Gitanjali (sångoffer) är en samling dikter av den bengaliske poeten Rabindranath Tagore.

(1861-1941). Versionen som presenteras nedan översattes till svenska av Andrea Butenschön (1886-1948) och innehåller de 38 första tolkningarna. Tagore tilldelades Nobelpriset i litteratur 1913 för Gitanjali. 
‍

‍

OÄNDLIG har du skapat mig, sådant är ditt välbehag. Detta sköra käril tömmer du åter och åter, och alltjämt fyller du det med nytt liv.
Denna lilla flöjt av ett vassrör har du burit över berg och dal och andats genom det melodier, evigt nya.
Vid den odödliga beröringen av dina händer förlorar mitt lilla hjärta sina gränser av fröjd och giver liv åt ett språk, som är outsägbart. På mina mycket små händer komma dina oändliga gåvor till mig. Tidevarv förrinna, och ännu skänker du i, och ännu är där rum att fylla.

‍

2.

När du befaller mig att sjunga, känns det, som skulle mitt hjärta brista av stolthet; jag ser upp mot ditt ansikte, och i mina ögon komma tårar.
Allt det i mitt liv som är strävhet och missljudsmälter till en enda ljuvlig harmoni — och min dyrkan tager vingar likt en glad fågel på sin flykt över havet.
Jag vet, att du finner behag i min sång. Jag vet, att blott som sångare är det jag träder inför din åsyn.
I det vida sprider min visa ut sin vinge. Med dess yttersta spets vidrör den dina fötter, som jag aldrig kunde drömma om att nå. Drucken av sjungandets glädje, glömmer jag mig och kallar dig vän, som är min herre.
‍

3.

Jag vet ej, mästare, hur du sjunger! Ständigt lyssnar jag i stum häpnad.
Ljuset av din musik genomstrålar världen. Från rymd till rymd dallrar din musiks andedräkt. Den heliga floden av din musik bryter sig genom alla steniga hinder och väller vidare.
Mitt hjärta längtar att förena sig med din sång, men efter röst söker det förgäves. Tala ville jag, men tal blir ej till sång, och gäckad kan jag endast skrika ut min kvidan. O du min mästare, mitt hjärta har du fångat i dina toners oändliga nät!

‍

4.

Liv av mitt liv, alltid vill jag söka hålla min kropp obefläckad, då jag vet, att din levande hand rör vid alla mina lemmar.
Alltid vill jag söka hålla varje osanning borta från mina tankar, då jag vet, att du är den sanning, som tänt förnuftets ljus i mitt sinne.
Alltid vill jag söka driva bort allt ont ur mitthjärta och hålla min kärlek blomstrande, då jag vet, att du har din boning i mitt hjärtas innersta helgedom.
Och min strävan skall bli att uppenbara dig i mina gärningar, då jag vet, att det är din kraft, som inger mig styrka till handling.
‍

5.

Jag ber om ett ögonblicks uppskov för att sitta vid din sida. Det arbete jag har för händer skall jag sedan fullfölja.
Borta från din åsyn känner mitt hjärta ingen rast eller ro, och mina händers verk bli till ändlös vedermöda i ett strandlöst hav av möda.
I dag har sommaren kommit till mitt fönster med sitt surrande och sus, och bina stämma upp sin kör i lundens rosenhov. Nu är tiden inne att sitta stilla, ansikte mot ansikte med dig, och bringa livet ett hyllningskväde i denna tysta timma, full av översvallande ro.

‍

6.

Bryt denna lilla blomma och tag den. Dröj icke! Jag är rädd, att den tynar och faller i stoftet.
Kanske finner den ej en plats i din blomstergirland, men hedra den med en beröring, som smärtar, din hand och bryt den. Jag är rädd, att dagen förlider och offertiden är all, innan jag blir det varse.
Är dess färg icke djup och doften svag, tag dock blomman i din tjänst, och medan än är tid, bryt den.

7.

Min sång har avlagt sina prydnader. Den ståtar ej med kläder och utsmyckning.
Smycken skulle störa vår förening; de skulle komma  mellan dig och mig, och deras rassel skulle dränka dina viskningar.
Min skaldefåfänga dör inför din åsyn. O mästarskald, vid dina fötter har jag satt mig. Lär mig blott du att göra mitt liv enkelt och rättframt, likt flöjten av ett vassrör, att fyllas av dig med välklang.

‍

8.

