Foto:
BOKENS VÄRDE

Poesins dimensioner

Poesins dimensioner

Elna Igeland

Poeten och översättaren Lars Häger pratar med Upplitt Magasins Elna Igeland om allt från att få skriva dåligt för att lyckas, den svenska poesiscenen och en författargeneration som inte kan lita på bokförlagen.

FÖR Lars Häger började det med musiken. Från att ha spelat och skrivit låtar i olika band, var det i sena tonåren i nystartade tidskriften Hjärnstorm som Lars fick upp ögonen för det litterära skrivandet. Han beskriver tidskriften som då något djärv och anarkistiskt, men kanske framförallt en kulturscen med vilja att testa och spränga nytt. Sedan dess har han givit ut sex diktsamlingar.

Vi pratar om vikten av litteraturdebatt, att göra texten till något socialt och levande som får verka i samhället, och att det är en stor drivkraft till skrivandet. Även om Lars fortsatt skriva och ge ut poesi under 00- och 10-talet menar han att man går miste om något som är något mycket större än just själva läsandet av lyrik när poesin inte är en del av samhällsdebatten. “Det som var roligt då och det som gör att jag överhuvudtaget skriver fortfarande är ju för att man på den tiden läste ofärdiga saker även på scen och fick en allmän respons. Idag är det ju mycket mera ett ensamarbete, och med bristen på kontakten med media är det ju ännu mindre, hur många orkar skriva i sin ensamhet?“

Den första publiceringen som kändes på riktigt var i antologin segel, utgiven 1991. Och till nutidens ovanlighet fick den över tio recensioner, bland annat i DN, trots att det var en antologi med många debutanter.

1999 kom debuten När något lyckligt faller, men genombrottet kom kanske främst med diktsamling nummer två, Det finns lagar för såna som dej (2001). Även den fick många recensioner, både i större tidningar, och i mindre som han aldrig hade hört talas om. Vidare diskuterar vi skiftningen under hans år som verksam, färre får recensioner och allt flyttas längre från offentlighetens korridorer. “Idag är det ju nästintill omöjligt att få en recension, av de allra flesta kollegor som jag har är det väldigt sällan man blir recenserad i dagspressen.”

Men bristen på recensioner börjar i omöjligheten att bli publicerad idag. Vi pratar om det osynliga kravet på att redan tillhöra den litterära offentligheten, och hur de unga tidskrifterna och poesiscenerna var bra på att öppna upp den litterära mittpunkten när Lars började skriva. Idag känns de försvunna.

En vanlig tanke är att färre och färre läser poesi idag, och även om det nog är sant, handlar det kanske mer om vem som läser poesi, och vem som konsumerar poesi. Vad händer när poesin inte längre har den sociala kraften som när den framförs på scen? När den inte får vara del av samhällsdebatten? När bara få har möjlighet att publiceras, och ännu färre recenseras?

Den blir individualiserad. Det är som om poesin ska läsas endast på den egna kammaren, bäddas in långt in i en själv och därifrån kanske plockas ut i stunder där man vill visa sig ödmjuk eller intellektuell. En kulturgenre där bara de som själva valt poesin tar del av den.

Det tycker jag är en förvrängning av vad poesin borde vara: en samling underjordiska gångar upp till ytan för de röster som vanligtvis inte hittar upp. För en poet föds inte som poet, man måste tillåtas vara dålig innan man blir bra.

Lars blandar prosa och raddiktning i sina diktsamlingar, han beskriver det som en poetisk tradition, och för honom har det alltid varit naturligt att blanda. Vissa prosadikter är som korta noveller, andra berättande dikter. Vi pratar lite om vad prosadikten är och var den bör ingå, och enas om att även om många ser poesi som endast raddiktning, blir det väldigt svårt att sortera prosadiktningen som något annat än poesi.

Först tror man att det finns något flyktigt i Lars Hägers dikter. Många är på väg, ett minne dyker upp och försvinner. Samtidigt lyckas han ständigt stanna upp i det mest vardagliga, ge det mening. Att beskriva busschauffören som hinner tänka under den sju minuter långa cigarettpausen vid ändhållplatsen i Sollentuna.

Lars beskriver hur han är tacksam över att alltid ha jobbat parallellt med skrivandet, och vikten av att binda samman poesin och alla människor runt omkring. ”För mig är poesi ett slags kollektivt skapande i ens eget huvud, utan inflödet finns det ingenting att skriva om.” Det märks i dikterna, det är det enklaste och mänskligaste som blir allra vackrast. Ur Världens kärlek: “du sover varje natt med huvudet på mitt bröst. Det är inte tungt det är som skuggan av en sten.”

Lars Hägers senaste diktsamling heter Öliv och kom ut 2021, han hoppas komma ut med en ny diktsamling under hösten 2024.

Hål (2005), Bokförlaget Edda
Elna Igeland