Vems är tystnaden?
Ekot i radonskogen.
Där ljuset lyser starkare,
än grönskan själv.
Som i atomnätters lyster
inte längre hör den framtidsönskan,
som verkats och brusat,
i strömmen från svunna tiders älv.
En fjärran klagan,
talar om den stund,
När skorstenarna,
satte sotet i svalgen,
och spottade etter över klotet,
Som av bronkit
hostade sina sista varv,
och lämnade oss sitt
frusna arv.
Vilka skyar flammade då inte
till avsked.
När mänskan tvingades fly,
och lämnade det till tomhet,
att se nästa morgon gry.
Nu sitter de bekvämt däruppe, i stjärnhimmelens klenod
Och seglar alltets trakter,
I människosläktets akter.
Vilka ekon talar än,
i denna vintergatas
sarkofag.
Som inte bjuder mer,
än stillhet dag för dag.
Stundens mynning gnistrar i gapet på en pistol,
när skuggsidan åter tvistar,
sig mot en ljummen sol.
När rummet tycks stilla,
och vitväggens färglösa kramp, seglar jag takrymdens kupol, i två små ögon,
två små hål.
Där cirklarna går och går.
Längst en blårandig horisont, snuddar sfärer bortom svart extrem, som placerat ett stjärnhimmels diadem, och de lock som sluts och släcker.
Samla dina lungor,
som hävas, in och ut.
Tyst som slutets slut.
Vad såg du om natten,
i delikata fibrer och senor. Den mörkaste tjära.
Min kära!
Roa tårarna med spegelklang, och svunna signaler,
i rummen som ringer tomma, där spjällen inte dansar.
Arvid Sand är poet och student vid Uppsala universitet.
