GABRIEL sms:ar och frågar om jag har resfeber.

Resfeber? Nej, inte den här gången.

Jag gillar att resa. Jag gillar tanken på att resa. Jag gillar att komma fram till målet och jag gillar lättnaden när man kommer hem. Men jag hatar förberedelserna, packandet. Den där känslan av att hur noggrant jag än förbereder mig och lägger fram saker i tid och skriver och redigerar kom ihåg-listor så kommer jag ändå att glömma det allra viktigaste.

Men den här gången känner jag ingenting. Kanske är det för att vi reser i november. November är alltid så långt bort, finns ingen månad som är så lätt att skjuta framför sig, ingen månad som är så lätt att ignorera. Tills den är här. Med allt sitt mörker och kyla och regn.

Jag kommer fortfarande ihåg hur paff jag blev när Gabriel frågade om jag ville följa med. Jag var på väg hem från jobbet efter en riktig skitdag. Jag har sällan skitdagar, men den här var en av dem. Telefonen vibrerade av ett sms.

- Vad tror du om att ställa ut din konst i Prag?

Jag svarade med ett lugnt och behärskat,

- WHAT?!?!

Det visade sig att Gabriel kände ett svenskt par i Prag som 2019 hade arrangerat en utställning på temat Sverige. Svensk konst, design och musik visades upp för Pragborna. Nu ville de göra en ny utställning och frågade om Gabriel kände någon konstnär som var intresserad av att medverka.

Det blir en fin grupp på cirka tio svenska konstnärer som åker ner. Utan en tydlig reseledare uppstår det genast problem med logistiken. Olika viljor drar åt olika håll. Jag, min fru och min son får en egen lägenhet, vilket blir våran räddning. Här kan vi styra helt över vårt dagsschema, vilket passar oss bra. Vi behöver komma upp hyfsat tidigt och ha ordentliga rutiner. Frukost runt åtta, lunch vid tolv, middag helst inte senare än klockan sex. Inte som musikerna i truppen som segar sig upp runt tio, elva och inte har några som helst problem att äta middag nio, tio på kvällen.

Prag. Kafkas Prag. Broarnas Prag. Pragvårens Prag. Den billiga, goda ölens Prag. Även min pappas Prag. Han var här 1968. 

Träffade några brevvänner, bodde hemma hos dem. De gick på kafé och brevvännerna pekade ut civilklädda poliser som satt några bord bort och lyssnade på deras samtal. Pappa trodde att de överdrev, det lät för bisarrt för att vara sant, som någonting hämtat ur en spionfilm. Men vännerna insisterade, jo det var sant, så gick det till här i Östblocket.

Pappa ringde hem till sin mamma. Sa att allting var bra, att han trivdes i Prag.

- Kom genast hem, sa mamma, ryssen ligger i skogen utanför stan.

- Nej, nej, skrattade pappa, här finns inga ryssar.

Pappas brevvänner bestämde sig för att de ville följa med pappa till Sverige. De hade hört att där kunde man driva med politiker utan att bli bestraffade. Det tyckte de var för bisarrt för att vara sant, de ville se med egna ögon. 

Knappt hade pappa och brevvännerna klivit av planet på Arlanda förrän ryssarna klev ut ur sin skog och in i Prag. Brevvännerna blev kvar i Sverige som politiska flyktingar. De bor här än idag.

Jag, Gabriel, min fru och min son tar en promenad till en av Prags alla berömda broar. Novemberregnet och novemberblåsten gör sitt bästa för att sänka humöret. Trots att vi är välklädda letar sig kylan in under alla lager av fleecetyg och lägger sig som en omfamning runt kroppen. Halvvägs till bron stannar min son plötsligt upp, sträcker armarna upp mot den stålgrå skyn och utropar,

- Alltså, jag älskar sånt här väder!

Helt utan ironi. Kan inte låta bli att avundas hans entusiasm. Inga halvtomma glas där inte.

Det blir ett fint vernissage. Den svenska ambassadören håller tal och gästerna smuttar på vinet som bjuds. Alla älskar initiativet, svensk konst och design i Prag. Alla gillar våra bilder. Några kommenterar priset, att verken är för billiga. Ingen köper något. De svenska musikerna som är med i truppen spelar med sitt band. Retro ambient som de själva kallar sin genre. Men volymen är för hög, de stör de övriga gästerna. Stör grannarna. Arrangörerna försöker få bandet att sänka. Bandet blir sura. Senare på kvällen försonas alla över en sen middag och några goda tjeckiska öl.

- Vad ska du ha? frågar cellisten sin bandkamrat när vi fått bord på ölhaket.

- Caesarsallad, svarar gitarristen.

- Caesarsallad? snäser cellisten, du kan ju inte åka till Prag och äta Caesarsallad.

- Varför inte? 

- Här ska det vara schnitzel och kött och surkål! Man äter inte caesarsallad på ett ölhak i Prag.

- Men jag är inte sugen på schnitzel, mumlar gitarristen.

När alla gjort sina beställningar säger gitarristen till cellisten,

- Fråga din fru vad hon beställde.

- Älskling, vad beställde du?

- Jag tänkte faktiskt ta en caesarsallad.

Förutom att fika med sina kompisar och ringa hem till mamma gjorde pappa något mer i Prag den där våren 1968. Något som direkt påverkade mitt skapande.

Ända sedan jag upptäckte tecknade serier som liten har jag ritat. Jag växte upp på åttiotalet vilket var en riktig guldålder för tecknade serier i Sverige. Det fanns ett brett utbud, allt från Kalle Anka och Fantomen till Vuxenserier och seriealbum med hög konstnärlig kvalitet. Jag slukade allt, och lät mig inspireras. Gjorde egna seriefanzines som pappa tjuvkopierade på sitt jobb.

Jag ritade jämt. Pappa såg mina teckningar och berättade om en konstutställning som han varit på i Prag.

- Det var en galen spanjor som målade helt fantastiska tavlor. Jag har katalogen här någonstans… 

Pappa hittade katalogen, jag tog emot den och granskade omslaget. På en mörkgrå bakgrund stod konstnärens namn tryckt med röda bokstäver, Salvador Dali.

Det finns en Fredrik innan Dali, och det finns en Fredrik efter Dali. Katalogen blev till en portal in i en annan värld. Den tog mig in i en alternativ verklighet med flytande klockor, elefanter med trådsmala ben, ansikten som var ansikten och byggnader och moln på en och samma gång, tigrar som hoppade upp ur gigantiska sjöodjur, och myror. Överallt myror.

Han visade på konstens fantastiska förmåga att tänja och omdefiniera gränser. Allt är möjligt och allt är tillåtet i fantasin. Detta är något som jag fortfarande bär med mig i mitt skapande. Oavsett om det rör sig om att skriva romaner, spela musik eller skapa bilder.

Som av en händelse ramlar jag på en utställning med Dali när jag är i Prag. Jag går från sal till sal med samma stora ögon och samma intensiva fascination jag kände när jag öppnade den där katalogen för så många år sedan. Inför tavlorna blir jag till en liten Fredrik igen. En liten Fredrik i pappas Prag, inför pappas Dali.

Jag tänker att någon slags cirkel blir sluten, tänker att pappa skulle ha gillat det.

‍

Fredrik Hardenborg är författare, bokhandlare och konstnär, uppväxt och bosatt i Uppsala.