UPPDRAGET var väl egentligen inget för krimjouren, men eftersom vi för ovanlighetens skull inte hade något akut pågående ärende denna kyliga söndagsmorgon i januari, hade vi fått en förfrågan från vakthavande befälet inne i polishuset, om vi kunde assistera span med ett hastigt påkommet spaningsuppslag.

Således satt jag tillsammans med min kollega Lisa Norén i en civil polisbil och stirrade på en portuppgång på Idrottsvägen, inte alls långt från polishuset i ärans och hjältarnas stad Uppsala, där vi jobbar. Anledningen var att en buse som gripits under natten antagligen hade sett för många amerikanska tv-deckare, eftersom han trodde att han kunde deala med polisen om han berättade något som vi ville veta. Ovanligt nog, de flesta tiger som muren, och dessutom helt fel eftersom det aldrig görs några sådana dealar och skulle det ändå inträffa så vore det i så fall upp till åklagaren. Icke desto mindre hade vederbörande berättat att Jack Tommy Askerman; av polisen känd våldsverkare och efterlyst internationellt, skulle kunna dyka upp under förmiddagen hos en släkting boende i ett av höghusen på Idrottsvägen. Där hade jag suttit många gånger genom åren, eftersom riksdagens dåvarande talman Birgitta Dahl bodde i en lägenhet där, och varje gång det blev förhöjd beredskap på grund av någon hotbild, ställde vi upp oss där med två radiobilar. Nu var det så att den där typen av tips emellanåt gav utdelning, tillräckligt ofta för att det skulle anses motiverat att vi satt där och väntade.

Jag heter Kenneth Klintman, är veteran inom Uppsalapolisen och jobbar på roteln för grova brott. Väldigt ofta blir det tjänstgöring som krimjour tillsammans med min betydligt yngre kollega Lisa Norén, som väl genom åren har lärt sig att stå ut med undertecknad; i själva verket fungerar vi utmärkt tillsammans och som så ofta i sådana här sammanhang också börjat tänka ungefär lika. 

Där, på Idrottsvägen, hade timmarna gått utan att vi hade sett röken av någon Jack Tommy, dessutom hade kylan sen en bra stund spritt sig inne i polisvolvons kupé. Lisa, som jag ofta misstänkt för att kunna läsa tankar, satt djupt inlindad i en tjock vinterjacka och vände sig lite emot mig.

– Det är jävla kallt, sa hon.

– Mm, svarade jag. 

– Han kommer inte, sa hon. Hoppas vi får nåt annat snart. Vad som helst, bara vi får röra på oss. 

Precis då ringde det på min mobiltelefon i innerfickan. Mina fingrar ville inte hänga med riktigt på grund av kylan och jag hade lite problem med att dra fingret längs med displayen för att svara. På femte signalen lyckades det och som jag misstänkt betydde Inget Uppringnings-ID att det var någon inom polisen som ringde. Mycket riktigt, det var vakthavande befälet inne i polishuset. 

– Sitter ni på Idrottsgatan och solar, frågade han.

– Idrottsgatan fick du rätt, svarade jag. Och här har inte setts till någon Jack Tommy på länge.

– Ja, vi släpper det för nu, sa vakthavande. Ni får ta ett akut ärende ute i Sunnersta, nästan borta vid Flottsund. Det är Agnes, två år, som är försvunnen sedan en dryg timma nu. Ni får åka och prata med mamman, eller om det var mormor. Vi håller på att skrapa ihop personal för att börja leta.

Vi fick adressen och lämnade Idrottsgatan på en gång. Det kändes lite kluvet, vi ville ju gärna ha ett nytt uppdrag där vi slapp sitta stilla i en kall bil, men det här kanske inte var drömuppdraget. En timma ute kunde vara mycket i den här temperaturen. 

– Hoppas att hon är i livet, sa Lisa. 

Det var som sagt inte första gången jag hade misstänkt henne för att kunna läsa tankar.

*

Att det var ett stort pådrag på gång framgick tydligt av radiotrafiken medan vi körde ut mot Sunnersta, en av Uppsalas dyraste stadsdelar i södra ändan av staden. De två trafikpatruller som fanns i tjänst, båda enmans, blev trots vinterväglaget beordrade att komma in till polishuset och byta till motorcyklar. En hundpatrull var på väg från Björklinge, några mil norr om staden. En ytterligare hundförare och hennes polishund var på väg in från ledighet. Dessutom skulle man frigöra radiobilar från utryckningsavdelningen, allt för att starta upp ett massivt letande efter Agnes. Någonstans i radiotrafiken framgick att också en ambulans var på väg ut.

– Klintman, du är utsedd till polisinsatschef, sa vakthavande i telefon. Hoppas vi får igång ett eftersök snabbt, det är alldeles för kallt ute. Och alldeles för nära Fyrisån också, för den delen. Jag ska höra med NOC också om vi kan få loss en helikopter från Stockholm. Återkom till mig så fort ni är där och får grepp på läget. 

Ja, det var väl självklart. I den meningen var det rutin för både Lisa och mig. Vi hade organiserat ett antal eftersök genom åren och det kändes inte så dramatiskt i sig självt. Men en tvååring som hade tultat iväg, och i den här kylan, det var klart oroväckande. Det hade varit en ovanligt tung vecka för oss, bland annat hade vi fått ta reda på flera otäcka självmord, men det här kunde nog toppa veckan. Utan att jag kunde avvärja kom minnesbilder ur ett långt polisliv upp i mitt medvetande, bilder på barn som drunknat eller omkommit på annat sätt. Medan jag försökte hantera det där kom besked till alla patrullerna över polisradion om att det var jag som var insatschef.

