Foto:
VI TALAR

BIBLIOTEKARIENS SANNDRÖMMAR

BIBLIOTEKARIENS SANNDRÖMMAR

Poeten, bibliotikarien Krister Gustavsson
talar om sin tanke och upplevelse

1

I natt drömde jag att Stadsbiblioteket i den
stad jag brukar irra runt i om nätterna bestämt
sig för att inte längre erbjuda pappersböcker.
Bibliotekets tanke var att man i fortsättningen skulle
förlita sig på streamad litteratur. Ett rykte spreds att
man gratis delade ut de gamla pappersböckerna till
dem som kunde komma och hämta. Jag gav mig iväg
med en skrinda och massor av tomma papperskassar.
Men när jag väl var framme hade skrindan förvandlats
till en pumpa. Kassarna hade regnat sönder. När jag
skulle ta vad jag kunde i famnen upptäckte jag att
mina händer inte längre fanns kvar. Med förtvivlan
tvingades jag se på när bok efter bok föll ner i pap-
perskvarnen utan att jag kunde rädda en enda.

2

Jag drömde att jag blivit fångad och trans-
porterad till Kungliga bibliotekets underjor-
diska magasin, vidsträckta som Piranesis
oändliga Fängelser. Slagen i bojor och halsjärn blev
jag tillsammans med hundratals andra satt att flytta
periodika. För att få plats med nya pliktleveranser
måste tidskrifterna med återkommande intervall
ständigt förskjutas åt vänster(?). På väg ner till
underjorden och dammet passerade vi flera rum där
handskrifter förvarades. De låg i stora högar direkt
på golvet. I hastigheten kunde jag identifiera ett
par pappersberg som August Strindbergs samlade
manuskript. Jag var nära att trampa rakt i manuset till
Inferno.

3

I natt tog drömmen med mig på en blixtvisit
till biblioteket i Alexandria. I entrén möttes
jag av en delegation artigt bugande bibli-
otekarier. Jag ombads att ta på mig en medelhavs-
blå skyddsoverall, en lika blå hjälm och ett turkost
andningsskydd. Efter att ha beundrat arkitekturen
och vandrat genom läsesalarna kom vi till bokma-
gasinen. Genast möttes jag av ett helvetiskt oväsen.
Luften var så fylld av stendamm att det var svårt att
se något överhuvudtaget. Men när vi närmade oss
bullrets källa såg jag ett tiotal stenkrossningsmaski-
ner i full färd med att smula sönder ler- och stentav-
lor. När mina värdar såg min förvåning och förfäran
skrek man i öronen på mig att detta var ett nystartat
demokratiprojekt. Man hade kommit fram till att det
var ojämlikt att biblioteket innehöll material som bara
en liten elit kunde tillgodogöra sig.

4

I nattens dröm klev jag på mitt månatliga
nattpass på Stadsbiblioteket. Jag larmade
av, bytte till uniform och smög in i biblio-
tekshallen. Där möttes jag av det välkända surrandet,
det som så mycket påminner om vatten när det börjar
sjuda i en kastrull. Men tystare och utan bubblor. Väl
inne bland hyllorna kunde jag lättad se att arbetet
fortgick enligt plan. Långsamt skridande rörde sig de
tio vita robotarna från Google Library Robotics utmed
hyllraderna. Systematiskt och med precision plock-
ade de bok efter bok, placerade dem i hålrummet i
sina magar där de med ett blått sken skannades sida
för sida. För att inte dammas ner fullständigt var varje r
obot täckt med ett vitt dok av bomull. Det var alltid
lika vackert och lugnande att iaktta dessa varsamt
skridande älvor; hur de lyfte bok efter bok till sitt
skimrande inre och sedan förpassade de behandlade
böckerna till den efterföljande svarta kistan på hjul.

5

Inatt drömde jag att den källkod som styr
digitaliseringen av svarttext hade komplet-
terats med en normkritik-generator. Mitt
arbete hade givits ytterligare en dimension. Under
arbetspasset kunde jag på min dataskärm se att nyhe-
ten verkligen fungerade. Äntligen var det svärdfisken
som fick gå i hamn i Havanna med skelettet av Den
Gamle släpande vid båtens sida. Lika trevligt var det
att Godot lyckligt kom fram till de båda väntande
luffarna Estragon och Vladimir. Strax därpå hade
generatorn strukit alla genitalieglosor ur Anais Nïns
noveller, vilket borde gjorts redan när de skrevs. Pippi
Långstrumps pappa var, som alla vet, redan struken
ur böckerna om Pippi Långstrump. Allt löpte på,
smärtfritt och elegant.

Lady Chatterleys älskare blev en kvinna och Chatter-
leys rullstolsbundne make visade sig mot slutet vara
en hejdundrande virtuos i sängen tillsammans med
skogvaktaren. Odysseus kastrerades och fick söka lift
med en Amazon, eller om det var en Siren. Med den
här takten skulle snart de flesta av världslitteraturens
skamligaste verk vara ”botade”. Jag måste erkänna
att jag kände en smula (säkert elitistiskt) obehag
när jag följde denna korrigering av litteraturen. Men
skit samma. Varför ska folk behöva må dåligt av att
läsa en roman eller en dikt. Och något motstånd mot
reformen fanns inte.

Sist denna arbetsdag såg jag att Louis-Ferdinand Céli-
nes samtliga böcker, utom två, raderats. De godkända
romanerna hade nu givits de livsbejakande titlarna
Liv i överflöd och Resa till den lyckliga dagen. Visst
måste man få känna sig positiv och glad även om
man väljer att läsa en mycket ”litterär” bok.