade ”Nu är det snart musöron på björkarna”

Vinden viskade ”Nu smälter jag sista snödrivan”

Vinden ryter, vinden viskar

Ryter om storm och förstörelse

Viskar om löften om vår

             

Minnen genom mina sinnen

Knastret av grus under mina sandaler

Knarr, knarr, knarr, knarr

Gnisslet från grinden när den öppnas

Knirr, knirr, knirr, knirr

Doften av spirean som omgav grinden

och värmen från den med stenplattor belagda gången

I luften kommer en doft av sött (jag andas in djupt) från hallonhäcken som dignar av bär.

En fröjd för ögat.

Om jag frågar snällt får jag smaka – på tungan smälter hallonet, kvar blir stenarna, gruset. De är vassa i munnen.

Gräsmattan skickar doft av mull, stugan av gammalt trä. Lite unket men välbekant och tryggt.

Alltid sol.

Sol doftar också.

Brevet till dig

Brev till dig som nyss gick förbi på gatan.

Brev till dig som åkte förbi på din elcykel.

Brev till dig som passerade mitt liv, min promenad, min väg.

Vem var du som gick förbi? Var du på väg till något eller någon?

Vem var du som hade så bråttom på din elcykel? Var du försenad till ett möte?

Vem var du som passerade i farten?

Så många vi är som möts men ändå inte möts. Som tittar bort, tittar i mobilen, är på väg. Bråttom.

Brev till dig, till er, som kanske korsar min väg igen. Kanske våra blickar kan mötas. Kanske vi möts med ett hej.

Med vänlig hälsning                        

HELENA VALDEMARSON

Du

Sommaren är över, går sakta mot höst

Men i mitt inre spirar något, det berör och skänker tröst

Löven färgas gula, i vinden hörs förändringens röst

Men du får mig att känna, ger glädje i mitt bröst

För du är våren just när sommaren går mot höst

Kvällarna blir mörka, blir kallare för varje dag

Men i mitt inre vaknar något, gör mig stark men ändå svag

Att natten jagar dagen, det ligger i naturens lag

Men du får mig att hoppas att det finns en ljusare dag

För du är gryning just när natten greppar tag

Du är våren just när sommarn går mot höst

En doft av syrén mitt i höststormens vind

Du är gryning just när natten greppar tag

En daggdroppe sval mot min nattsvarta kind      

Minnen genom mina sinnen

Jag hör porslin som klirrar i köket när jag vaknar. Känner spring i benen, men vet att jag måste ligga kvar. Är inte lakanen ovanligt knölig och obekväma? Doften av kaffe letar sig in i mitt rum. Säg inte att mamma ska fika innan! Börjar bli väldigt kissnödig också. Kniper ihop ögonen och önskar att jag hade sovit längre. Men nu…visst är det något som låter precis utanför dörren? Blunda, blunda! Hör hur dörren öppnas med ett lite knarrande ljud. Och sen…sången! ”Vi gratulerar på din födelsedag.” Nu får jag titta! Mamma står där med en bricka i famnen. Paket och tårta trängs tillsammans. Vad gott det smakar att fika i sängen. Det spelar ingen roll att det blir lite smulor där i. Spänningen på att snart få öppna paket får mitt hjärta att bulta lite extra. Jag klämmer på paketet. Men det är så svårt att veta om det är det som jag önskat mig. Får tag på snöret och kämpar lite med att få upp det. Sen går det lättare. Och se, det var precis den barbiedocka som jag ville ha! Hon är så fin. Och hon är bara min.

Höstlövet

Lövet satt där och höll sig krampaktigt kvar vid grenen. Alla kamrater hade redan fallit för länge sedan. Men det verkade så hisnande att låta sig svepas med av höststormarna som kom allt tätare. Det hade lövet inte haft en tanke på då i våras, då det försiktigt tittat fram i vårsolen. Så härligt det hade varit då! Även högsommarens sköna dagar, så ljumma brisen hade vaggat dem så varsamt. Men det var då det. Visserligen gillade lövet att det hade fått en så färggrann och fin kostym. Men sen, när alla vänner försvann en efter en, var det inte lika roligt längre. Vinden låg verkligen på nu och snart skulle det inte gå att hålla emot längre. Nu…hisnande bär det iväg. Och faktum är att det faktiskt kändes befriande! Men så landade lövet på marken, mitt bland massa andra av sina gamla vänner. Och nu då? Vad ska hända nu? Dagen därefter kom en kvinna och ett barn gåendes, och de plockade upp flera av löven, däribland vårt lilla löv. Små händer rullade lövet när de kom hem. Och helt plötsligt hade lövet fått ett nytt liv. En lönnros var född att pryda sin plats i deras hem.

Kärleken är

Min kärlek till dig, den bara är

En dag så fanns den bara där

I mitt hjärtas innersta rum

Jag blir så glad när du är här

När vi är i vår egen lilla sfär

Och saknaden får vila stum

Då finns där en närhet som bär

Inga mörka avstånd som tär

Även vinternatten känns då ljum

För jag har dig så oändligt kär

Känslan något om livet mig lär

Att hos dig har jag mitt andrum

Att jag är någon som älskar dig

Att det är bara så det är

Att jag alltid önskar du var här

MARINA EKMAN

När jag blir stor ska jag…

En fråga som följer med från barnsben. När vet man vad man ska bli när man blir stor?

När är man stor?

Har alla rätt förutsättningar för att göra bra val? Tänk om man går fel? Finns det bara en väg att gå? Är allt förutbestämt? Är det enklare att gå i andras fotspår? Är min väg den rätta? Vilka val man än väljer så blir det nog rätt i slutändan. I alla fall för mig.  

