– Nå, vad var det jag sa? Det blir snyggt med gråa bläsern och mörka kostymbyxan till, det ser du väl själv? säger kvinnan och borstar över rockslagen med snabba små rörelser, tar lite runtom också för säkerhets skull, ifall några enstaka mjäll skulle ha förirrat sig ur tunnhåret och lagt sig bakpå kragen. Sådärja! Hon rättar till slipsknuten, kliver baklänges ett par steg och tar en sista, belåten överblick. Förmanar om igen att han ska ta ljusa regnrocken i alla fall, det kan bli kyligt framåt kvällen och ingen vet vad dom har för väder där nere.
– Jäh! Det kunde ha dugt med vindtygsjacka och en vanlig byxa, muttrar mannen medan han sticker händerna i ärmarna på rocken som hon står och håller fram bakom ryggen på honom. Förbannat fjäsk!
– Åjo! Ska du nu dit och äntligen få en utmärkelse och bli påkostad hotell och taxi och tågbiljett och allt ska du väl se skaplig ut. Åtminstone. Hoppas nu bara att dom ger dig någe riktigt efter alla dessa år, en rejäl slant vore du värd,
Han kunde ha gått till fots till hållplatsen, inte lång bit dit, men han tar cykeln ner till busstationen. Där kan han sitta i lä på en bänk och vänta om så är. Dagen har passerat sin middagshöjd. Solskenet är blekt nu i slutet på september. Lite blåsigt är det, löv har börjat dala och lägga sig i dråsar. Skörten på regnrocken flaxar i vinden när han hjular iväg och han kan inte undgå åsynen av de svarta finskorna när de vevas upp och ner växelvis, deras blankgnidna tåhättor reflekterar glimtarna av sol, slänger upp dem i ögonvrårna på honom och liksom småflinar åt alltihop. Obekväm och löjlig, det är så han känner sig i sin utstyrsel. Och mitt på blanka varda’n! Han skulle aldrig ha gått med på det här. Vilket påhitt! Men gumman blev ju så till sig när brevet kom, hon trodde väl att nu... nu så… Hoppas nu bara att ingen han känner ska med på bussen, tänker han, särskilt ingen av de där gloparna som förgiftade hans dagar in i det sista och satte namnet på honom. Han kan höra det i öronen, så som han hörde det för allra första gången.
– Tjenaa, Mister Piss, hur mås det i dag då?
Och när han överraskande snabbt lyckats slira runt i gruset den gången, hunnit ifatt öknamnsgivaren och blind av raseri fått honom upptryckt mot muren i hörnet bakom cykelstallet flinade ungfan honom rakt i ansiktet:
– Förstår du inte engelska, va? Mister Piss förståru – det är ett fint namn det!
– Piss’n’lövv, piss’n’lövv, piss’n’lövv piss’n’lövv piss’n’lövv piss’n’lövv skanderade de åtföljande slynglarna taktfast och högre och högre. De hade snabbt bildat grupp på första parkett, flinande och hoppande i skadeglad extas. Nu ska gubbfan få för allt han är värd!
Men den här gamle mannen var stark i nyporna, greppet hårdnade kring de smala tonårsaxlarna på ungjäveln, han drog honom mot sig för att ta sats, redo att dunka hans skalle mot muren, men flinet höll emot, lika oförskämt även om en aning snett:
– Inte bära hand på eleverna – pliiiiiiis Mister Piss!
Ja, så blev det så då. Att han fick det där namnet med några extra varianter som exempelvis Pissräven, Blötbyxan och liknande. Namnen hade ingen relevans, det hade aldrig varit så att han sullat ner sig på det viset, nejdå, gumman var noga med att han var ren och snygg. Men den saken var klar att omtyckt var han inte, hade aldrig varit.
Han hade blivit tillsänd tågbiljetter, första klass. Hotellreservation och gratis taxi var beställd, det fanns papper på det med. Nu slogs det på stort, minsann! Ingen gång tidigare under sitt snart sjuttioåriga liv hade han satt fötterna på den där storstadens gator – aldrig haft nåt ärende dit heller för den delen – men nog skulle väl det gå att ta sig fram där likaväl som på andra ställen. Måste man så måste man, inte mer med det.
