Foto:

Emilias dagar och nätter

Emilias dagar och nätter

Anisur Rahman
Chefsredaktör‍ och ansvarig utgivare

Översättning: BIRGITTA GAHRTON

Illustrationer: ATOSHI RAHMAN

För min dotter Atoshi Rahman, hennes mam-
ma Rashida Asma, mormor Anwara Begum,
morfar Abdul Awal Chowdhury, farmor Zarina
Begum
och farfar Hossain Ali

1.

KAN det vara sant? Nej, det måste vara fel. Jag är säker på att de ljuger. De säger att mamma och pappa har råkat ut för en bilolycka. De blev skadade och hamnade på sjukhus. De fick medicin. Men de vaknade inte. De säger att mina föräldrar finns i himlen. Jag vet att mormor och morfar också är där. Men jag är väldigt arg på mina föräldrar om det här är sant.

Jag ville följa med dem, men de släppte av mig vid skolan och åkte iväg utan mig. De sa att de skulle bli sena för att de hade mycket att göra på jobbet. De tyckte att det var roligare för mig att vara hemma och leka med mina vänner. De sa att de skulle ha med sig en överraskning när de kom tillbaka. Då skulle vi ha roligt. Efter skolan skulle Tina hämta mig. Men det kunde väl inte vara överraskningen?

Nej, nej. Det måste vara fel. De brukar aldrig lämna mig ensam. Men varför fick jag inte följa med? Då skulle jag också ha fått flyga upp till himlen när jag hade fått lite medicin.

2.

De övergav mig bara. Ja, de lurade mig. Jag vet att Tina också ska överge mig och gå hem till sin mamma och pappa. Hur ska det då gå för mig?

”Stannar du hos mig?” frågade jag henne.

”Ja, jag kan stanna och vi kan prata och leka som vi brukar.” Men jag vet att hon inte kommer att stanna. Hon går hem till sina föräldrar. Och då får jag en ny mamma och pappa. Men det vill jag inte. Har mina föräldrar förvandlats till dockor i mitt dockskåp? Det måste vara ett skämt. De lurades, de somnade och så flög de bara iväg?

Och mina nya föräldrar? Jag önskar att jag hade någon att prata med. Men vem?

Jag önskar att jag hade en faster eller moster eller farbror eller åtminstone en kusin. Då kunde jag leka med dem. Jag kunde vara hos dem. Men jag har ingen. Mitt liv har blivit en sorglig saga:

”Det var en gång en flicka som hade en mamma och en pappa. Men de finns inte längre …”

”Det var en gång en flicka som hade en barnvakt … men hon gick bara hem till sina föräldrar …”

3.

Ibland brukade jag fråga min mamma: ”Var kommer barnen ifrån?” Och mamma berättade varje gång en ny historia.

”Gud ger barnen i present till föräldrarna”, eller

”Barn kan man hämta på sjukhuset”, eller

”Barn kommer ut ur sin mammas mage”.

Men nu vet jag inte var mina föräldrar är någonstans. Först fick de mig som present av Gud, och nu lämnar de mig och börjar bo i ett nytt hus bland molnen. De är säkert mycket glada och lyckliga i sitt nya hus. Tittar de på mig där uppifrån? Tycker de synd om mig?

Jag vill glömma dem … hur kunde Gud vara så elak? Varför tog han dem ifrån mig?

Jag förstår ingenting.

Jag kan inte leva.

Jag vill gå till min mamma.

Jag vill gå till min pappa.

4.

Jag vet inte hur jag kom till mina föräldrar. Jag vet inte var jag kom ifrån. Men om jag kom från Gud, måste det finnas andra barn som är som jag och som Gud har gjort. Men var har han alla barnen? Är allt en lek? Först skickar Gud hit oss, och sedan tar han oss tillbaka? Leker han med dockor? Är vi alla Guds dockor? Men vi blir ledsna när vi tappar en docka. Blir Gud också ledsen när vi försvinner? Jag vet att om Gud inte blir ledsen, så blir i alla fall min mamma det. Mamma, jag vet att du inte kan komma till mig även om du vill det. Ja, du har berättat att den som en gång har flugit till himlen inte kan komma tillbaka. Nej, mamma, jag vill inte ha en ny mamma. Jag vill flyga till himlen. Mamma, jag vill bara ha dig. Jag vill att du kommer tillbaka. Snälla, låt mig följa med dig. Berätta för mig hur jag ska komma till dig.

