ÖVERSÄTTNING: CARL-JOHAN BACHOFNER
Chandrakanta Murasingh (1957-2023) är en kokborok* poet från Tripura, Indien.
Det söta gyllene rådjuret blev otåligt
och kom plötsligt galopperande in i denna amlaki-lund.
Letade efter en livskamrat.
Stenen talade inte.
Rådjuret kommer att lämna nu.
En dag kom kungen, ljuset spelade.
Han stod där på sina bara fötter,
pressade sin panna mot stenen
och försökte finna vilken väg hans byte flytt.
Fötternas tyngd plågade kullen.
Stenen var tyst för att den inte var ensam om smärtan.
En man med brustet hjärta kom idag
tillsammans med sitt hjärtas vän.
Sprayade stenen med drömmar och tårar och försvann roendes uppströms.
De kommer att bygga sitt hem i den djupa
skogen.
Vattnet flyter och vilda löv rasslar.
Den fattiga bybon Hachukrai drar sin
bambuflotte.
Nedströms finns en marknad på en liten
sandig ö.
Undrandes vem som skall svara nu, talar
stenen där i skogen.
Med pil och båge i händerna.
Nej, varför skulle jag känna mig ensam?
Har ju med mig mobiltelefonen, jag leker med den,
leker med tangenterna.
Skogens mjuka mumlande
kommer långväga ifrån, flytande genom luften.
Jag är inte längre den du tror.
En väg av macadamsten har kört över mitt bröst.
Tallarna och de vilda buskagen
har alla fällts och röjts.
Nya marknadsplatser har tillkommit.
Så många nya ansikten; kommer och går.
Så kommer kungens heliga springare,
skapad för erövring, ämnad för en yajna-ritual.
Den tvingar den fria arbetskraften,
tvingar trohetseder av byalag och återvänder sedan.
Ingen motsätter sig.
Vintervindarna svimmar vid hovars märken,
kullarnas tårdroppar fryser till is.
Jag är inte längre den som du känt.
Den glittrande svarta vägen har passerat och genomborrat mitt hjärta.
Ditt ljus har drivit bort mitt mörker
och nu har jag drunknat i ditt mörker!
Jag är nu i ett mörkers märkliga spel.
Det var nittio procent säkert
att du skulle komma.
Lunchtid gick över till eftermiddag.
Moln staplade sig på moln.
En ände av regnbågen stupade ned mot vägen.
De regndränkta vägbuskagen
bultade av passion.
Din ankomst var nittio procent säker.
Bara de tio procenten hängde tungt över dina fötter.
Till slut kom månen ned,
förtigen om till vem den har sålt
sitt bleksilvriga chandmari-ljus.
Som ömt plockade Jhinga-blomster bleknade det bort
mot Nayapara, den nya byn.
Ibland försöker himlen komma in i mitt hus
men det är för litet och himlen misslyckas.
Sen kommer himlen till sommarskogen
och där tillhör den de unga bambuskotten
och kärvarna av grönt korn.
Flaggor gröna, röda och vita berättar himlens saga.
Himlen är fläckad av blodinsmetade pengar.
Nuförtiden, kan vem som helst köpa månen för ett pris.
Det ledsna sorgefyllda månljuset kommer inte fram i dikterna.
För nu strålar energi från mörkrets festival i den hemliga kammaren.
Det finns stunder då jag tröttnar på att tala;
ord, ljud och ekon virvlar inombords.
Då önskar jag att jag kunde vara en minister.
Det bästa sättet att lindra de tungt vindlande inälvorna.
Ministern har så mycket att säga,
saknar aldrig uppdämda ord.
Det finns stunder när alla vägar är blockerade,
när pilbågar hotar från alla håll.
Då önskar jag att jag var en minister.
Ministrarna kan och visar tusentals vägar,
de lever i vägkorsningar av en miljon vägar.
Dagen kommer i monsunvindarnas färger
och förloras på den uttorkade flodens sandbanker.
Vi sitter ledsna och tysta och tittar ut
och tänker, - om jag ändå vore en minister.
Ministern har ingen utsida eller insida,
ingen luft, ingen fertil jord på en sandbank.
Där är bara ord, rop av hundratals öppna
vägar, som drar i ärmarna dag och natt.
Hachukrai, hör du
den blinda mannens haranger.
Vid varje paus slår han
sitt huvud mot marken
kysser dammet och sjunger:
– Oh, min bror och syster
kom till mig, var vid min sida.
Låt oss röra vår älskade jord.
Hachukrai, hur skulle du röra jorden
och svära en ed till den?
Du har ju inte ens en tum land kvar,
förlorat allt bit för bit
i en nödförsäljning för att betala
en bot för denna mans kortsiktiga vision.
Du är blodfattig nu.
Du har ingen styrka kvar i dina händer.
Ditt leende har förlorat sin lyster.
O, Hachukrai,
dina ögon har sömnens förvirring.
Fanan vajar i toppen av trädet.
Ser du? Den har färgsatts
av de blinda!
Du bad mig att sjunga.
Visst, jag kan.
Jag kan till och med göra grodhopp,
arbeta fram ett dansnummer.
Men fråga inte om pengar.
För att organisera en danstrupp
behöver jag pengar för att köpa en häst.
Jag och hästen, vi två, ska hoppa, ska kämpa.
Vi ska till platser dit din bil inte når.
Du älskar poesi.
Ge mig lite tid så skriver jag dig en dikt.
Jag knyter ihop orden med stark nylontråd.
Ingen kommer att våga säga att dikten saknar ursprung.
Men fråga inte efter pengar till att publicera dikten.
Jag behöver pengarna till att köpa livets kärlek.
Jag och min älskade ska flyta genom luften;
vi ska framkalla blomningar, utgjuta blod.
Sörja inte ned din fana med det blodet.
Ja, du har väckt Hera Sing till liv.
Du kan tycka synd även om mig om du vill.
Men fråga inte efter pengar
för att få Purnasree Tripura att överleva.
Jag behöver pengarna för att köpa död.
Död är min slutliga ära
för jag är den sistfödda av Hidimba.
Jag kom för att säga ett enda ord
även fast det skulle provocera tio motattacker.
Efter att ha lyssnat på alla motargument
skulle jag vilja säga det enda ordet.
Hälften av det jag sagt till allt blomster.
Först blev jag allvarlig sen sprudlade jag av lycka.
Ja, blommorna vet vad lycka är.
Men när blomstret blev till en krans,
jagade den mig och den andra halvan av ordet vissnade.
Ingen tycker om att höra torra ord; även fast de är sanna.
Xo, låt mig börja med en saftig berättelse om blomman.
Jag gjorde det men vad blev fel?
My lyssnade blev arg och ropade:
– En pistol, ge mig en pistol!
På vem faller ilskan? På blomman eller på mig?
Det kommer jag aldrig förstå.
– Kom igen, ett slag till, visa vad du kan!
– Här har du en flaska full,
mannen drack och pladdrade.
Hällde ur sig ord och ord och ord,
därför att ord är så billiga och finns i överflöd
att ingen regering bryr sig om dem.
Uslingen bad om ris, men priset är för högt på marknaden.
* Kokborok är ett etniskt språk som talas inom
Tripura-provinsen, Indien.
Carl-Johan Bachofner är poet och översättare,
bosatt i Lövstabruk.