Den nya brevbäraren

Informationsflödet har ändrat sig väldigt mycket på ganska kort tid. Jag hade brevvänner som barn och mamma ville alltid ha vykort om jag var på resande fot.

Den nya brevbäraren är nu i många skepnader. Allt med mobiler och laptop gör att vi alltid är nåbara i flera forum. På gott och ont. Att bara vara är ibland underskattat.

Brevet till dig!

Om det var möjligt så skulle jag skriva ett brev och skicka det till dig.

Ibland så blir det inte som man tänkt sig.

Vi brevväxlade som barn. Man gjorde så förut. Hade brevpapper, olika uppsättningar i färg och med olika motiv. VI skrev om allt och inget. Vek pappret och försedde kuvertet med frimärke. Sedan, när brevet var skickat så var det bara att vänta tills svaret kom. Känslan att sprätta upp kuvertet för att sedan ta del av innehållet. Nyfiket och spännande.

Om det var möjligt så skulle jag skriva ett brev till dig.

Men allra helst så skulle jag vilja få ett brev av dig med svar på alla obesvarade frågor.

(Bild av ett lönnblad)

Färgprakt – höstens intåg. Sommaren med alla gröna färger har vi lagt bakom oss. Löven pryder de kala grenarna. Alla i väntan på att falla. Falla ner på marken. Pryder gräsmattor och vägar. Ögonfröjd innan marken blir vit vid nästa årstid.  

Minnen genom mina sinnen.

Mamma stod i hallen och ropade upp i trappan

-Nu måste du gå upp.

Jag sträckte på mig och lämnade min varma säng. Nerför trappan möttes jag av doften. Varm och söt. Satte mig vid köksbordet där min frukost var uppdukad. Oftast var smörgåsarna bredda med bregott och goudaosten fanns som pålägg. Lundins råglimpa från bageriet köptes varje vecka. Även det brödet var lite sött liksom oboyen som det doppades i. En trygg, varm stund som fanns där varje morgon.  

Tidig morgon. Jag vred på vigselringen när jag hörde tuppen gala. Kaffebryggaren var igång och spred en ljuvlig doft i köket. Skulle jag lämna tillbaka vigselringen idag? Den skavde…

En början…

Jag lyfte muggen där tandborsten brukade stå i. Vände blicken mot spegeln och även då syntes bara muggen. Att vara osynlig är en superkraft som jag måste ta vara på tänkte jag. För att vara riktigt säker på vad jag såg eller inte såg, blinkade jag några gånger mot spegeln. Nä, ingen där. Jag ställde ner muggen och satte i tandborsten innan jag vände om för att utforska dagen. Att sminka sig och välja ut snygga kläder var inget att tänka på. Men jag klädde mig bekvämt och gick ut. Superkraften tog kanske slut när jag minst anade det. Det var en befrielse att gå på trottoaren utan att möta dömande blickar. En frihet att vara vem man vill utan att någon dömer en för det skal som man sätter på sig. Vi är alla lika värda oavsett yttre.  

Kedjebrev

Alla deltagare skrev en rad utifrån orden

”Det var en gång”, ”Varje dag”, ”Men en dag”, ”Och då”, ”Sedan den dagen”

De skickade sedan vidare papperet till nästa deltagare. Så här blev de gemensamma berättelserna.

DET var en gång en häst som inte kunde hoppa. Varje dag tog han sats och försökte ta ett skutt över det lägsta staketet i hagen. Men en dag när han såg en annan häst i hagen blev han så glad att han kände hur det spratt till i benen. Och då gjorde han ett försök igen med lägsta staketet och lyckades! Sedan den dagen blev de allra bästa hästvänner och lekte och skuttade och hade en härlig tid.

Det var en gång en stor sten i kanten på sjön. Varje dag ville den nå upp till dagsljuset. Men en dag, en solig och varm dag, sjönk vattnet runt stenen plötsligt undan med en väldig fart. Och då torrlades stenen när den kände solljuset. Sedan den dagen hade stenen något att längta till, att vattnet skulle dra sig tillbaka.  

Det var en gång ett löv som hängde på en gren. Varje dag blåste det så lövet hade svårt att hänga kvar. Men en dag kom en liten pojke som hade en tub Karlssons klister i fickan. Och då tog han tuben och klistrade fast kläderna som skulle sitta fast på klippdockan tyckte han. Sedan den dagen kallade alla pojken för Karlsson, det liksom fastnade.

Det var en gång en smörgås som inte ville bli uppäten och hade utvecklat blad av mariatistel utefter kanterna. Varje dag var det någon som tog tag i smörgåsen och stack sig. Men en dag hade smörgåsen dragit in klorna och då blev det huggsexa om vem som skulle hinna få tag på smörgåsen för att äta upp den. Sedan den dagen ångrade smörgåsen sig för nu fanns den inte mer.

Det var en gång en liten svart katt som rymde. Varje dag tänkte den att idag ska jag vara på rymmen. Men en dag var dörren stängd och den lilla svarta katten satt på insidan och jamade högljutt. Och då blev det svårt att rymma. Sedan den dagen smet katten istället ut via bakdörren och fortsatte rymma.

Det var en gång en kvinna som hade magiska krafter. Varje dag, var det bestämt, skulle hon göra någon glad och någon arg. Men en dag blev hon helt ställd och totalt överraskad. Och då stannade hon upp, visste varken ut eller in. Sedan den dagen har hon fortsatt att stanna upp.