5.

Jag måste snart flytta hemifrån. Jag måste bo hos mina nya föräldrar. Min egen mamma och pappa har övergett mig. Där hemma är det inte längre som det var förut. Det är inte längre mitt hem. Nu ska några andra vuxna bestämma allting. De ska bestämma var jag ska bo och vilka som ska bli mina nya föräldrar.

Men får jag inte bestämma någonting? Betyder det ingenting vad jag vill?

Varför frågar de mig inte direkt, de där andra vuxna? Ingen känner ju till mitt hem bättre än jag själv. Det är bara jag som vet var allt finns.

Det är bara jag som vet var alla leksakerna ska ligga. Det är bara jag som vet var mamma har sina kläder. Det är bara jag som vet var mina böcker och mina pennor finns.

Men de bestämmer allt. Om de kan göra precis allt, varför kan de inte hämta tillbaka mina föräldrar?

Eller skicka mig till dem?

6.

Jag undrar om min nya mamma kommer att tycka lika mycket om mig som min egen mamma gjorde? Är hon lika snäll? Kommer hon att sjunga vaggvisor för mig? Kommer hon att leka med mig och mina dockor? Ge mig vad jag vill ha? Läsa godnattsagor? Hjälpa mig att rita? Köpa leksaker? Titta på Tom och Jerry med mig? Vet de andra vuxna hurdan min mamma var? Varför frågar de mig ingenting om min mamma?  Hur kan de då bestämma om en ny mamma? Hur tänker de? Vem kan jag prata med? Jag har ingen som känner mig. Jag är så ledsen … Jätteledsen.

7.

Kommer min nya pappa att vara snäll? Tar han mig med till lekparken? Gungar han mig? Simmar han med mig? Tar han mig till stallet? Leker han kurragömma? Köper han nya sagoböcker? Och choklad? Och ballonger? Och en röd klänning?

Säger han förlåt till mig? Om han inte gör allt det där, hur kan han då vara min pappa? Jag är så ledsen … Jätteledsen.

8.

Pappa och jag skulle ha gått på bio den sista dagen den här månaden. Nu är han borta. Är han på bio med mamma nu? Är de glada fast jag inte är med dem?

Men jag då?

Å, nu vet jag!

Jag ska rita en bild där jag håller mina föräldrar i handen och går runt i stan med dem, går på bio med dem. Jag ska lägga teckningen på min balkong. Och sedan kommer en fe till balkongen och hämtar teckningen och ger den till mina föräldrar.

Vilken bra idé! Då blir de säkert glada. Om de blir glada så kommer säkert fen tillbaka med en present från dem. Så spännande! Nu är jag glad igen.

9.

Mamma ville att jag skulle bli doktor. Jag sa att jag kunde bli vad hon än ville. Jag sa att jag kunde bli doktor, lärare, konstnär eller prinsessa. Mamma sa att jag redan är prinsessa. Men först måste man studera. När jag sa att jag ville bli doktor köpte hon en doktorsväska. Hon köpte ett förkläde också. Jag tyckte om att fotografera. Mamma köpte en kamera också.  Jag hade massor av kritor. Dockorna var mina patienter. De var barn i min skola. De var med i mina sagor. Ibland blev mamma patient, ibland blev hon skolbarn. Ibland ritade jag av henne. Men nu vill jag inte göra någonting alls. Jag längtar efter henne. Jag vill att hon ska komma tillbaka. Jag vill att pappa ska komma tillbaka. Mamma sa en gång att Gud kunde ge mig allt som jag önskade mig. Nu önskar jag att mamma och pappa ska komma tillbaka. Det är det enda jag vill. Tänker Gud lyssna?

10.

Pappa brukade vara häst när jag lekte. Mamma var också häst ibland. Jag hoppade från den ena hästen till den andra. Det var så roligt! Jag såg på bio hur en prinsessa red på sin häst från det ena kungariket till det andra. Jag är också prinsessa. Jag hade två hästar där hemma. Och nu är de borta. Jag har förlorat mina två älskade hästar. Nu längtar jag hela tiden efter mina hästar. Kommer de tillbaka?

11.

Tänk om mamma och pappa blir nya föräldrar till några nya barn i himlen? Mamma brukade säga att jag är hela hennes värld. Pappa sa att jag är hans himmel. De måste vara lika ledsna som jag är. Mamma har sagt att Gud kan göra allt som han vill. Kan han ta mig med till mamma och pappa i drömmen? Om jag bara fick se dem en enda gång, skulle jag berätta hur det känns för mig att vara utan dem. Jag skulle fråga dem varför de ville göra mig så ledsen …

12.