Barnet, som är utstyrt i fursteskrud med juvelprydda kedjor kring halsen, förlorar all glädje av sin lek; dräkten är honom vid varje steg en black om foten. Rädd att den skall slitas eller fläckas av damm, håller han sig från världen och törs knappast röra sig.
Moder, ingen vinning är din boja av grannlåt, om den stänger ute från den hälsobringande beröringen med jordens mull, om den förtager inträdesrätten till det mänskliga livets stora allmänna marknadsplats.

‍

9.

O dåre, som tror du kan bära dig själv på dina egna skuldror! O tiggare, som kommer och tigger vid egen dörr!
Lägg alla dina bördor i hans händer, som kanbära allt, och se dig ingen gång om i saknad.
Ditt begär släcker strax ljuset i lampan, som det kommer nära med sin andedräkt. Oheligt är det — tag ej dina gåvor från dess orena händer. Mottag det, som bjudes av helig kärlek allena.

‍

10.

Här är din fotapall, och här vila dina fotter, där de bo, de fattigaste, de förtappade och de förkomna.
Då jag försöker bringa dig min hyllning, når min bugning ej ner till det djup, där dina fötter vila bland de fattigaste, de förtappade och de förkomna.
Högmod kan ej nalkas dig, där du vandrar i de ringas kläder bland de fattigaste, de förtappade och de förkomna.
Mitt hjärta kan aldrig hitta vägen dit, där du står, vänsäll bland de vänlösa hos de fattigaste, de förtappade och de förkomna.

‍

11.

Hör upp med detta mässande och sjungande och räknande av radband! Vem dyrkar du väl i detta mörka öde tempelhörn med lykta dörrar? Öppna dina ögon och se, att din Gud är ej här!
Där plöjaren plöjer den hårda marken, och där vägrödjaren bryter sten, där är han.
I solsken och i regn är han med dem, och hans mantel är höljd av damm. Tag av din vigda skrud och stig ned, likt honom till jordens stoft! Frälsning! Var står väl frälsningen att finna? Vårmästare har själv gladligen tagit på sig skapelsens ok, vid oss alla är han bunden i evighet.
Träd ut ur dina betraktelser och låt blommor och rökelse fara! Vad mer om dina kläder slitas i trasor och fläckas? Möt honom och stå vid hans sida i arbetets möda och i ditt anletes svett.

‍

12.

Lång är tiden, som min färd tager, och lång är vägen. Vid dagens inbrott steg jag upp i min stridsvagn och fortsatte min resa genom världarnas vildmark, där jag lämnade mina spår på mången stjärna och planet.
På den bana, som ligger fjärmast, kommer du närmast dig själv, och mest invecklad är den tonovning, som leder till tonens yttersta enkelhet.
Resenären måste knacka på varje främmande dörr för att komma till sin egen — måste vandra genom alla yttre världar för att slutligen nå den innersta helgedomen.
Mina ögon irrade vida kring, innan jag stängde dem och sade: »Här är du!»
Frågan och ropet: »Ack, var?» smälta i de tusen tårarnas strömmar och översvämma världen med en flod av övertygelsen: »Jag är!»

‍

13.

Den sång, jag kom hit för att sjunga, förbliver än i dag osjungen.
Med strängandet och avsträngandet av mitt instrument ha mina dagar förrunnit.
Ej blev takten som den skulle, ej blevo orden rätt inpassade; men i hjärtat sitter trånaden kvar. Blomman har ej öppnat sina blad; blott vinden drager suckande förbi.
Jag har ej sett hans ansikte eller lyssnat till hans stämma; jag har blott hört hans lätta steg på vägen utanför mitt hus.
Den livslånga dagen har förbrukats med att breda ut på golvet den matta han skulle sitta på; men lampan har ej blivit tänd, och jag kan ej bjuda honom till mitt hus. I hoppet om att möta honom lever jag; men än är ej tiden för mötet inne.

‍

14.

Många äro mina önskningar, ömklig är min klagan, men genom hårda avslag har du städse frälsat mig, och denna starka barmhärtighet har genomsyrat mitt liv.
Dag efter dag gör du mig värdig att mottaga de enkla stora gåvor, du obedd skänker mig — skyn och ljuset, denna lekamen, liv och sinne - och frälsar mig från de överdrivna önskningarnas våda. Där äro tider, då jag drömmande dröjer, och tider, då jag vaknar upp och skyndar att söka mig fram till målet; men grymt gömmer du dig för mig.
Dag efter dag gör du mig värdig ditt fulla erkännande, då du titt och ofta står mig emot och frälsar mig från de svaga, obestämda önskningarnas vada.