Han lade upp portföljen på hatthyllan och hakade upp rocken bakom vänstra axeln. Han satt i enkelrad och hade fönsterplats, det kunde inte vara bättre vad tåget anbelangade och närapå tre timmar skulle resan ta från järnvägsknuten dit bussen hade fört honom. Han lutade sig bakåt i den bekväma, breda stolen och för ett ögonblick upplevde han sig nästan som en storgubbe! Ingen kände honom och han kände ingen. Biljetten var synad med korrekt artighet, han satt där han skulle och ingenting var fel. Av resan kunde han hursomhelst få njuta i lugn och ro. Men när en stilig dam i uniform strax kom dragande med vagnen och frågade vad han ville ha att dricka till maten blev han osäker igen. Mat? Var han tvungen att äta? Och vad kunde det kosta… Han pekade i alla fall på en öl och medan hon med vana fingrar öppnade den och slog upp i glas frågade hon: Och vad önskar min herre för mat? Ni har en meny i stolsfickan.
– Njaa – det… en smörgås då kanske… Om det finns. Med ost. Och så tog han åt plånboksfickan, men avbröts av ett leende: Nej, nej, det kostar ingenting, ni har ju biljett där mat och dryck ingår! Då kände han sig dum och även om han ville så skämdes han att ångra sig, stramade upp sig i stället och sa:
– Jag är inte hungrig. Det räcker med en smörgås – men jag kan väl ta en öl till! I så fall. När hon lite senare kom dragande tillbaka med vagnen kände han sig karskare och hejdade henne. Hon log inte lika vackert när hon öppnade den tredje ölen – men vad fan då? Det sket väl han i. Var det gratis så.
Skenskarvarna dunkade rytmiskt, mumlade och sövde. Landskapet flöt. Hustaken var som mörka flottar som gungade på vatten som nog i själva verket var en strimmad himmel och han försvann in i den. När han långt senare vaknade med ett ryck framför sitt avstädade bord därför att tåget stod helt stilla, upptäckte han till sin förskräckelse att det bara var en dryg halvtimme till framkomst och han måste leta upp en toalett! Ganska omedelbart. Bäst att försöka gå nu när tåget inte krängde.
När han satt sig ner på ringen och lät blåsan långsamt tömmas kom ångesten över honom.
Av storgubbskänslan som under några få sekunder för en evighet sedan hade genomströmmat kroppen och fått hans bröst att vidgas fanns inte ett spår. I bakhuvet hörde han: Hur är det, Mister Piss? Pliiiiiisss – mister Piss… Tåget hade startat på nytt och rytmiskt i bakgrunden med ökande styrka hördes skenskarvarna sjunga: piss’n’lövv, piss’n’lövv, piss’n’lövv – vad nu det kunde betyda. Han hade aldrig frågat. Hur kunde han det? Och vem, i så fall.
Det vimlade av folk längs perrongen, men han letade sig fram genom den stora hallen och ut på framsidan. Det var ingen tidsnöd, tackolov, han blev tvungen att fråga ett par gånger och få utpekat för sig, men till sist hittade han rätt slags taxi. Förbeställd skulle det stå på en skylt. Pappret han lämnade fram till chauffören godtogs utan frågor och det blev inget mankemang på hotellet heller, han sa sitt namn vid disken och var som vem som helst, eller ingen alls förresten.
När han stack nyckeln i dörren med det rätta rumsnumret, klev in och stängde om sig kände han en outsäglig lättnad. Gick fram till fönstret, blev stående en stund och såg ner på gatans aldrig sinande ström av fordon och allt folk som vimlade kors och tvärs. Hon hade sagt att han skulle ringa när han kom fram, men att börja krångla med apparaten som stod på nattduksbordet ville han då rakt inte, det hade räckt med att läsa instruktionen. Förresten var det pjolt att hålla på och ringa, precis som att han inte var betrodd att ta vara på sig själv. Det hade han väl fått göra hela sitt liv!
