LÄGET för demokratin och yttrandefriheten i Bangladesh har kraftigt försämrats. Förhoppningar fanns om att situationen skulle förbättras under övergångsregeringen ledd av Nobelpristagaren Muhammad Yunus, men resultatet har blivit det motsatta. Under de senaste månaderna har flera hundra journalister, författare, artister och progressiva sekulära röster åtalats för mord. I efterdyningarna av Sheikh Hasinas avgång har landet drabbats av omfattande förstörelse av skolor, sjukhus, skulpturer, akademier, museer, bibliotek, teatrar och mycket mer. Även fängelser har vandaliserats och fångar har hjälpts att fly. Är detta verk av islamistiska fanatiker som bär arvet från talibanerna, ISIS eller al-Qaida?
Bangladeshiska medier rapporterar inte kritiskt om vare sig Yunus regim eller armén. Människor i Bangladesh är rädda för att kritisera den statliga makteliten. Att ifrågasätta arméns brister eller kritisera religiösa grupper kan kosta en människa livet. Det senaste året har landet bevittnat en omfattande förstörelse av över 1 400 skulpturer, akademier, museer och bibliotek. Bland de förstörda statyerna fanns monument över Sheikh Mujibur Rahman, landets grundande president, Nobelpristagaren Rabindranath Tagore, konstnären Shilpacharya Zainul Abedin, den banbrytande feministiska författaren Begum Rokeya, hjältar från befrielsekriget 1971 samt filosofen Lalon Faqir.
Bland de många som nyligen gripits i huvudstaden Dhaka finns den kände minoritetskämpen och ekonomen Abul Barkat, befrielsekrigshjälten Latif Siddiqui, journalisten Shariar Kabir, Manjurul Alam Panna, professorn Sheikh Hafizur Rahman Karzon samt Nazmul Ahsan Kalimullah. Gripandena tycks syfta till att tysta några av landets sista modiga oliktänkande. Landet står i dag på gränsen till inbördeskrig på grund av Nobelpristagaren Yunus odemokratiska styre, samtidigt som militären anklagas för folkmord i distriktet Gopalganj i sydvästra Bangladesh. Många undrar varför ett folk med en tusenårig språk-, litteratur- och kulturtradition har hamnat i denna farliga situation. Landets granne Myanmar har i åratal styrts av en militärjunta, och mer än en miljon rohingyer har tvingats fly från Rakhine (tidigare Arakan) till Bangladesh. För närvarande utkämpar Myanmars militär strider mot olika revolutionära styrkor. I Rakhine-provinsen opererar den väpnade gruppen Arakan Army, som enligt The Burma Act (2022) får stöd från USA.
FN:s generalsekreterare har uppmanat Bangladesh att upprätta en humanitär korridor för att bistå de krigsdrabbade i konflikten mellan Myanmars militär och Arakan Army. Trots att det finns flera alternativa vägar för att distribuera mat, medicin och kläder pressas Bangladesh att engagera sig i konflikten. Arakan Army vill använda bangladeshiskt territorium för träning och vapenförflyttningar.
Att Muhammad Yunus accepterar detta är anmärkningsvärt. Hans brist på demokratiskt mandat och hans samarbete med militären och islamistiska extremister gör att han går USA:s villkor till mötes.
Historisk bakgrund
Bangladeshs moderna identitet kan inte förstås utan dess historia. Fram till 1947 var Bengalen, som omfattade både dagens Bangladesh (då Östbengalen) och Västbengalen i Indien, en av de rikaste regionerna kulturellt och ekonomiskt. När den brittiska kolonialmakten lämnade subkontinenten splittrades Bengalen: Östbengalen införlivades i Pakistan medan Västbengalen blev en del av Indien. Under de följande årtiondena behandlades Östbengalen som en koloni av de pakistanska elitpolitikerna, militären och byråkratin.
Efter ett blodigt befrielsekrig mot Pakistan 1971, under ledarskap av Bangabandhu Sheikh Mujibur Rahman, blev Bangladesh självständigt. Landets grundare valde Rabindranath Tagores sång Amar Shonar Bangla (Min gyllene Bengalen, dig älskar jag) som nationalsång.
Sedan dess har landet växlat mellan demokratiska och auktoritära styren. 1971–2024 präglades av både framsteg och bakslag, men efter den 5 augusti 2024 har landet hamnat i en situation som alltmer liknar ett inbördeskrig.
Litteratur och kultur
Detta nummer syftar till att framhäva rikedomarna i den bengaliska litteraturen. Språkets tradition kan spåras tillbaka till Charyapada, en samling poesi från 700–1100-talen. Sedan dess har litteraturen utvecklats i dialog med världens andra språk och kulturer. Vi presenterar här Sheikh Mujibur Rahmans historiska tal från den 7 mars 1971, ett av UNESCO:s världsdokument, samt ett urval av dikter från Gitanjali, som Tagore tilldelades nobelpriset för, kompletterat med bidrag av Carl-Johan Bachofner och Erik Spelmans.
Vi reflekterar kring den bengaliske nationalpoeten Kazi Nazrul Islam, den banbrytande feministiska författaren Begum Rokeya, samt röster som Lalon Faqir, Michael Madhusudan Dutt, Jibanananda Das och Shamsur Rahman. Nobelpristagaren Rabindranath Tagore förblir en port till det bengaliska språket och litteraturen.
I ett av bidragen berättar den svenske poeten Lars Häger för Tom Edling om Tagores besök i Uppsala 1921, då han mottog sitt Nobelpris som han egentligen hade avstått från att hämta under första världskriget, 1913.
De tryckta orden från dåtidens och nutidens bengaliska klassiker är fortfarande källor till inspiration, särskilt för det bengalisktalande folket som ännu kämpar för frihet. Vi står upp för yttrandefriheten och uttrycker vår solidaritet med dem. Vi hoppas att Yunus styre tillsammans med militär och islamistiska krafter snart ska upphöra och att demokratin kan återuppbyggas. I detta nummer minns vi även två klassiska indiska författare: kokborokpoeten Chandrakanta Murasingh från Tripura och den assamiske poeten Anubhav Tulasi.
Vi presenterar också nya texter av debutanterna Atoshi Rahman och Charlotte Carlsson samt röster från Sverige och andra delar av världen.
