Foto:
ORDS FÖNSTER

ARNE E DUE

ARNE E DUE

Mitt sommarlov

När jag var i tioårsåldern skulle jag åka till faster Signe
och hennes man Oscar för att vistas hos dem utanför
Ö-vik under sommarlovet. Flera gånger hade jag hört
pappa säga: ”Man få säga vad man vill om syster min,
men hon är då ett reellt fruntimmer med ett helsikes
humör, hon är stark som en oxe men också envis som
en röd gris!”


Oscar jobbade i skogen åt Bolaget och var borta
hela veckorna, medan hon ensam skötte om djuren
och gården, med allt vad det innebar.


De hade två tvillingsöner som hette Per och Olle
som var jämnåriga med mig. Redan första dagen
blev vi tillsagda att gå ner till sjön och fånga ett tiotal
abborrar.


Vi hämtade metspöna och gick till sjön, där fanns
en skraltig brygga och alldeles intill låg en flatbott-
nad eka halvfull med vatten. Solen sken och fåglarna
kvittrade, men det nappade dåligt – dessutom var
abborrarna ganska små, så det blev förstås utskäll-
ning när vi visade upp fångsten. Jag nämnde då hur
gubbarna gjorde hemma vid på våren, då slängde
de sammanbundna torra julgranar i vattnet ungefär
hundra meter från land där det var cirka tre meters
djup och Signe tyckte det var värt ett försök.


En vecka senare rodde vi ut där vi slängt i granru-
skorna, det visade ett positivt resultat omedelbart
och Per fick napp på en gång, även jag fick snart
napp. Då och då fick vi ösa den gistna båten, men
efter bara en dryg kvart var hinken halvfull med fina
abborrar och vi rodde mot land.


Fisket var avklarat och klockan kunde på sin höjd
vara halv nio så det var mycket tid att spendera, ingen
skulle sakna oss förrän tidigast vid elvatiden.


Helt oväntat föreslog Olle om vi skulle leka
Robinson? Efter strandkanten låg en gammal flotte
och några hundra meter ut i viken fanns en obebodd
holme. Med gemensamma krafter lyckades vi till slut
få ut den tunga flotten i vattnet. Per kom med en lång
stör som vi kunde stöta mot sjöbotten. När vi kom ut
en bit fick vi oväntat hjälp av vinden och det ström-
mande vattnet. Flotten drev sakta mot den vildvuxen
holmen.


Under resan utnämnde Olle sig till ”Robinson” och
hans bror Olle blev ”Crusoe”, jag döptes till ”Fredag”.
Snart var vi framme och törnade i några halvstora stenar.

Här fanns ingen möjlighet att dra upp flotten och
rep hade vi inget, men pålandsvinden skulle säkert
hålla den kvar en stund.


Hundra meter bort låg en omkullblåst gran som
vilade på sina grova grenar och vid rotändan kunde vi
precis stå raklånga under stammen. Runt om låg det
fullt med avbrutna grenar och vid strandkanten fanns
en stor hög med vasstrån som isen tryckt ihop.


Genast började vi bygga en hydda genom att ställa
grenarna mot stammen och sedan klä dessa med
vass. Hyddan började redan ta form, även golvytan
täcktes med vass. Så fint det blivit och vi var enormt
stolta!


Plötsligt fick vi se flotten glida förbi fem meter ut
och ingen av oss var några bra simmare, visst hade
vi badat och tagit några simtag där vi nådde botten,
men därtill att kasta sig ut och försöka simma ikapp
flotten, det vågade ingen.
Nu var goda råd dyra! Hur skulle vi nu ta oss i land?


Det var ingen idé att ropa på hjälp eftersom närms-
ta hus låg mer än en kilometer bort och vinden var i
motsatt riktning och hur åstadkommer man eld eller
rök utan tändstickor?

Dessutom förstod vi att klockan sprungit ifrån oss,
av solen att döma. Oroliga och med längtansfulla
blickar spejade vi över vattnet in mot land.
Per föreslog att någon borde ta sig i land med hjälp
av den halvruttna stocken som låg här intill bland
stenarna. Men ingen anmälde sig frivilligt. Då fick det
avgöras genom att dra strå, sa han och den som fick
kortaste skulle ge sig av. Jag förlorade!


Med enbart kallingarna på baxade vi ut stocken i
vattnet, men när jag sedan la mig med överkroppen
på den var det knappt att den flöt. Jag sparkade ifrån
med fötterna allt jag orkade och började sakta min
resa mot land. Stocken var ganska hal och efter en
stund gick grenstumpen av som jag höll i men fick i
sista stund tag i en annan gren.


Det var fortfarande mer än hundra meter kvar och
jag började bli ganska trött, ibland svartnade det näs-
tan för ögonen och livet passerade hastigt förbi. Jag
såg mamma och pappa och lillbrorsan, och kom att
tänka på när vi suttit på kvällarna och spelat ”Banka
Bäver”! Då plötsligt kom jag att tänka på vad Signe
sagt kvällen innan när jag frågade om de om de möj-
ligtvis hade en kortlek. Omedelbart fick jag svar: ”Du
menar Djävulens psalmbok, nej sånt har vi verkligen
inte här i huset”.


Jag kände ett tryck över bröstet men också att det
var nära att jag skulle få kramp i benen och började
paddla även med ena handen.


Äntligen började jag närma mig land och plötsligt
hörde jag faster Signes bitska röst. ”Var e’ mina grab-
bar?” Jag orkade inte svara utan pekade med handen
mot holmen. ”Men är ni då alldeles från vettet” skrek
hon: ”Vad i all sin dar gör de där ute?”


Omedelbart hoppade Signe i ekan, hinken med
abborrarna slängdes på marken och hon började ösa
så det stänkte vida omkring. Strax därpå rodde hon
som besatt för att hämta sina pojkar.


När de kom tillbaka såg grabbarna ut att vara or-
dentligt uppskrämda, dessutom påstod de att det var
jag som hittat att vi skulle leka
Robinson. Samma kväll kom pappa på
besök och därmed var mitt sommarlov
till ende efter drygt en vecka!

Arne E Due är en dansk-svensk författare bosatt i Heby kommun, Sverige.