Han hängde av sig alla klädesplaggen sånär som på kalsonger och undertröja. Med strumporna på kröp han ner i den breda mjuka sängen och drog täcket upp till hakan. Klockan var inte mer än halv sex på eftermiddagen, han hade inte brytt sig om att dra isär de tjocka gardinerna mer än en liten bit och i rummet rådde skymning. Medan han låg där på rygg så meningslöst utbredd och tittade i taket begynte ilskan sjuda upp genom hans kropp, han blev argare och argare ju mer han tänkte. Vad åkte jag hit för? Hedersbevisning? Häh! Vad är det för mening med det, nu?
Det var gumman som legat på förstås, hon styrde och ställde och gav sig inte när hon fick nånting i skallen. Och jämt föll han undan för husfridens skull – det var samma gamla ursäkt och förklaring som han totat ihop åt sig för många, många år sen, men han visste redan då att den bara var ett kryphål. Nää, han skulle aldrig ha visat henne brevet, det var det som var det stora felet. Men hon stod ju för fasiken ute på farstubron och såg när han tog opp kuvertet ur lådan! Det fanns ingen chans att försöka smussla undan det mellan tidningsbladen heller, inte för henne inte.
Ögonen började tröttas där han låg, han blinkade av svedan, lät den vidöppna blicken långsamt sjunka ner från sitt fäste i taket. Den kom osökt att hamna i en tavla på väggen mittemot; bilden var så märkvärdigt belyst av det försvinnande ljuset, som om strålen från en ficklampa hade riktats just mot den från springan mellan gardinvåderna. Ensam satt den där och glödde, en lysande fyrkant mot den mörknade tapeten. Han urskilde det röda taket på ett hus, några svartblå trädkronor, en båt vid en brygga. Inte för att han läste in nånting särskilt i det, inte brydde han sig om tavlor eller förstod sig på sådana saker, men underligt såg det ut. Obegripligt på något sätt att just den där fläcken och bara den… Han iakttog bilden en bra stund, såg den blekna, förändras, förvridas i sidled för att småningom lösas upp och försvinna in i bakgrunden. Väggen helt mörk. Då kom över honom känslan av stor ensamhet, som om ingenting fanns och ingen för honom att vända sig till.
Det hade varit bra ändå. På gamla Trikån. Där hade han haft sitt och gjort det han skulle vecka ut och vecka in, år efter år. När produktionen gick för fullt hade han sex, ibland åtta fruntimmer att basa över, plus att sköta vävstolarna och hålla rent och snyggt. När chefen var borta på sina långa kundbesök låg ansvaret hos honom. Inte för att han var precis populär hos tanterna, och visst – det ska inte förnekas – nog kunde han väl vara lite småjävlig på dom om dom tjattrade för mycket och tog för långa raster, men han ingav respekt! Jo, han var respekterad på den tiden, det var han. På jobbet åtminstone. Sen gick det ju åt konkan med alltihop. Det bar sig inte, päh! Och sen kom ju dom där nya med sina idéer och sa att dom var tacksamma om han ville stanna kvar som Vaktis och hålla lite bli på grabbarna. Dom hade ju hört att han var bra på det.
Att jag kunde vara så inåt helvete dum! Tänkte han där han låg. Men – man blev väl lite smickrad. Man ville väl vara till lags. Visa att man kunde. Och bara tre år kvar till pension, det blev ju en slant det med. Men det var inte långt ifrån att dom knäckte mig. Värst med sista gruppen – han, det där smalarsle’, han gjorde som en sport av att jävlas med mig och dom andra hängde på… pliiiiiiiiis! Mister Piss.
Varför blev jag den jag blev? Varför fann jag mig i allt? Det var ju också en fråga, som han aldrig ens försökt sig på att besvara. För vad tjänar det till att gräva i sån där gammal skit? Vem vill se sin egen feghet och otillräcklighet? Så han väjde väl undan, han som de flesta andra. Ändå, i detta nu, liggande på sängen i ett främmande rum, ser han moderns ansikte, som frametsat i dimman. Hånfullt och strängt ser han det framför sig.