Mamma har berättat att människor kommer till himlen när de dör. De får ett nytt hem och en vacker trädgård där. Finns himlen där uppe i skyn? Om jag dör, blir jag då en liten stjärna på himlen? Träffar jag mamma och pappa där? Men hur går det till att dö? Hur kommer man till himlen eller helvetet? Nej, jag vill inte till himlen, jag vill att mamma ska komma, jag längtar efter pappa. Jag får tillbaka himlen om de kommer. Mina föräldrar är min himmel.

13.

Mamma har sagt att barn behöver sina föräldrar. Ja, hon har rätt. Det förstår jag nu. Det är hemskt att leva utan mamma och pappa. Jag har aldrig varit med om något värre i hela mitt liv. Jag står inte ut.

14.

Jag undrar om min nya mamma och pappa ska komma ihåg min födelsedag. Baka födelsedagstårta? Kommer mina vänner på kalas? Får jag några presenter? Sjunger de för mig?

”Ja må hon leva

Ja må hon leva

Ja må hon leva uti hundrade år!”

Tänk om de glömmer min födelsedag?

15.

På lovet var pappa och jag och fiskade. Vi tog med oss våra metspön. Pappa verkade glömma allt annat när han fiskade. Mamma brukade fotografera allt som vi gjorde. Jag såg alldeles överlycklig ut. Mamma sa till pappa: ”Se vad din prinsessa ser glad ut.” Mamma brukade fotografera mig hela tiden, hon tog så roliga bilder. Kommer min nya mamma också att göra det? Kommer min nya pappa att fiska med mig på lovet?

16.

Men vad ska jag kalla min nya mamma – ”Nya mamma”? Nej, så kan jag inte säga. Mamma kan inte vara ny, mamma kan inte vara gammal heller. Och vad ska jag kalla min nya pappa? ”Nya pappa”? Nej, det går inte. Man kan inte säga ”nya pappa”, inte ”gamla pappa” heller. Men hur ska jag kunna säga ”mamma” till någon som inte är min egen mamma? Jag kan inte säga ”pappa” till någon annan än till min egen pappa. Jag ska säga till de där som bestämmer att jag inte behöver någon ny mamma. Jag ska säga att jag inte behöver någon ny pappa heller. Om de kan bestämma så mycket så kan de hämta tillbaka min mamma och pappa! Om de inte gör det ringer jag till polisen. Då får vi se vad som händer…

17.

Jag ska be Tina, min barnvakt, att gå med mig till förskolan varje morgon och hämta mig på eftermiddagen. Jag ska ge Tina allt jag har. Hon måste vara hos mig på nätterna. Sedan kommer mamma och pappa tillbaka. Jag vet att pappa kan trolla. Han kommer alldeles säkert tillbaka. Han tar med sig mamma också. Tina måste tro på vad jag säger. Och jag ska be mamma och pappa att ta med sig presenter till Tina.

18.

Om de där vuxna försöker lura mig, om de kommer tidigt på morgonen eller sent på kvällen, tänker jag inte öppna dörren. Om de försöker ta sig in i alla fall, ringer jag till polisen. Kommer de att försöka tvinga sig in? Varför kan de bestämma så mycket? Mamma och pappa sa att jag skulle vara med Tina medan de är borta. Jag gör alltid som de säger. Vem har sagt åt de där vuxna att komma hit?

19.

Om Tina inte gör som jag vill, säger jag åt henne att jag tänker berätta det för mina föräldrar. Då blir hon säkert rädd. Tina är snäll. Jag tycker verkligen om henne. Hon är väldigt klok. Jag har berättat för mamma att jag vill bli som Tina. Jag vill också bli barnvakt som Tina… Men vad tänker jag på? Först vill jag ha mina föräldrar tillbaka, sedan får jag bestämma vad jag ska bli.

20.

Jag undrar vad som ska hända med vår trädgård. Pappa och jag var jämt där. Mamma brukade också vara där, men inte alltid. Det finns massor av blommor i vår trädgård. Det finns frukt och grönsaker också. Jag vet inte varifrån pappa fick fröna och hur han lärde sig att sköta en trädgård. Han måste ha lärt sig av farfar. Min pappa är så snäll. Han ljuger aldrig. Mamma är lika snäll. Ibland är det jobbigt när någon frågar vem jag tycker bäst om, mamma eller pappa?

