I OLA Larsmos novellsamling Rädslan från 2024 lyser det overkliga i vardagen igenom, och sätter tillvaron i nytt ljus. I sju sällsamma noveller finns här en verklighet som nästan, men bara nästan, liknar vår presenteras. Att läsa Larsmo är inte som att komma hem. Bland stugor, is och rädsla blir det som bäst hemlikt. Eller som Freud skulle kalla det: Unheimlich.  Det är också namnet på en artikel från 1919, författad av psykoanalytikern Sigmund Freud: ”Das Unheimliche”. Freud, vars teorier om det mänskliga psyket både har lagt grunden för modern psykologi och lett den in på villovägar vi fortfarande försöker hitta ut ur, skrev i denna artikel främst om estetik. 

Undersökningen handlar om den där olustiga känslan av – ja, vadå? På engelska heter samma artikel ”The Uncanny”, och den brittiska översättaren McLintock liknar ordet ”unheimlich” vid engelskans ”eerie”, men översättningen blir aldrig riktigt rätt. På svenska handlar det om en sorts obehag, upplevelsen av något som nästan är rätt, men vårt språk räcker inte heller till. Trots att känslan finns här också. Detta gör det svårt att tala om, för språket är själva utgångspunkten för Freuds undersökning. För att förstå det olustiga vänder han sig till etymologin. Det som är ”unheimlich” måste ju vara motsatsen till det som är ”heimlich”… Och ”heimlich”, ja, det är ju något som är som hemma. 

Samtidigt betyder tyskans ”heimlich” hemlighet. Där, någonstans i spännvidden mellan hemma, hemlikt och hemligt – eller inte alls – hittar Sigmund Freud obehagets ursprung.  ”Unheimlich” är det som nästan, men bara nästan, är som hemma. Det är något som varit hemligt men som plötsligt bara är.

Som så ofta med Sigmund Freud finns grunden någon annanstans, och här finns den hos föregångaren Ernst Jentsch. Jentsch såg ”das Unheimliche” som intellektuell osäkerhet, känslan av att inte veta om något är dött eller levande. Den engelska översättningen – ”uncanny” – känner vi idag bäst från begreppet ”the uncanny valley”. Det begreppet myntades av Masahiro Mori, en japansk robotspecialist som i sin forskningsartikel The uncanny valley skrev om robotar som mer och mer kommit att likna människor – och om den outhärdliga olust som humanoiderna sprider. 

Dalen av obehag är just det spann där roboten slutar vara robot men inte ännu är riktigt människa. Det bekanta gjort till obekant, så kan vi alltså förstå ”das Unheimliche”: hemmet gjort till hemlikt. För Freud orsakas denna känsla av att saker som är hemma och hemliga på samma gång plötsligt påminner oss om något vi glömt. 

När vi ser något unheimlich händer något i vårt undermedvetna: vi visar för oss själva det som borde ha förblivit dolt – en drift vi sublimerar, till exempel. Känslan finns när vi går vilse, när vi talar i tungor, när vi upprepar en och samma sak gång på gång och om igen och: när vi ser vår dubbelgångare.

”Det var något med hans ansikte som irriterade mig. Inte att det var så likt mitt eget, snarare fanns där någon sorts störning, ett slags avvikelse jag inte riktigt kunde urskilja”, skriver Ola Larsmo i novellen Annan. Här träffar en pojke en annan pojke som är likadan – sin dubbelgångare. ”Plötsligt kände jag mig osäker på hur jag själv såg ut” tänker den ena, ställd inför sin hemlika spegelbild.

I en annan novell ur Rädslan slås en man av déjà vu – en djupt unheimlich känsla – när han står inför en stad han mött i sina drömmar, eller i alla fall nästan gör det. Han släpper allt, lämnar sitt jobb, för att söka rätt på känslan han förnam en gång. 

I en tredje historia försvinner någon plötsligt från där han var, och i en fjärde står någon lite, bara lite, fel. Med benen inte bredvid sjön, utan ute i vattnet. Han står blickstilla, i fin kostym och hatt, med myggen svärmande omkring sig. Sen går han upp. 

”Ska du inte göra av med dig då?” frågar en pojke som spejat. ”Jag har nog kommit fram till att jag inte ska det i alla fall”… Gång på gång i Larsmos bok ställs läsaren inför något som känns lite fel, något som inte är riktigt på sin rätta plats. Ibland snuddar han vid det övernaturliga, någon gång det rent kusliga – samlingens titelnovell har till exempel drag av Stephen King. Men vad som genomsyrar Rädslan, vad själva rädslan är för Ola Larsmo, är ”das Unheimliche”.

Vad gäller Freud och hans artikel blir det mot slutet, som så ofta, svårt att hålla med. Vad ”das unheimliche” i grund och botten handlar om för den gode Sigmund är allas vår eviga rädsla för kastration… För Larsmo har jag svårt att se att så är fallet. För att istället slänga in ännu ett mossigt ord på tyska i mixen, så är det olustiga i Rädslan istället en verfremdungseffekt. Larsmo vill visa verkligheten för oss, men för att vi ska se den ställer han något främmande i bilden, som får oss att titta en gång till. 

För man får inte missta sig. Rädslan är i grund och botten realism. Det är folkhemsskildring, glesbygdsromantik och diskbänksrealism. Med små, små undantag. Och genom att göra det hemma till hemlikt vill Larsmo vädja till vår mänsklighet. Han vill få oss att se hur vi ser ut. Titta, säger han, på mänsklighetens märkliga små sidor! Det är helt okej att vara rädd! 

För: även rädslan är en drift som sublimeras. Och för den som vill veta vad som då till slut kan hända rekommenderar jag helt lätt samlingens sista novell.

‍

Carl Björkenborn är skribent på Upplitt magasin och student vid Uppsala universitet. 

‍