– Ditt klumparsel, skriker hon, å du skulle duga till bonde du! Som är så rädd för en ko som bånglar sig lite så du skiter i byxa! Nu går du ner till brunn på eviga momangen å gör dig ren innan han kommer in! Hör du det? Tvätta ur byxa å häng opp ’na på strecket!
Sen fick han ta på sig ett par av hennes skära, som var alldeles för stora och slank fram under benen på den gamla kortbyxan hon hade slängt åt honom. Då svor han för sig själv att han skulle nog ge den där förbannade kon, binda ’na bakom lagårn skulle han göra å slå ’na med en påk det värsta han kunde! Han var kanhända fem när det där minnet satte sig, hade inte börjat skolan än.
Senare i livet kom han ju att bitvis få uppenbarat för sig att det han såg i moderns ansikte inte ville vara varken stränghet eller hån. Det var ren och skär rädsla, det var den ständigt närvarande rädslan och osäkerheten som förvred hennes ansikte och gjorde henne hård. De levde på nåder, modern och han. Bonden var en barnlös änkling och pojkens mor var hushållerskan som delade hans säng och skötte alla sysslor som vore hon frun. Det var hon inte, men hoppades att bli. Därför var det viktigt att de skötte sig utan anmärkning; både hon och ungen hon haft med sig i bagaget måste visa att de dugde. Om de inte höll måttet var det bara att gå. Hur skulle bonden vilja satsa på en korädd krake, ta honom till sig som sin egen, den som skulle överta gården när den tiden kom. Nej, för allan del. Bonde blev han aldrig men han blev gift i alla fall. Barn fick han också. Modern dog som hon var hon, utan ring på fingret.
Hedersceremonin dagen efter blev kort. De stod samlade i direktionsrummet, sju stycken, tre fruntimmer och fyra karlar. Stolar var framställda. Den blonda dräktklädda kvinnan bakom skrivbordet log emot dem och sa varsågodaochsitt! Sedan förklarade hon att chefen själv tyvärr inte hade tillfälle att närvara, men han hälsade så gott! Hon var hans assistent, fru Hjalmarsson, och hade fått förtroendeuppdraget att å företagets vägnar dela ut deras hedersbevisningar. Det var ju till stor del er förtjänst som gamla trotjänare, sa hon, att de mindre företag i det som tidigare kallats trikåbranschen befunnits så välskötta att TEXÅ AB valt att inkorporera dem i sin riksomfattande verksamhet. (Mannen hörde någon muttra vid sidan: Lägga ner dom, menar hon väl!)
På bordet framför fru Hjalmarsson stod, jämte en hög vas med blommor, en tämligen stor oval glasskål till brädden fylld av chokladkonfekt, de runda bitarna var omslutna av stanniol i olika färger. Hon pekade på skålen och fortsatte:
– Som ett tecken på vår uppskattning har vi låtit specialbeställa kristallskålar som den här, från ett av vårt lands förnämligaste glasbruk. Under bottnen finns namnet på formgivaren inetsat och på insidan står era respektive namn ingraverade och orden För förtjänstfullt arbete med tack från TEXÅ AB. Ni kommer snart att få känna på att de är ena riktiga tungviktare! tillade hon och log.
En yngre kontorsdam hade vid det här laget anslutit sig och ställt sig vid sidan av det stora skrivbordet som hittills hade dolt ett antal grönmönstrade tygkassar och en nyss framdragen behållare med sju inslagna blombuketter. Med en minneslapp i handen ropade nu fru Hjalmarsson fram hederspersonerna en i taget, tog var och en i hand och sa några vänligt neutrala ord medan dam nummer två påpassligt sköt fram den rätta skålen i den rätta kassen. Under tiden hade en dam nummer tre infunnit sig och raskt satt igång med att dela ut blompaketen samtidigt som tvåan var klar att greppa den tunga konfektskålen och gå omkring och bjuda, glättigt trugande: Varsågod – ta några stycken – ta en till! Det är olika sorter! Allt var mycket praktiskt ordnat. Fru Hjalmarsson påpekade att det var samma slags blommor i deras buketter som i vasen på bordet. Men vi tänkte, sa hon, att det skulle bli enklare och mera lätthanterligt för er med tanke på hemresan, att ta emot buketterna med pappret om. Inte sant?