‍

15.

Jag är här för att sjunga för dig. I denna din sångarhall har jag fått en hörnplats. I din värld har jag intet arbete att fullgöra; mitt onyttiga liv kan blott gjutas i toner utan syfte.
Då timman slår för din tysta tillbedjan i midnattens mörka tempel, befall mig, Mästare, att stå inför dig och sjunga.
Då den gyllene harpan stämmes i morgonvakten, hedra mig och befall mig övervara stunden.

16.

Till denna världens fest har jag blivit inbjuden; sålunda har mitt liv välsignats. Mina ögon hava sett och mina öron hört.
Vid denna fest föll det på min lott att spela på mitt instrument, och jag har gjort allt jag kunnat.
Nu, spörjer jag, har timman äntligen slagit, då jag får gå in och se ditt ansikte och hembjuda dig min stilla hyllning?

‍

17.

På kärleken väntar jag för att äntligen överlåta mitt liv i hans händer. Därför har det blivitså sent, och jag har kommit att underlåta så mycket.
De komma med sina lagar och sin kodex för att binda mig, men jag undflyr dem alltid, ty jag väntar blott på kärleken för att äntligen överlåta mitt liv i hans händer. Människorna anklaga mig, hänsynslös kalla de mig, och ej tvivlar jag på att de klandra rätt.
Marknadsdagen är över, och allt arbete slut för den idoge. De som kommo och kallade mig förgäves ha vänt om i vrede. Jag väntar blott pa kärleken för att äntligen överlåta mitt liv i hans händer.

‍

18.

Moln hopa sig på moln, och det mörknar.
Älskade, varför låter du mig vänta ensam utanför dörren? I de bråda timmarna kring dagens middagshöjd går jag bland mängden, men denna kulna, ödsliga dag är det blott på dig jag hoppas.
Visar du mig ej ditt ansikte, lämnar du mig helt åt mitt öde, vet jag ej hur jag skall tillbringa dessa långa regniga timmar.
Mot skyns dystra dunkel i fjärran stirrar jag, och med den oroliga vinden vandrar mitt hjärta i kvidan.

‍

19.

Talar ej du, vill jag fylla mitt hjärta med din tystnad och härda ut. Jag vill hålla mig stilla och likt natten vänta med stjärnevaka och huvudet böjt djupt i tålamod.
Morgonen skall säkert komma, mörkret skall avtaga och din röst strömma ner i gyllene flöden, som bryta sig väg genom skyn.
Då skola dina ord taga vingar i sången från vart och ett av mina fågelbon, och dina melodier slå ut i blom i alla mina skogsdungar.

‍

20.

Den dagen lotusen blommade gick — o, ve —min tanke vill, och jag visste det icke. Tom var min korg, och blomman förblev obemärkt.
Men då och då föll vemod över mig, och jag väcktes ur min dröm av en ljuvlig våg av sällsam vällukt, som drog genom sunnanvinden.
Denna oförklarliga ljuvhet kom mitt hjärta att värka av längtan, och det tycktes mig att det var sommaren själv, som häftigt andades, i det den sökte sin fullkomning.
Jag visste ej då, att denna var så nära, att hon var min, och att den sällsamma ljuvheten blomstrat på djupet av mitt eget hjärta.

‍

21.

Min båt måste jag sätta ut i sjön. Långsamt släpa sig timmarna fram på stranden ve mig!
Våren har blommat ut och tagit sitt avsked. Och jag dröjer ännu, bidande, med min börda av vissnade, värdelösa blomster. Böljorna gå med allt starkare brus, och i den gröna gången fladdra de gula löven och falla.
Är det väl tomhet du skadar in i! Känner du ej, hur luften skälver av toner från sången, som susar genom den från andra, fjärran stranden?

‍

22.

I regniga julis djupa skuggor vandrar du med tysta fjät, förtegen som natten, och alla väktare undflyr du.
I dag har morgonen slutit sina ögon utan att giva akt på den högljudda västanvindens envisa kallande, och en tät slöja har dragit sig över den evigt vakande blå himlen.
I skogslanden har sången tystnat, och till alla hus stå dörrarna stängda. Ensam vägfarande är du i denna till mitt hus stå grindarna öppna — drag ej likt en dröm förbi.

‍

23.

