VENDEL är en urgammal uppländsk kulturbygd. När inlandsisen drog sig undan och lämnat slättland och rullstensås bakom sig kom människorna. Om hällristningar från äldre tid finns i Vendel vet jag inte, men många epoker har lämnat djupa spår i marken. Elsie Johansson har i en av sina bästa dikter borrat sig ner i bygdens förflutna samtidigt som hon försöker återerövra sitt eget i ett slags poetisk arkeologi. Jag kommer att citera hela dikten i det följande, och den som vill kan hoppa över mina kommentarer och bara läsa citaten för att få ett första intryck av den.

‍

‍

När man skulle utvidga kyrkogården i Vendel 1881 fann man en serie praktfulla båtgravar från perioden 550-800 e Kr, alltså tiden närmast före det som i Norden kallas vikingatid men nere i Europa snarare är tidig medeltid. Båtarna får en skuggbild i Elsie Johanssons dikt. De grävdes ut av den tidens främste arkeolog Hjalmar Stolpe, han som också påbörjade den kartläggning av Birka som ännu inte är avslutad. Tillsammans med fynd från Valsgärde nära Gamla Uppsala och Ultuna har Vendelgravarna gett oss en ganska god bild av stormansliv i Uppland för 1500 år sedan. Kanske var dessa småfurstar eller storbönder de första som dyrkade asagudarna Oden, Tor och de andra.

Tanken svindlar lite – kanske är denna evigt fixerade nordiska gudavärld något som bara existerade i lite mer än 500 år innan den ersattes av kristendomen. Asagudarnas pantheon kan vara modellerad efter de romerska (och dessförinnan grekiska) gudarna. Historierna om dem blev bara lite annorlunda. 

Vendel är Elsie Johanssons hemsocken. Och jag tror också den sortens småfolk som hon tillhörde som barn fick lära sig en del om bygdens historia, om den tid som kommit att kallas just Vendeltid. Skansens och Nordiska museets nationalromantik hade också arkeologiska inslag, och den sipprade via skolsystemet ut till minsta socken i Sverige. 

   När Elsie Johansson återvände till Vendel 2010 skrev hon en dikt, med ort och datum noga angivna i titeln, som till en början nära anknyter till socknens äldre historia. De gamla gudarnas minne lever i ortnamn och naturfenomen. Dikten börjar med en parad av associationer till asagudarna.

‍

Vid Kläringsboda, Vendels socken oktober 2010

‍

På åkerlappen

framför Odins brunn

blommar Baldersbrå vit

Gamla ensamma asken i dikeskanten

blev träffad av en åskvigg en natt

som ingen minns

Tor svingade sin hammare

rev långa skåran uppifrån och ned

‍

Hopläkt är den nu

Det torrsvarta snittet

inramat

av grågul, knottrig svallved

märgen oskadd

Löven dallrar samma gamla ängslan

Samma gamla vemod

omgärdar allt

‍

Är det så att asken Yggdrasil här ersatts av den spensligare aspen, att det egentligen är ett fattigdomens världsträd som skadats av Tors blixt? Tanken väcks men utvecklas inte. Ljudlikheten asp/ask finns där som en oro i bakgrunden. Man kan lägga märke till att också baldersbrån – pilen som Balder dödades med sades ibland vara gjord av den växten, en omärkvärdigare prästkrage - har associationer till den fornnordiska mytologin. Blomman får här den versal som anstår ett gudanamn. Efter att den gamla asavärlden dragit förbi och världen/trädet läkt efter dess framfart förnimmer dikten en svag darrning från en ny mytologi. Aspens löv rör sig enligt en gammal legend också i stiltje därför att Kristi kors var hugget av asp och trädet därför dömdes att skälva för evigt. Motivet finns till exempel i en av Olof Lagercrantz dikter från 30-talet. 