Mannen med de blankgnidna tåhättorna stod och kände sig mer och mer irriterad. Han hade jämt sjå med att ta i hand, hantera kassen och blombuketten och blev nu dessutom behandlad som en barnunge och trugad med praliner. Som han inte ens tyckte om! Han tog några stycken i alla fall för artighets skull och lät dem obemärkt glida ner i fickan tills vidare, för han måste bort från den här tillställningen och det fortare än kvickt! Det skulle bli kaffe med smörgåsar och tårta i personalmatsalen omedelbart efteråt, men se det tänkte han då inte vara med på. Han lade ifrån sig blompaketet på stolsitsen, tog regnrocken från ryggstödet, ursäktade sig och smet därifrån. Men längre än till receptionen hann han inte förrän hon med chokladbitarna kom hojtande efter: Ni glömde era blommor – dom ska ni väl ha med er hem eller hur? Varsågod! Och trevlig resa!
Blommor hem till gumman. Hm! Det förslog nog inte långt när hon fick se vad han hade i kassen, men det var hennes eget fel, det var det. Det var hon som hade propsat på att han skulle åka och målat opp fantasier för sig om vad han skulle få. Det var inte hans påhitt. Kom ihåg det!
När han kom till busstationen där cykeln stod och väntade drog han livremmen ur byxan, för så hade han räknat ut det. Byxorna skulle nog hänga med runt magen ändå, det var nödvändigare att få tygkassen med det tunga paketet ordentligt förankrad bakpå pakethållarn’n. Portföljen hängde han på styret men den inslagna buketten hade han lyckats glömma kvar på tåget, aldrig i livet att han skulle ha äntrat hemmabussen med en blomkvast i näven!
Klockan närmade sig åtta på kvällen. Hon kom emot i farstun och var på honom direkt. Sprickfärdig förstås, av nyfikenhet och förväntan.
– Jaså, du är hemma nu, du ringde aldrig i går kväll!
Han svarade inte, ställde tygkassen på köksbordet, la regnrocken över en stol och hängde blazern på samma galge som han tagit den ifrån dagen före, den satt kvar upphakad på skafferidörren
– Nå, hur var’e nudå? Med ståtligheterna. Vad fick du för nånting? Hon kunde knappast bärga sig, det märkte han och visste också hur besviken hon skulle bli, annat var inte att räkna med. Så han pekade på kassen och sa ingenting.
– Tungt är det i alla fall, sa hon, när hon lirkade fram paketet ur tygkassen, knöt upp bandrosetten och avlägsnade presentpappret. Sen återstod bara kartongen och ur den lyfte hon försiktigt upp kristallskålen, till brädden fylld med chokladbitar.
– Jahaa ja… sa hon dröjande, rösten lät misstrogen först. Så att – så att det här var allt du fick då – menar du – efter alla dessa år! Ingen gratifikation, eller vad dom kallar det?
Han stod bara och teg.
– Nää, det är väl bara storgubbar som får sånt förstås, knipste hon till, vred skålen ett halvvarv och fortsatte, men med annan skärpa nu:
– Var’e nånting å åka dit för det här, tycker du – en bytta karameller? En rejäl slant hade vi behövt, å ingen sån här skit!