Fast jag säger att de är lika snälla, fortsätter de bara att fråga. Jag kommer ihåg en gång när jag blev arg och började skrika. Då kom mamma springande och tog mig i famnen …

21.

Mamma var så bra på att hitta på nya saker. När jag hade ritat något brukade jag be om en present. Då sa mamma: blunda lite min älskling. Mamma kunde alltid trolla fram någon överraskning. Men det var pappa som hade hennes små presenter i sin ficka. En dag sa jag till pappa att han inte fick gå till jobbet nästa dag. ”Jag tänker inte gå till skolan. Vi går någon annanstans båda två. Vi gör precis som vi vill.” Pappa gjorde ledsna grimaser. Han såg så rolig ut. Mamma sa att om vi inte gick till skolan och jobbet skulle polisen komma och ta oss. Så hemskt! Vi bestämde oss för att istället gå på bio nästa lördag. Efter bion skulle vi äta pizza och sedan gå hem igen.

22.

Nej, det finns ingen som bryr sig om vad jag säger, inte ens Tina. Inte de andra vuxna. Jag börjar verkligen bli arg på alla. Jag kommer ihåg vad mamma brukade göra när jag var arg. Jag vet vad pappa gjorde när jag var arg. Men nu är det ingen som bryr sig om mig. Det spelar ingen roll om jag är arg eller inte. Snälla mamma och pappa, kom tillbaka till mig. Tina kommer inte längre till mig. De där andra vuxna har skickat mig till ett nytt hus. De har gett mig en ny mamma. Och en ny pappa. Det känns som om jag inte kan andas. Jag tycker inte om det nya huset. Jag undrar vad som händer i mitt eget hus. Vad händer med min katt? Vad ska hända när mamma kommer tillbaka och ser hur stökigt det är. Snälla mamma, var inte arg på mig. Vi hjälps åt att städa. Jag ska be pappa att hjälpa till. Snälla mamma, skynda dig tillbaka.

23.

Ingen pratar med mig. Ingen av mina vänner kommer hit. Jag ligger bara på min säng i det här rummet. De bryr sig inte om mig. Jag förstår inte hur de ska kunna vara min mamma och pappa. Det är väl inte så lätt att bli mamma och pappa? De hade behövt lära sig av min mamma och pappa hur man ska vara. Jag ska be mamma lära dem hur man blir en bra mamma och en bra pappa.

24.

De pratar med varandra, de skojar med varandra, och de ler bara mot varandra. De pratar inte med mig. En enda gång fick jag vara med deras barn, Tom, Jerry och Merry. Det var allt. Sedan dess har ingen kommit in i mitt rum. Lilla Merry kikade in en gång, och sedan sprang hon sin väg igen. De tittar på filmer, TV, barnprogram. Men jag får inte vara med. Om deras föräldrar är mina föräldrar så är barnen också mina syskon. Då är vi fyra syskon nu. Fyra syskon kan ha mycket roligt. Men varför kommer de inte och hämtar mig? Om jag inte får komma till dem så kan de väl komma till mig. Men varför kommer de inte till mig? Jag förstår mig inte på dem.

25.

När de åt middag kom de inte och hämtade mig. Hur kunde de sitta där och äta utan mig? Har de inga hjärtan? Kom jag hit för att jag längtade efter det? Jag ville faktiskt inte bo hos dem. De har låtit mig komma in i sitt hem. Varför gör de då så här? Jag vet att mamma blir ledsen om hon får veta det. Hon frågar dem nog varför. Hon säger: ”hur vågar ni göra så här mot mitt barn?”

26.

De lät maten stå kvar på bordet och sa att jag skulle äta. Det var något i en skål och ett glas vatten, det var allt. Jag undrar om de inte vet någonting. Vet de inte hur man ska vara mot ett barn? Jag har aldrig ätit ensam. Om vi hade någon gäst så åt alla tillsammans. Vi hade trevligt medan vi åt. Om jag blev tvungen att äta ensam satt mina föräldrar bredvid mig, de lät mig aldrig sitta där ensam. De satt bredvid mig och pratade tills jag hade ätit upp. Men det verkar som om de här människorna inte förstår någonting.

27.