Vandrar du vida i kärlekens ärende denna stormnatt, min vän? Suckande gå skyarna som i ångest.
I natt kan jag icke sova. Titt och ofta öppnar jag dörren och stirrar ut i mörkret, min vän! Intet kan jag se framför mig. Jag undrar var den ligger, den väg du går!
Vid vilken skymmande strand av den bläcksvarta floden, vid vilket dystert skogsbryn långt borta, genom vilka hemska mörkrets irrgångar banar du dig väg att nå fram till mig, min vän?

‍

24.

Om dagen är all, om fåglarna ej längre sjunga, om vinden slappnat av mot afton, sänk då mörkrets flor tätt över mig, så som du även svept jorden i sömnens täcke och ömt slutit lotusblommans blad i skymningen.
Från den vandringsman, vars ränsel är tom innan resan är till ända, vars plagg äro trasiga och dammiga, vars kraft är uttömd, avvänd fattigdom och skam, och under din blida natts hölje förnya hans liv likt en blomma.

‍

25.

I hemsökelsens natt må jag gå in i vilan utan motstånd, ty till dig sätter jag min lit. Låt mig ej tvinga min tynande ande till en usel förberedelse att dyrka dig. Det är du, som drager nattens slöja över dagens trötta öga för att återliva dess syn i vaknandets friska glädje.

‍

26.

Han kom och satte sig vid min sida, men jag vaknade icke. Vilken olycklig sömn var det ej, o arma jag!
Han kom, då natten var stilla, harpan bar han i sina händer, och av dess melodier genljödo mina drömmar.
Ack, varför gå de sålunda till spillo, mina nätters tal? Och varför går jag alltid miste om åsynen av honom, vars andedräkt snuddar vid min sömn?

‍

27.

Ljus, o, var är ljuset? Tänd det med åtråns brinnande eld!
Lampan finnes, men aldrig flämtar en flamma — är detta ditt öde, mitt hjärta! Ack, då vore döden en vinning! Eländet knackar på din dörr, och dess budskap är, att din herre vakar och kallar dig till ett kärleksmöte genom nattens mörker.
Himlen är övertäckt av skyar, och regnet vill ej upphöra. Jag vet ej vad det är, som rör sig inom mig — jag vet ej vad det kan betyda.
Blixten som glimmar ett ögonblick drager djupare mörker över min syn, och mitt hjärta famlar efter vägen, som går dit nattens musik kallar mig.
Ljus, o, var är ljuset! Tänd det med atrånsbrinnande eld! Åskan dånar, och vinden rusar med höga skrik genom den tomma rymden. Natten är svart som den svartaste sten. Låt ej timmarna förrinna i mörker. Tänd kärlekens lampa med ditt liv.

28.

Hårda att bryta äro bojorna, men mitt hjärta värker, då jag försöker slita dem. Frihet är allt jag åstundar, men då jag hoppas på den, skämmes jag. Att du håller oskattbara värden i din hand och att du är min bäste vän, det vet jag, men inte har jag hjärta att sopa bort grannlåten, som fyller mitt rum.
Jag är svept i en mantel av stoft och död, jag hatar den, och dock drager jag den ömt intill mig.
Stora äro mina skulder, många äro mina brister, och min skam är hemlig och tung; men kommer jag för att bedja om mitt eget bästa, darrar jag i fruktan att min bön uppfylles.

‍

29.

Honom, som jag omsluter med mitt namn, han är det som gråter i detta fängelse. Jag är ständigt sysselsatt med att bygga denna mur runt omkring mig, och allt efter som den höjer sig dag för dag mot skyn, förlorar jag mitt sanna väsen ur sikte i dess mörka skugga.
Denna höga mur är min stolthet, och jag rappar den med damm och sand, så att intet hål skall lämnas i mitt namn; och på grund av all den omsorg jag tager förlorar jag mitt eget sanna väsen ur sikte.
‍

30.

Jag kom ut ensam på väg till mitt möte. Men vem är det, som följer mig i det tysta mörkret?
Jag går åt sidan, ty jag skyr hans närhet, men jag undslipper honom ej. Genom sin stoltserande gång kommer han dammet att höja sig från vägen, och sin högljudda stämma blandar han i varje ord jag uttalar.
Han är mitt eget lilla jag, min Herre, han känner ingen skam; men jag skämmes att nalkas dina portar i hans sällskap.

‍

31.