Mannen teg och tänkte: Du kan skylla dig själv. Jag ville aldrig åka. Hursomhelst knyckte hon på nacken och sa:
– Jäh, var väl inte annat å vänta… Får väl ställa’n i kammarn på buffén i alla fall, så får grannkärringarna nånting att titta på! Åtminstone. I nåder lyfte hon således upp skålen och stod beredd att ta de få stegen in i kammarn. Då råkade blicken oavsiktligt nudda vid den ljusgrå blazern som satt upphängd frampå skafferidörren. Skålen sjönk farligt långsamt ner på vaxduken igen, först stod hon bara uppstramad med rynkad panna, sen gav hon till ett skrik och rusade fram:
– Men vad i Herrans namn har du gjort med bläsern, människa! Ficka´ är ju alldeles brunfläckig – hur har du betett dig med nya rocken?!
Hon stack ner handen och drog långsamt upp den, såg på den med avsmak. De utspärrade fingrarna var kladdiga av chokladsmet, den som han i oskyldig glömska hade skavt och klämt ihop åt sig under den långa, varma tågresan, då han suttit lutad och sovit i sitt hörn. Att försöka förklara tjänade ingenting till, förresten fanns det inget utrymme för det, för nu var hon igång. Eldade upp sig undan för undan.
– Tänk, att du aldrig ska kunna sköta dig som folk du! Det är då typiskt! Du går där å drullar bara. Det har då aldrig vare några tag i dig heller, för den delen. Om inte en annan hade hålle’ lite fason, så inte vet jag hur det skulle ha blive…(Där drog hon efter andan, ilskegråten spände i halsen.) Häh! Gå å stoppa chokla’bitar i ficka på nya, ljusa bläsern, vad tänkte du på egentligen? Va! Inte en tanke i skallen hade du förstås. Inte undra på att du inte fick någe annat än en sketen glasbytta, en sån där – en sån där – pissräv som du –
Då slog det tvärstopp. Raketen slog ner rakt i skallen på honom, skar honom ont. Hettan spred sig och sprängde i axlarna, det enda han såg innanför ögonen var ett blodrött skum. Pissräv, hade hon sagt. Då hade hon vetat hela tiden! Hade hört de där namnen som ungjävlarna satt på honom, – gått där skenhelig å vetat, flinat bakom ryggen, stått på deras sida, tyckt likadant… Utan att han visste vad han gjorde grep han tag i den tunga glasskålen och lyfte den över huvudet:
– Nu räcker det, kärringjävel, nu håller du käften – annars –
Hon ryggade baklänges, slog handen för munnen, ögonen ovanför stod vidgade av skräck. Jo, han kunde ha slagit ihjäl henne, i det ögonblicket kunde han faktiskt ha gjort det, ingen besinning fanns i hans tanke. Men tackolov, i sista sekunden vred sig kroppen som av ett eget självstyrt förnuft, och med all sin kraft slängde han skålen i cementplattan framför vedspisen, det sa bara krasch! Kristallerna låg utspridda och glittrande, vassa som hajtänder, medan röda, blå och guldfärgade bollar med knycklig stanniol förskräckta rullade hit och dit och gömde sig i hörnen. Då var han redan vid dörren, rev vardagsjackan från kroken och mössan från hyllan, for ut som ett skott.
Ena dörrhalvan till uthuset är stängd, den andra står på glänt. Mannen sitter därinne på en gammal trälår med ett vaddtäcke runt axlarna. Det har slutat blåsa, månskivan är närapå hel men är omgiven av dis. Kring stugan råder stillhet. Ytterlampan tänd, i kammarn är det släckt och fönstren i köket kan han inte se från sin utgångspunkt.
Han trodde att hon skulle komma ut och ropa på honom men det har hon inte gjort, och han har suttit här bra länge nu. Raseriet inombords har säckat ihop, men ruelsen är desto svårare. Jag kunde ha blivit en mördare, tänker han. Så lätt kan det vara hänt att göra sig för evigt olycklig, nu vet han det också. Det där ljusröda svallet som bara kom och förskummade hans ögon där inne nyss, skrämmer honom än, han begriper inte själv att han bar en sådan vrede…
Uthuset är som den här sortens uthus brukar vara: fyllt med diverse. Två skapliga cyklar och två till hälften sönderplockade, en omodern gräsklippare, en sparkstötting och några gamla stolar, en massa nödvändiga redskap förstås och en hyvelbänk belamrad med verktyg. Allt exempelvis. Kättingar och rep hänger över tvärstänger och i bjälkarna finns krokar av olika kaliber. Neij, tänker han och ryser till – nej, nej, inte det! Neij!
