JAG HÄMTADE Elsie med bilen en solig vårmorgon. Föreställningen vi skulle göra hade varit planerad sedan länge, uppskjuten ett par gånger. Flera gånger hade hon pratat om att vi kanske borde ställa in, men jag stod på mig. 

Jag hjälper dig med allt, sa jag. När jag ringde på porttelefonen var hon redan klar, kom ut med Thores hjälp. Hon var ivrig och glad. 

Det blev alltid så härliga och böljande samtal på resorna vi gjorde.

Egentligen lärde jag känna henne långt innan hon lärde känna mig. Först visste jag bara om Nancytrilogin, men så förstod jag att hon debuterat med poesi och jag blev nyfiken, lånade en samlingsvolym på biblioteket och blev helt fast, skrev den ena sången efter den andra. En av mina musikervänner trodde att jag skrivit texterna själv, det låg så nära mitt idiom. Men så var det ju inte, Elsies ord hade vuxit in i mina sånger, och tagit med sig språkets egna melodier in i musiken. Egentligen var vi också lika gamla. Elsie var 48 år när hon debuterade med Brorsan hade en vevgrammofon, jag var i samma ålder när jag skrev sångerna som sedan hamnade på albumet ”Fönsterspringan”

Elsie var förstås inte bara en ålder. Hon var den äldsta femtonåring jag någonsin lärt känna, fnittrigt nykär och nyfiken på livet. Hennes dikter har också letat sig in i landskapet där jag bor. Jag tänker på henne när jag ser en kråka hoppa över diket. Och där står en älg intill vägen. Kabellekan blommar för fullt och efter den kommer mjölkörten, älggräset. Lite senare, mot kvällningen, hoar en uggla en bit bort. Naturen är inte något annat än sig själv. Inte några symboler med någon dold betydelse. Men de leder tankarna inåt och plötsligt ser jag ett sammanhang som jag inte tänkt på tidigare.

Så var det hela tiden när vi var ute och spelade. Elsie fick en fåtölj och ett glas vatten på scen, en bunt med dikter som vi bläddrade oss igenom tillsammans. Jag satt vid pianot och sjöng min tonsättning av den dikt Elsie just läst. Vi förde ett samtal som vi påbörjat redan i bilen dit, fortsatt i logen medan vi väntade på att det skulle bli dags, och väl på scen blev samtalet en del av föreställningen. Jag kanske ställde en fråga för att föra in oss mot nästa låt, och då kunde hon säga, ja, jag förstår nog vart du är på väg, men jag tänkte att jag skulle berätta det här istället. Och då dök det upp en ny infallsvinkel till dikten, som ruskade av sig några daggdroppar och skimrade i det plötsligt nya ljuset.

Elsie läste dikter på ett sätt, så att de blev levande. Det var inte alls teatraliskt, inte så att hon gestaltade innehållet som en skådespelare. Mer som att hennes röst, hennes tonfall och pauseringar var en naturlig del av formuleringarna. När jag fick möjlighet att spela upp mina sånger första gången för henne, så ville jag bara få hennes tillåtelse att ge ut dem på skiva.

‍

‍

Vi sågs i ett torp invid Vendelsjön, några vänner hade bjudit in till lunch. Elsie visste bara att det skulle finnas en överraskning till henne. Efter att vi ätit minestronesoppan fick Elsie slå sig ner i soffan bredvid sin älskade Thore och jag ställde upp mitt elpiano och började spela. Elsie blev så gripen att tårarna började rinna utmed hennes kinder. 

Nu ville hon absolut vara med på skivan, så jag spelade in henne när hon läste alla dikterna. Och så letade hon rätt på en outgiven dikt som hon trodde skulle passa mig. En dag, precis innan jag skulle göra de sista inspelningarna hade hon skrivit en ny text som blev till två låtar. Fönsterspringan kunde öppnas. Vi gjorde upp med greven i Örbyhus att vi skulle få ha release på slottets orangeri. Men så kom pandemin och festligheterna ställdes in. När restriktionerna lättade gav vi oss ut på vägarna tillsammans istället.

Det var teatrar, stadsbibliotek, folkhögskolor, kulturhus och ett litet kulturkapell uppe i Hälsingland. Arrangören bjöd in oss på middag i sin stuga, och en liten fågel smet in genom det öppna fönstret. Det blev ett herrans liv, stor uppståndelse för att fånga in den så att den kunde återfå sin frihet. Den flög upp på ett sovloft och ville inte riktigt samarbeta. Till slut var det min keps som blev räddningen. Innan föreställningen kom en reporter från Hudiksvall som fick audiens strax innan publiken köat upp för att mangrant få bänka sig i salongen. En kvinna i publiken berättar efteråt att det var genom Elsies böcker som hon hittade in i det svenska språket. Vart vi än kom så fanns det människor som blivit berörda av det hon skrivit. Eller som jobbat på posten.

En gång berättade Elsie att en man sagt att han hade något som han var säker på att hon var intresserad av. En stol från postexpeditionen i Vendel. Hon hade sett frågande på honom och undrat varför hon skulle vilja ha den. Ja men hon hade ju haft sin första anställning där, menade han. Fast det var ju Nancy han tänkte på. Elsie jobbade på posten i Uppsala, det är viktigt att hålla isär fiktion och verklighet.

Fiktionen gör det ändå lättare att förstå verkligheten, kanske är fiktionen en viktig pusselbit som gör att verkligheten hänger ihop. Vi reser genom ett landskap med ängar, åkrar, skogsgläntor på en väg som slingrar sig mellan gårdarna. Vi är ute i god tid och har inte bråttom. Elsie sitter på passagerarsätet och ser ut genom fönstret, säger gång på gång att allt är så vackert. Jag håller med. Den här gången spelar vi på en folkhögskola i Nyköping. Hennes ork är inte den bästa, men hon trollbinder publiken som alltid. På vägen hem somnar hon som ett barn och vi dundrar norrut på motorvägen. Nästa gång vi ses kan hon inte sluta prata om hur fin denna sista föreställning blev.

Elsie var inte rädd för döden. I en av dikterna som vi alltid hade med på programmet kommer döden fram i helfigur. Men inte som en schackspelande lieman, utan en halvdöv syrsa som glömt sig kvar på ängen, kanske som höstens sista blomma hos Edith Södergran. Eller en halvblind gumma som stickar färdigt sin strumpa, kryper in i den och lägger sig till ro.

‍

‍

Daniel Östersjö är frilansande multiinstrumentalist som bor i Sätra, Tierp. 2020 gav han ut albumet ”Fönsterspringan – Daniel Östersjö sjunger Elsie Johansson” och turnerade med henne åren 2020-2023.