Fånge, säg mig vem som band dig? »Det var min herre», sade fången. »I rikedom och makt trodde jag mig kunna överträffa alla i hela världen, och jag hopade i min egen skattkammare de pengar, som tillkommo min konung. Då sömnen överföll mig, lade jag mig pä den bädd, som var min herres, och vid uppvaknandet fann jag mig fången i min egen skattkammare.
»Fånge, säg mig vem som smidde denna obrytbara kedja?»
»Det var jag», sade fången, »som smidde denna kedja med stor omsorg. Jag trodde att min oövervinneliga makt skulle hålla världen fast i bojor, men lämna mig ostörd i frihet. Alltså arbetade jag på kedjan natt och dag med väldiga eldar och grymma, hårda slag.
När arbetet till sist var avslutat och med fullständiga och obrytbara länkar, fann jag att den höll mig fast i sin järnfamn.»

‍

32.

De som älska mig här i världen söka på alla sätt lägga beslag på mig. Men annorlunda ar det med din kärlek, som är större än deras, och du låter mig vara fri. Rädda att jag skall glömma dem, våga de ej lämna mig allena. Men dag efter dag förgår, och du är ej att se.
Åkallar jag ej dig i mina böner, sluter jag ej dig inne i mitt hjärta, så väntar din kärlek dock pa min genkärlek.

‍

33.

När det blev dag, kommo de till mitt hus och sade: »Vi skola icke taga stor plats här.»
De sade: »Vi skola hjälpa dig att dyrka din Gud och ödmjukt anamma blott vår egen andel av hans nåd»; och så togo de plats i ett hörn, och där sutto de tyst och stilla.
Men under nattens mörker har jag funnit att de bryta sig in i min helgedom våldsamt och vilt, och i gudlös glupskhet rycka de till sig den offergärd, som lagts på Guds altare.
‍

34.

Lämna kvar blott den lilla del av mig själv, genom vilken jag kan kalla dig mitt allt.
Lämna blott kvar den lilla del av min viljekraft, genom vilken jag kan förnimma dig överallt omkring mig och komma till dig med allting och varje minut hembjuda dig min kärlek.
Lämna kvar blott den lilla del av mig själv, genom vilken jag aldrig må kunna dölja dig. Lämna kvar av mina fjättrar blott det lilla stycke, genom vilket jag är bunden vid din vilja, så att dina syftemål bli förverkligade medelst mitt liv — och detta band är din kärlek.

‍

35.

Där själen är utan fruktan och huvudet hålles högt;
Där kunskapen ar fri;
Där världen ej brutits upp i småstycken
genom trånga husliga väggar;
Där orden välla fram ur sanningens djup,
Där outtröttlig strävan sträcker sina armar
mot fullkomligheten;
Där förnuftets klara flod ej förlorat sig i de
döda vanornas öde öken;
Där förnuftet ledes av dig mot en tankens
och handlingens värld, som ständigt
vidgar sin gräns;
I denna himmel av frihet, min fader, låt mitt land få vakna upp!

‍

36.

Detta är min bön till dig, Herre – slå, slå till att du må träffa armodets rot i mitt hjärta. Giv mig styrkan att lätt bära mina fröjder och sorger. Giv mig styrkan att göra min kärlek fruktbar i din tjänst. Giv mig styrkan att aldrig förneka den fattige och att aldrig böja knä inför övermodig makt. Giv mig styrkan att höja mitt sinne högt över det dagliga livets små omsorger.
Och giv mig styrkan att överlåta min styrka till din vilja i kärlek.

‍

37.

Då jag var färdig att digna ned, trodde jag, att min resa var tilländalupen, att vägen framför mig var stängd, att provianten tagit slut, och att tiden var inne att söka tillflykt i stilla undangömdhet. Men jag märker, att din vilja i mig vet ej om några gränser. Och när gamla ord dö på tungan, bryta nya melodier fram ur hjärtat; och där gamla spår gått förlorade, uppenbarar sig nytt land med sina under.

‍

38.

Att det är dig, blott dig, jag åstundar — låt mitt hjärta säga det om och om igen. All åtrå, som avvänder mina tankar dag och natt från dig, är tom och falsk i grunden. Liksom natten i sitt dunkel döljer bönen om ljus, så ljuder, på djupet av det omedvetna inom mig, ropet: »Dig, blott dig åstundar jag!» Liksom stormen söker sin ändalykt i friden, även då den i hela sin styrka reser sig mot friden, så reser sig mitt trots i uppror mot din kärlek, och dock skallar ropet: »Dig, blott dig åstundar jag!

‍

‍

Översatt av den svenska författaren och dramatikern Andrea Butenschön (1866-1948), med förord av den irländske virtuosen William Butler Yeats, som tilldelades nobelpriset i litteratur 1923 (1865-1939).

‍