De tog bort skålen och glaset från bordet och sa åt mig att jag skulle gå och lägga mig. Så konstigt! De är inte snälla … de vet inte vad de ska säga. De där andra vuxna som bestämmer tror att de här människorna är snälla. De sa att de skulle bli snälla föräldrar. Men se som de gör! Jag tänker berätta för mamma och pappa hur de behandlar mig. Då får vi se vad som händer.

28.

De kom inte ens och sa god natt. Jag låg där ensam i sängen i mitt rum. Men jag vet att mamma och pappa kommer och sover hos mig. Jag blir så glad när jag tänker på det. Nu kan jag säkert somna. Jag är säker på att mamma och pappa lyssnar på mig. De ser vad som händer med mig. Mamma har berättat att mormor och morfar kan se oss och lyssna på oss fast vi inte ser dem. Nu vet jag att mamma hade rätt. De lyssnar säkert på mig. De kommer ikväll. De kommer säkert ikväll!

29.

Jag ska rita några bilder som föreställer mamma och pappa – en bild på oss alla tre. Jag ligger mellan mamma och pappa. Jag ska lägga bilden under kudden. När mamma och pappa kommer sent på kvällen så blir de säkert glada. Å, så spännande! Snälla mamma! Snälla pappa! Kom ikväll!

30.

Bara en enda gång följde de med mig till skolan. Sedan blev jag tvungen att gå ensam. Barn brukar inte gå ensamma till skolan. Föräldrarna brukar följa med dem. Kan jag verkligen tycka att de är mina föräldrar? Mina vänners föräldrar följer dem till skolan. Men jag går alldeles ensam. Jag har det bättre när jag drömmer än när jag är vaken. I drömmen kan jag gå till skolan och hålla mina föräldrar i handen. Vi är så glada när vi är tillsammans. Nu kom jag på något bra! Jag ska göra en teckning där jag går på vägen och håller dem i händerna. Den teckningen ska jag ha under kudden. I drömmen kommer mamma och pappa säkert att se teckningen. Och då blir de glada.

31.

Jag blev förkyld och fick feber, men de kom inte in till mig. De la inte handen på min panna, tog inte tempen, klappade mig inte, de gav mig inte ens någon mat. Vilken tur att jag blev frisk ganska fort. De lät mig ligga ensam i huset. De ställde medicinen i mitt rum. När de gick sa de bara hur dags jag skulle ta medicinen. De gav mig en gammal telefon och sa att jag skulle ringa om jag blev sämre. Jag undrar om de verkligen tycker att de är ”mina föräldrar”. Pappa, var är du? Varför kommer du bara till mig i drömmen? Du brukade pyssla om mig när jag fick feber. Du bar mig till din säng när jag sov. De här människorna vet ingenting. De vet inte hur de ska ta hand om mig. Man behöver bli lite bortskämd när man är sjuk. Jag mår verkligen inte bra.

32.

Hur tänker de? De vet att jag bor här; de vet att jag inte är olydig; de vet att jag inte förstör någonting i huset. Mamma brukade säga att jag är den bästa flickan i hela världen. Pappa sa att jag är världens finaste prinsessa. Men se hur de behandlar mig! De låter mig inte se på filmer med de andra barnen. Tror de att jag skulle bråka med deras barn om jag tittade på TV med dem? I min gamla förskola var det Anneli som gav barnen mat, la dem och lät dem titta på TV. Hon lärde dem dansa och sjunga. Men mina nya föräldrar är dumma. De låter mig vara ensam hela tiden. Jag tänker sluta prata med dem. Jag tänker säga det till mamma och då läxar hon upp dem i min dröm.

33.

Jag tror att ett av barnen har födelsedag idag. Det hänger ballonger överallt. Alla är så glada. Men de har inte berättat något för mig. Jag vill också vara med och leka. Det förstår du väl, mamma? Och du också, pappa? Snälla ge mig några fina ballonger i drömmen. Vi tre ska fira min födelsedag i drömmen. Jag ska rita en födelsedagsbild till er ikväll.

34.

Idag kom Tina hit. Jag var jättearg på henne. Jag förstår det inte själv... Jag skällde på Tina för att hon hade försvunnit precis som mamma och pappa. Varför sa jag till henne att hon inte var snäll? ”Varför stannade du inte kvar hos mig? Varför har du inte kommit och hälsat på?” frågade jag. Men Tina sa inte ett enda ord. Hon kramade mig bara hårt och länge. Sedan gav hon mig ett rött halsband och sedan gick hon. Varför gick hon? Är hon arg på mig? Snälla mamma, be henne att inte vara arg på mig. Be henne att komma tillbaka. Jag älskar henne. Snälla mamma, be henne komma hit igen.