– Vi börjar på adressen, sa jag, helt i onödan, till Lisa. Vi behöver mer uppgifter att gå på. 

Hon svarade inte, fullt sysselsatt med att ta oss snabbast möjligt ut till Sunnersta. Och då gick det undan. Som dotter till en trafikpolischef uppe i Norrland verkade Lisa mer eller mindre född bakom ratten. Man kunde möjligen tycka att pappan, trafikpolisen, skulle ha inmutat lite mer respekt för höga farter i henne, men det hade han uppenbarligen inte gjort. Det gick väldigt fort längs Dag Hammarskjölds väg, där det bitvis är 30-begränsning.

*

Ingen kunde undgå enskilda polisers nödrop om de stora bristerna och krisen inom polisen var numer också väl känd bland allmänheten, inte minst sedan hedersmannen Christer Nordström, Uppsalapolisens talesman och polis sedan nästan femtio år, tagit bladet från munnen, i riksmedia. En hårt ansatt regionchef Carin Göthblad kunde inte svara annat än att allt skulle bli bättre med tiden, något som rikspolischefen upprepat som ett mantra: ni måste ha tålamod. En effekt av den nya organisationen var att det fanns ytterst få trafikpoliser kvar, en av många förändringar som väckte enorm oro inom polisleden, när det stod klart att en i det närmaste utrotad yrkesgren och specialitet stod i begrepp att försvinna helt. En av dem som trots allt fanns kvar var Nolle, en gammal kollega från förr i tiden, och nu hade han rullat ut ur polishusgaraget på motorcykel. Jag hörde sirenerna i bakgrunden när han ropade upp mig på radion och meddelade att han var på väg ut. Kollegan Axmon skulle komma kort efter.

Det var inte utan att jag började känna av lite högre puls. 

– Sök av längs ån, så gott det går, sa jag till Nolle. Direkt när du kommer fram. Ta sidan som huset ligger på först, så kan Axmon ta andra sidan när han kommer. Vakthavande ringde igen och meddelade att Stockholms båda helikoptrar redan var ute på uppdrag, en regeringsmedlem skulle flygas och så pågick en förflyttning av en grupp ur nationella insatsstyrkan. Men Stockholm hade en polisbåt som skulle kunna gå tvärs över Mälaren upp till oss om vi ville.

– Ån är väl frusen och dessutom pågår ju ombygganden av Flottsundsbron, så det går nog inte att komma fram där nu, svarade jag. Men tacka för erbjudandet. Förresten har väl brandkåren en båt borta på Skarholmen om vi skulle behöva.

*

Så mycket mer hann det inte bli sagt, innan Lisa tog oss fram till villan i Sunnersta, jag skulle nog säga att den låg i Flottsund. En äldre villa i ljust trä, lite i skuggan av några modernare hus som låg närmare genomfartsgatan, Dag Hammarskjölds väg. En dubbelgrind var öppen och hon kunde köra in polisbilen på en grusad uppfart till ett garage som var sammanbyggt med huset.

En tydligt upprörd kvinna som jag bedömde var runt sjuttio kom ut och mötte oss. Mormor således, tänkte jag. Barnvakt kanske. Jag behövde inte säga till Lisa att hon skulle prata med kvinnan på en gång. Hon gick direkt fram till henne och legitimerade sig.

Jag tittade in genom den öppna ytterdörren och började känna att något inte stämde. Här fanns inga barnkläder eller leksaker och här bodde absolut inte någon barnfamilj. Men Agnes kunde ju vara på besök.

Nolle meddelade över radion att han började söka längs med åkanten och hundpatrullen som var på väg från Björklinge meddelade att de skulle vara på plats inom max fem minuter. Jag hörde att flera radiobilar från utryckningsenheten lämnade garaget i Uppsala, det skulle snart, för ovanlighetens skull numera, finnas gott om poliser att skicka iväg i olika riktningar.

Jag såg att Lisa gjorde några anteckningar i sitt block och antog att det var uppgifter om hur Agnes såg ut och var klädd. Så vände hon sig emot mig och sa att hon och kvinnan, Agneta, skulle gå in och leta efter ett foto på Agnes.

– Bra, sa ja. Jag stannar här ute och möter upp hundpatrullen. 

Det blev alldeles tyst och stilla när jag blev ensam där ute. Bara det magnetiska blåljuset på taket på vår polisbil störde bilden och efter några minuter hördes sirenljud från hundbilen som var på väg. Jag kände mig plötsligt dyster och tänkte att det här skulle gå åt helvete. Vi skulle nog hitta Agnes ganska snart, men troligen inte i livet.

Lisa kom ut igen och såg lite uppgiven ut. Inget att säga om, hennes funderingar gick nog i samma banor som mina.

– Titta på fotot här, Clint, sa hon.

Mina vänner och kollegor från förr i tiden kallar mig ibland Clint, efter Clint Eastwood. Det känns OK att Lisa gör det också. Hon sträckte fram ett inramat foto till mig precis samtidigt som hundbilen och en radiobil från utryckningen stannade utanför staketet.

– Jag måste nog ringa vakthavande. 

– Ja, sa Lisa, det måste du nog. 

Medan jag såg hur hundföraren öppnade bakluckan och släppte ut hunden ringde jag direktnumret in till vakthavande.

– Hur går det, frågade han. 

– Du, sa jag, det här kan vi inte lösa med polisiära resurser.

– Vadå, sa vakthavande, vad menar du?

– Jo, jag står och tittar på ett foto av Agnes här. Hon är en svart och vit katt, 2 år stämmer. Vi kanske ska blåsa av innan media hinner hit.

‍

Agnes är en av en lång rad noveller som kompletterar en längre serie av romaner om Kenneth Klintman & Lisa Norén vid Uppsalapolisen krimjour.

‍