Tonåringens darrande ängslan i frälsningen har Elsie Johansson flera gånger skrivit om, men det kristna spåret i den aktuella dikten slutar här innan det egentligen har börjat. Aspens darrning förs snart över till diktens viktigaste metafor. Det är inte bara mytologier och väldiga historiska epoker som har förgåtts i diktens värld. Elsie Johansson närmar sig sin egen Vendeltid.

‍

På holmen mitt i åkern 

övervuxen av nyponris och aspsly

kan rester ännu skönjas

av en gammal stuggrund

Trästommen är förmultnad

Av skorstensstockens mursten

står inget spår att finna

men bondsyrenen vittnar om

att här står tidens spjut

     darrande i backen

‍

Det är som om ”tidens spjut” vore gjort av asp. Det har träffat ett hus och ödelagt det. Men förödelsens plats är också en livsplats, en födelseplats. Spjutet har, som vi skall se, kanske ett mycket mer specifikt mål än ett gammalt torp. 

   Spjutet i marken är en mycket innehållsrik bild. Horisont och lodlinje möts i en punkt av tid som kan kallas ”hemma”. Så har alla kulturer märkt ut sina viktigaste existentiella platser, heliga eller profana. Det eviga möter den profana i världen, och där byggs templen. Gudarna kan manifestera sin närvaro i landskapet genom något så vardagligt som ett ortnamn. Kring den sortens idéer resonerade religionshistorikern Mircea Eliade vid 1900-talets mitt i boken Heligt och profant. Han har ett tvivelaktigt och polariserat rykte numera, men hans tankar är mycket användbara vid analyser av konstverk och poesi.

   Odinskällan (nyss hette den Odens brunn, och den är bottenlös som Odens vishet) är en helig plats. Den kan – långt bortom asagudarnas tid - återigen göra tjänst med sitt renande vatten, och i lakanens segel anar man urgamla farkoster på väg ut i världen. Men i det egna livets början fanns ingen båt och inga segel, ingen självklar väg ut. De forntida storböndernas båtar var lagda i hög, och för sentida torparungar fanns inga frihetens båtar.

‍

Här, just här är platsen

där livsskriket förlöstes en gång

för länge sedan

Vad Jordemodern hette

kom aldrig på tal

och ingenting vet jag

om navelsträngens öde

‍

Men efteråt – var annars?

rensköljdes mammas nedblodade lakan

i Odinskällans bottenlösa

djup

Spändes ut i majvind, svällde

som ett segel, vitt bland gråa aplar

Båt fanns ingen.

‍

Varför stavas Jordemodern med stor bokstav? Hon är nog en gestalt med avglans från Erda, jordegudinnan i Wagners Nibelungens ring. Uttrycket var nog ersatt med barnmorska redan när Elsie Johansson föddes. Kanske är hon här en svag glimt av Moder Jord som håller på att detroniseras av moderniteten. Att navelsträngens öde är okänt kan betyda att en förbindelse till det förflutna för alltid är bruten. Men det visar sig senare i dikten att så inte är fallet. Det är navelsträngen som är tidsspjutets egentliga mål när det borrar sig ner i marken.

   Ödetorpet kan också förvandlas till en matplats, och nu är vi inne i skrivandets och diktens nutid:

I skymningen numera

knappt urskiljbara

brukar älgar komma flytande ned

från rullstensåsen

Svartgrå mot kvällshimlen

med upplyftade mular

mankhöga likt ristningar i röda

urtidshällar

står de fnysande och nafsar

längs holmens östra

framkant

     där vildäpplena självlyser

små och gröngulvita

‍

Tomas Tranströmer, en poet lika medveten om tidens skiktningar som Elsie Johansson, talar någonstans om ”våra istidsateljéers röda djur” och tänker nog på grottmålningar i Frankrike och Spanien. Här gäller det hällar i Vendel där älgristningarna fyllts i med rött. Älgarna är på besök från det längesen förflutna, och de rör sig obehindrat mellan bild och natur, myt och verklighet. När älgarna gör entré får de grå aplarna färg och frukt, men det som en gång var äppelträd i en torpträdgård har förvildats. Naturen håller på att ta tillbaka en barndomsvärld, och ”var annars”? än i diktens ”efteråt” skulle den kunna leva upp igen. Diktjaget blir kvar andlöst och stilla inför älgarnas åsyn: Något av andlösheten finns i radernas korthet och indrag och i de många versalerna:

‍

     Ögonen blänker

     Ludna örontrattarna vänds

     vid minsta ljud     

‍

Jag stör dem inte

     Står där

     Står där inte

     Andas knappt

     Lyssnar jorden

lyssnar navelsträngens

avklippta 

torrstump

     Tidsspjutet darrar

‍

Det kunde hända att man förr sparade en bit av navelsträngens ”torrstump” efter en förlossning precis som man kunde samla mjölktänder i en ask. Här ligger navelsträngen bortglömd i jorden, men den fungerar som en minnets åskledare. Det är dit som ”tidsspjutet darrar”. 

‍

   Födelseskriket återföds:

‍

Ekot av skriket roterar

och roterar

Går upp i spiral

     Spränger mellan öronen

     Tunnas ut. Försvagas

     Förklingar småningom

‍

Ingen kan höra det

     Ingen. Utom jag

‍

Det är givande att betrakta dikten också genom det verstekniska mikroskopet, att se på de typografiska detaljerna. Vi har redan sett hur versalerna på två ställen ”mytologiserar” texten. Dess bruk av skiljetecken är märkligt. Elsie Johansson avslutar inte meningar med punkt utan markerar övergången till en ny med bara versal. Metoden är vanlig i modern poesi. I övrigt använder hon kommatecken och i ett fall frågetecken. När texten ändå två gånger alldeles mot slutet brukar punkter står de inne i mycket korta versrader: ”Tunnas ut. Försvagas / - - - / Ingen. Utom jag”. Greppet ger ett starkt eftertryck åt tanken att diktens barndomsvärld nu är förbi och förgången, att den bara kan uppstå igen inom diktjaget. En detalj förvisso, men den motbevisar det intryck man kanske kan få av Elsie Johanssons poesi: att den skulle vara ett spontant och omedelbart känslouttryck. Hennes poetiska arbete är mycket mera sofistikerat än vad många tror.

   Det är födelsens skrik som likt rök stiger mot himlen i diktens slut, men det är också sorgens över ett hem som för alltid är borta. Men jag tror att det också är själva diktens tillblivelse vi bevittnar. Den föds i minnet, närs av minnen och blir allt starkare ju flera av minnesplatserna som tappar sin förankring i verkligheten.

   Dikten stod först att läsa i den stora samlingsvolymen Då nu är jag från 2011. Boktitelns mångtydighet innefattar bland annat en idé om att både då och nu definierar en människa, ett jag. Boken innehåller ett omredigerat urval ur de tidigare samlingarna men också en del nyskrivet material. De lyriska texterna har fått en ramberättelse på prosa i form av brev till den amerikanske 1800-talsfilosofen Henry David Thoreau, han som stack sig undan i en stuga vid sjön Walden (hans Odins brunn) och skrev Skogsliv vid Walden, en av förrförra seklets verkliga klassiker. Man kan säga att Elsie Johanssons bokstomme försöker bygga upp stugan vid Walden på nytt, fylla den med samtal på mer än 150 års avstånd. Men hennes författarskap har i mycket också bestått i att - samtidigt som barndomens torp långsamt förföll - försöka levandegöra stugan vid Kläringsboda i Vendels socken. 

Konst växer inte sällan ur förlusten av det förflutna, inte så ofta i längtan efter det kommande. Elsie Johanssons poesi är elegi och inte utopi. Moderniteten och klassresan och åldrandet har sköljt bort barndomens värld. Vad har kommit istället?

Texten publicerades ursprungligen i Antologin ”I litteraturens land” (2013). 

‍

Magnus Ringgren är en svensk poet och litteraturkritiker.