35.

”Snälla Tina”, ska jag säga. ”Gå inte ifrån mig, snälla du, var inte arg. Jag älskar dig.” Jag ska berätta för henne om allt som mamma och pappa och jag gör i drömmen. Jag har ingen som jag kan berätta det för. Vad ska Tina säga då? Blir hon glad? Tror hon på mig? ”Så spännande!” kanske hon säger.

36.

De där vuxna som bestämmer allt kom hit igen idag. Det var därför familjen städade i går. Idag fick jag för första gången sitta i vardagsrummet. Får jag fortsätta att göra det nu? Annars förstår jag inte varför de lät mig komma hem till dem. Är de där andra vuxna dumma? Jag litar inte alls på dem. De tvingade mig att flytta hemifrån och hit. Jag ska rita av dem och visa bilden för pappa. ”Hur mår du, Emilia?” frågade de. ”Har du det bra?” Varför skulle jag svara på det? Jag berättar allt för pappa och mamma, inte för någon annan.

37.

Idag är jag så ledsen. Malin frågade varför jag har så gamla smutsiga och trasiga kläder. Jag sa att jag har nya kläder bara när jag är med mina föräldrar. Varför skulle jag ha nya kläder i skolan? De kan bli smutsiga. Det sa jag till Malin, men jag kunde inte säga att jag också gärna vill ha fina kläder i skolan.

38.

Mamma, jag har det bra på dagarna när jag är i skolan. Men på lördagar och söndagar är det inte roligt.  De leker med varandra, jag får inte vara med. De går ut och då blir jag ensam kvar i huset. Jag är rädd för att vara ensam. Men när jag tänker på att pappa kan se mig och att han finns nära mig är jag inte längre rädd. Pappa, kan du inte be Tina att komma hit på helgerna en stund? Men var försiktig, pappa, tala inte om det för de där andra vuxna som bestämmer. De är inte snälla. De tvingade mig att flytta hit. De bestämmer allt, pappa.

39.

Vilken tur att mamma lärde mig rita. Annars skulle jag ha väldigt tråkigt. Nu kan jag göra teckningar till mamma och pappa. Elinor säger att jag ritar bättre och bättre. Jag vet inte om barnen i det här huset kan rita. Jag kunde lära dem om de ville. Men de pratar aldrig med mig. Mamma har sagt att människor som inte pratar med andra inte är sällskapliga. Har inte deras föräldrar sagt samma sak till dem? Jag undrar om de aldrig kommer börja prata med mig …

40.

Mina vänner heter Tulie, Habiba, Jenny och Josef. De går på dansskola på helgerna. Kan inte jag också få göra det? Mamma sa en gång att jag skulle få börja på dansskola. Min mamma och pappa var så snälla, men de förvandlades till stjärnor på himlen. Idag tänker jag fråga mamma vad man lär sig i dansskolan. Om hon vet det, kan hon lära mig det i drömmen. Då behöver jag inte gå på dansskola. Ingen dansar så bra som min mamma. När mina vänner frågar vem som har lärt mig dansa ska jag berätta att det är min mamma.

41.

Jag älskar att gå i skolan. Jag tycker inte om att vara i det här huset. Ingen pratar med mig, ingen kramar mig, ingen bryr sig om mig. Jag får inte titta på TV och inte se på filmer. Jag får inte leka med någon. Jag vet inte varför de inte förstår att ett barn inte kan ha det så här. Barn kan vara ledsna, barn kan vara glada. Om de inte förstår det, varför lät de mig då komma hit? Jag väntar bara på vad som ska hända när mamma och pappa säger åt dem. Efter det blir de säkert snälla.

42.

Jag drömde att mamma sa: ”Var inte ledsen, hjärtat. Allt ska snart bli bättre. De kommer att bli goda och snälla föräldrar. Du behöver inte säga något till dem. Det skulle de nog inte tycka om. Men vi vet hur snäll och duktig du är. Jag ska göra upp en plan. Vi ska ordna så att du får det bra och blir glad.” Ja, jag ska göra som mamma säger. Jag behöver inte oroa mig när mamma är hos mig.

43.

