Det historiska talet som hölls den sjunde mars 1971, framfördes av Bangabandhu Sheikh Mujibur Rahman på Ramna RaceCourse fältet, beläget i Bangladesh huvudstad, Dhaka (se bild). 

I det allmänna valet som hölls 1970 vann det politiska partiet, Awami League, en absolut majoritet i den nationella riksdagen. Namnet “Awami”, härstammar från arabiskan och översätts till: “Av folket”. Men då tiden för maktöverföring var kommen, inledde de icke-bengaliska regenterna i Pakistan en konspiration. Riksdagens första session var planerad att hållas den 3 mars. Men plötsligt, den 1 mars, sköt president general Yahya Khan upp sessionen genom ett radiomeddelande.

När folk hörde dessa nyheter strömmade de ut på gatorna. Bengalier från östra Bengal lade därefter grunden för en obeveklig, folklig rörelse för att etablera sina rättigheter. I protest mot detta drag från den pakistanska härskaren sammankallade Bangabandhu Sheikh Mujibur Rahman en folklig strejk i Dhaka den andra mars och ytterligare en i hela provinsen, den tredje mars 1971. Den tredje mars tillkännagav han ett program för folkligt motstånd under ett stort offentligt möte vid Paltan Maidan, i (område). Mot denna bakgrund planerades det historiska offentliga mötet vid Ramna Racecourse Maidan (nu Suhrawardy Udyan), till den sjunde mars 1971.

Bangabandhus tal var ett unikt exempel på hur ett tal kan väcka en hel nation och uppmuntra dem att delta i ett befrielsekrig för självständighet. Bangabandhu krävde inte bara självständighet genom detta tal, han gav också anvisningar om utformningen av ett befrielsekrig och vad som behövde göras under dagarna som följde. Detta tal blev en inspirationskälla inte bara för den bengaliska nationen, utan också för alla förtryckta och frihetssökande människor över hela världen.

‍

Följande är hela Sheikh Mujiburs tal till nationen dagen före en enorm sammankomst:

‍

Mina kära bröder...

Jag har kommit inför er idag med ett tungt hjärta.

Ni vet alla hur hårt vi har försökt. Men det är sorgligt att gatorna i Dhaka, Chittagong, Khulna, Rangpur och Rajshahi idag är besudlade med mina bröders blod, och ropet vi hör från det bengaliska folket är ett rop om frihet, ett rop om överlevnad, ett rop om våra rättigheter.

Det är ni som åstadkom en seger för Awami League så att ni kunde se en konstitutionell regering återinföras. Förhoppningen var att folkets valda representanter, som satt i riksdagen, skulle formulera en konstitution som skulle garantera folkets ekonomiska, politiska och kulturella frigörelse.

Men nu, med stor sorg i hjärtat, ser jag tillbaka på de senaste 23 åren av vår historia och ser inget annat än en historia av det bengaliska folkets blodsutgjutelse. Vår historia har varit en historia av ständig klagan, upprepad blodsutgjutelse och oupphörliga tårar.

Vi gav blod 1952, vi vann ett mandat 1954. Men vi fick fortfarande inte axla tyglarna för detta land. 1958 införde Ayub Khan krigslagar mot vårt folk och förslavade oss under de 10 åren som följde. 1966, under massornas sexpunktsrörelse, var det många unga män och kvinnor vars liv stillades av regeringens kulor.

Efter Ayubs fall tog herr Yahya Khan över med löftet att han skulle återställa ett konstitutionellt styre, att han skulle återställa demokratin och återlämna makten till folket.

Vi såg detta med hopp. Men ni känner alla till händelserna som ägde rum efter det...

Jag frågar er, är det vi som ska beskyllas?

Som ni vet har jag varit i kontakt med president Yahya Khan. Som ledare för majoritetspartiet i riksdagen bad jag honom att fastställa den 15 februari som dagen för dess öppnande. Han gick inte med på den begäran jag framförde som ledare för majoritetspartiet. Istället gick han med på den försening som minoritetsledaren Bhutto begärde och tillkännagav att församlingen i riksdagen skulle sammankallas först den tredje mars.

Vi accepterade det och gick med på att delta i överläggningarna. Jag gick till och med så långt att jag sa att vi, trots vår majoritet, fortfarande skulle lyssna på alla sunda idéer från minoriteten, även om det var en ensam röst. Jag lovade att stödja allt som kunde stärka återställandet av en konstitutionell regering.

