Det är sannerligen inte lätt att känna tillförsikt inför framtiden när världen ser ut som den gör. När Ukraina utkämpat sin fjärde krigsvinter, inte bara mot drönare och missiler utan även mot köldknäppar som gjort att människor stannat i skyddsrummen även när bomberna slutat falla. När världen förändras i en takt som känns overklig och gör att en krönika blir inaktuell innan tidningen kommer ut. När Trump driver ett krig mot den egna befolkningen och startar ett nytt i Mellanöstern. När demokratin sakta med säkert stryps inifrån av rädda och makthungriga ledare. 

I Sveriges Radios mycket omtalade avsnitt av ”Söndagsintervjun” vittnade författaren Gun-Britt Sundström om att hon tappat allt hopp om framtiden. Hon kan inte prata med sina barn och barnbarn om klimatkrisen för allt är för hemskt och hopplöst, och hon ser inget engagemang hos de yngre generationerna. Som lyssnare hör man det tydligt, hon har gett upp. Hur än Martin Wicklin ställer frågan kan hon inte nyansera eller uttrycka något hopp.

Hoppet är det sista som överger människan brukar man säga. Därför är det också extra sorgligt att ta del av unga människors alltmer desperata känsla av meningslöshet och deras allt blekare framtidstro. Sedan millennieskiftet har andelen svenskar som beskriver livet som meningslöst fyrdubblats.

Vi människor behöver ha ett sammanhang i världen. Detta uppstår när vi hittar mening i sådant som inte helt tydligt har mening, resonerar författaren och religionsvetaren David Thurfjell i sin senaste bok ”Anspråkstagen. Människans bot mot meningslösheten” som riktar sig till yngre människor som känner just denna uppgivenhet. Meningsskapande kan handla om relationer, kärlek, naturen eller något så enkelt som att man har en uppgift.

Tidigare i år svämmade Instagram över av nostalgiska bilder från 2016, allt från gulliga snapchat-filter till Converseskor och latte art. Att tänka på 2016 gjorde det tydligt hur drastiskt vår värld har förändrats sedan dess. Det var innan algoritmstyrda flöden, innan Brexit och Donald Trump i Vita huset, innan fake news. En till synes enklare tid, en naiv tid då vi tog demokratin för given om det så rörde sig om att senast postade bild hamnade överst i våra flöden eller att valresultat respekterades och makten lämnades över till den som fått flest röster.

Ärkebiskop Martin Modéus framhöll i sin nyårspredikan att det inte är ute med oss. Han gav perspektiv på hopplösheten och påminde om att vi lever i ambivalensens tid. ”Utvecklingen har många riktningar på en gång, bilderna av sant och falskt är många, alternativen oändliga. Men egentligen: inget nytt under solen. Så här har världen alltid sett ut.”

Och så är det ju. Alla generationer lever med sina hot och utmaningar och vi måste tro att vi klarar att övervinna dem eller ta oss igenom dem. För om vi tappar hoppet, vad finns då kvar? Vad händer med barnen i en värld där föräldrar, far- och morföräldrar ger upp? 

Visst är det härligt att påminnas om 2016 eller som Gun-Britt Sundström längta tillbaka till 60-talet då alla, som hon minns det, ”var engagerade och brydde sig”. Men för oss alla som delvis varit delaktiga i att ta planeten dit den är idag, som röstat fram de politiker vi har och har haft, är det en skyldighet att hålla hoppet uppe. 

Som Kanadas premiärminister Mark Carney sa i sitt brandtal under Davos-mötet: "Nostalgi är ingen strategi".

‍

Först publicerad i Upsala Nya Tidning 8 mars 2026