Jag önskar att jag kunde få gå i en internatskola. Jag har sett en indisk film där barnen går i skolan på dagarna och sover i skolhemmet på natten. Det skulle vara bättre för mig än att bo i det här huset. Men min skola är inget internat. Jag vet inte om det finns sådana skolor här. Jag ska fråga Elinor, min lärare. Hon vet allt. Men jag vill inte sluta på den här skolan. Ingen annan skola har en så bra lärare som Elinor. Och hon tycker så mycket om mig. Hur ska jag kunna vara utan henne?

44.

Jag vill bjuda alla mina vänner på kalas i mitt hus, men det går inte. Jag har inget eget hem. När får jag komma tillbaka hem? När jag blir arton år? Jag ska prata med Elinor om det. Hon är så klok. Hon kan säkert finna på råd. Men om Elinor får veta hur jag har det blir hon ledsen. Hon blir säkert arg på mina nya föräldrar också. Tänk om hon talar med polisen? Då tar polisen mina nya föräldrar. Och vad händer då med deras barn? De blir nog väldigt ledsna. Ingen bra idé. Det är tur att mamma och pappa ser allt som händer. Mamma sa ju att allt skulle bli bra, och det måste jag tro på. Det blir det nog snart.

45.

Habiba har berättat om sitt dockskåp som har ett sovrum, ett lekrum och ett arbetsrum. Hon frågade om jag har så många rum. Jag ljög och sa ja. När jag pratar med mina föräldrar i drömmen kan jag ha massor med saker. Vilken tur att jag lever ett annat liv i drömmen.

46.

Elinor frågade mig varför jag inte hade gjort läxan. Hon frågade om mina nya föräldrar hjälpte mig. Hon ville veta varför min handstil inte blir bättre och bättre och varför jag inte har lärt mig verserna utantill, varför det inte går så bra för mig … Jag kunde inte svara. Jag började gråta. Elinor frågade inte mer. Hon kramade mig. Jag älskar Elinor. Jag vet inte om hon gissar på hur jag har det. Hon frågade varför jag inte simmar, sjunger, dansar. Jag sa att jag skulle börja med det. ”Duktig flicka”, sa hon då. Men jag vet inte vad jag ska säga nästa gång, om Elinor frågar igen …

47.

På rasterna brukar barnen äta frukt som de har med sig hemifrån. Elinor dricker en kopp kaffe. Alla tar med sig frukt utom jag. Jag har ingen frukt med mig, eftersom mina föräldrar inte ger mig någon. Hur ska jag göra? Var ska jag få frukt ifrån? Jag oroar mig för vad som kan hända om Elinor får veta det. Vad ska jag då säga? Jag blir gråtfärdig.

48.

Min skolväska är gammal och utsliten. Om mamma såg det skulle hon inte gilla det. Tur att hon inte ser. Om hon såg det skulle hon fråga tusen frågor. Och som vanligt skulle jag säga att jag inte vet. Då skulle hon säga att hon tänkte tala med mina nya föräldrar.

49.

Elinor är lika rolig som min mamma. Tänk om Elinor kunde bli min mamma? Då skulle mamma och pappa bli glada. Jag tror att Elinor vet allt om mig. Hon kanske berättar för rektorn. Rektorn har mycket makt, kanske mer än polisen. Om rektorn talar med mina nya föräldrar blir det problem. Jag tänker säga att jag inte vet någonting. Elinor vet allt. Jag vill inte bo kvar i det där huset längre. Jag tänker inte gå dit. Jag stannar kvar i skolan.

50.

Elinor ser så ledsen ut. Hon är arg på mina nya föräldrar och de där vuxna som bestämmer. Elinor har berättat allt för rektorn. Han har pratat med de nya föräldrarna och de där vuxna. Han är arg. Han kan be polisen ta mina nya föräldrar. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag ska säga att jag inte vill bo hos mina nya föräldrar. Jag vill hellre vara hos mamma och pappa. Jag ska berätta att jag pratar med mina föräldrar varje natt i drömmen. I min senaste dröm, när vi lekte i vår trädgård, sa mamma och pappa att jag skulle gå till den vackra rosenrabatten, och där skulle Elinor vänta på mig. Om de där vuxna som bestämmer inte gör som rektorn vill, kan han straffa dem. Då blir de rädda och säger: ”Vi har gjort ett allvarligt misstag. Förlåt oss.” Om rektorn förlåter dem ska jag ta Elinor i handen och följa med henne hem.  

Anisur Rahman
Chefsredaktör‍ och ansvarig utgivare