Att gå in i den här mannens själ, i allt som lagrats i hans hjärna, och hitta sanningen om sammanhangen är en omöjlighet. Inte ens han själv har tillgång till en sådan kartbild. Likväl trevar han sig fram och försöker bygga upp sig så gott han kan, för nu är det allvar med att leva eller dö. Länge sitter han där, hukad under täcket, och luskar fram det ena och det andra – knappt hörbara ord och snabbt passerande sviter av bilder som han inte kan sortera och få nån ordning på. Vissa saggar och far fram och tillbaka om och om igen, vissa är som iglar, dom ruskar han av sig som alltför obehagliga. Till sist ger han upp, för han fryser så förskräckligt.
Spislampan är tänd. På den ännu varma hällen står en järngryta med lock. Skål och sked är framsatta på bordet, likaså ett fat med två hoplagda smörgåsar. Hungrig är han, slevar i sig köttsoppa så ljudlöst han kan och tuggar långsamt rågklämman med ost. Inga spår av glassplitter är synliga på plattan framför spisen, men blazern sitter upphängd mot murväggen. Han ser att hon har försökt att tvätta fickan och stoppat upp den med några vita trasor som är tänkta att suga åt sig, det förstår han.
Han drar av sig kläderna och lägger dem på stolen där de alltid ska ligga och över järntenen längs spiskanten hänger han upp sina strumpor som vanligt. På iskalla fötter tassar han sedan försiktigt in i kammarn och lägger sig i sin halva av soffan. Hon ligger i den inre bädden. Han vet att hon är vaken; när hon sover brukar han alltid höra hennes andning, då och då avbruten av små fnysningar och snarkljud i sekvenser. Nu står tystnaden så tät som ginge den att ta på.
Plötsligt börjar hon tala, lågmält och utan att vända sig:
– Du hade vare’ värd någe bättre, säger hon, det var det jag blev så arg på! Om inte du hade vare’ så hade gamla Trikån aldrig överlevt så länge som den gjorde, du höll ju ordning på dom du, det vet jag nog. Så det var inte det. Men du har aldrig stått på dig, det är det jag tycker!
– Du vet väl inte du hur jag har haft det, mumlar han med ryggen emot.
– Joodå, jag vet nog mer än du tror, jag. Nog såg väl jag hur annorlunda du blev när dom lag ner Trikån, och du var så dum så dom fick dig att ställa opp på den där experimentskolan. Projekte’ som dom sa. Dom kunde ha gett dig pension då! Tycker jag. När du hade bara tre år kvar. Sen fick dom ju riva hela skiten å lika bra det! Avslutar hon.
– Du kunde åtminstone namnen dom satte på mig, snorungarna, återtar han. Jag hörde ju det…
– Jag kunde ha bite’ tungan av mig när jag sa det, men det var i ilskan, det bara kom. Du får väl förlåta mig för det, det var inte meningen.
– Jaa, du får väl förlåta mig, du me’. I så fall. Säger han som upplevt sig och vet att han kunde ha gjort sig olycklig för evigt.
– Jäh! Nu ska vi väl ta å försöka sova lite i alla fall, lyder hennes svar. Det är en dag i morron me’. Och nog klarar väl vi oss utan nåra gratifikationer från dom där skitstövlarna. Så det så.
Hon vänder sig på sida och drar täcket över axeln. Han gör likadant, fast åt andra hållet. Det ligger ingenting demonstrativt i det, det är bara som det blivit och som det brukar vara när allting är som vanligt.
På fällbordet framför kammarfönstret ligger de hopplockade chokladpralinerna i en gammal träskål. Stanniolpapperna omkring dem blinkar till lite ibland när månen slänger in sitt blåvita ljus genom de trasiga molnslöjorna. Men det syns inte från soffan och bör heller inte tydas som någonting annat än en optisk lek.