När Bhutto kom till Dhaka träffades vi. Vi pratade. Han gick och sa att dörrarna till förhandlingar fortfarande var öppna. Moulana Noorani och Moulana Mufti var bland de västpakistanska riksdagsledamöter som besökte Dhaka och pratade med mig om en överenskommelse inom en konstitutionell ram.

---

Jag klargjorde att vi inte kunde gå med på någon avvikelse från de sex punkterna. Den rätten tillhörde folket. Kom, sa jag, låt oss sätta oss ner och lösa dessa frågor.

Men Bhuttos svar var att han inte skulle låta sig bli gisslan på två fronter. Han förutspådde att om västpakistanska riksdagsledamöter skulle komma till Dhaka, skulle församlingen förvandlas till ett slakteri. Han tillade att om någon skulle delta i ett sådant möte skulle en landsomfattande agitation inledas från Peshawar till Karachi och att alla företag skulle stängas ner i protest.

Jag försäkrade honom om att församlingen skulle sammankallas och, trots de allvarliga hoten, kom västpakistanska ledare ner till Dhaka.

Men plötsligt, den 1 mars, ställdes mötet in.

Det uppstod omedelbart ett ramaskri mot detta drag från folket. Jag krävde en publik som en fredlig form av protest och massorna gick genast ut på gatorna som svar.

Och vad fick vi som svar?

---

Även tidigare, varje gång vi, den numerärt större delen av Pakistans befolkning, försökte hävda våra rättigheter och kontrollera vårt öde, konspirerade de mot oss och anföll oss.

Jag har frågat dem tidigare hur ni kan göra era egna bröder till måltavla för era kulor? Nu säger Yahya Khan att jag hade gått med på en rundabordskonferens den 10:e. Låt mig påpeka att det inte är sant. 

Jag hade sagt: Herr Yahya Khan, du är presidenten i detta land. Kom till Dhaka, kom och se hur vårt stackars bengaliska folk har mejats ner av era kulor, hur våra mödrars och systrars famn har blivit rånade och lämnats tomma och berövade, hur mitt hjälplösa folk har slaktats. Kom, sa jag, kom och se själv och var sedan domare och avgör. Det var vad jag sa till honom.

----

Tidigare hade jag sagt till honom att det inte skulle bli någon rundabordskonferens. Vilken rundabordskonferens, vems rundabordskonferens? Hur förväntar ni er att jag ska sitta vid en rundabordskonferens med samma människor som har tömt mina mödrars och mina systrars famn? Den tredje mars, på Paltanfältet, krävde jag en rörelse mot samarbete och stängning av kontor, domstolar och skatteuppbörd. Ni gav mig fullt stöd.

Så plötsligt, utan att rådfråga mig eller ens informera oss, träffade han en individ i fem timmar och höll sedan ett tal där han lade all skuld på mig, lade all skuld på det bengaliska folket.

Dödläget skapades av Bhutto, men det är vi bengalier som står inför kulorna! Vi står inför deras vapen, men det är vårt fel. Det är vi som träffas av deras kulor, och det är fortfarande vårt fel!

Så kampen den här gången är en kamp för frigörelse, kampen den här gången är en kamp för självständighet!

Bröder, de har nu sammankallat församlingen till ett möte den 25 mars, medan mina bröders blod ännu inte är stelnat på gatorna. Ni har sammankallat församlingen, men ni måste först gå med på att uppfylla mina krav. Krigslagarna måste upphävas; soldaterna måste återvända till sina baracker; mordet på mitt folk måste upphöra. Och makten måste överlämnas till folkets valda representanter.

---

Först då kommer vi att överväga om vi kan delta i församlingen i riksdagen eller inte.

Innan dessa krav är uppfyllda kan det inte bli tal om att vi deltar i denna församling. Det är den rättighet som jag inte har fått som en del av mitt mandat från folket.

Som jag sa till dem tidigare vägrar Mujibur Rahman att gå till församlingen och trampa på de färska fläckarna av sina bröders blod!

Har ni, mina bröder, fullständig tilltro till mig...?

... Låt mig då säga er att statsministerposten inte är vad jag söker. Vad jag vill ha är rättvisa, rättigheter för folket i detta land. De frestade mig med statsministerposten men de misslyckades med att köpa mig. Inte heller lyckades de hänga mig på galgen, för ni räddade mig med ert blod från det så kallade konspirationsfallet.

Den dagen, just här på denna kapplöpningsbana, hade jag lovat er att jag skulle betala för denna blodsskuld med mitt eget blod. Kommer ni ihåg? Jag är idag redo att uppfylla det löftet!

Jag förklarar nu stängningen av alla domstolar, kontor och utbildningsinstitutioner på obestämd tid. Ingen kommer att infinna sig på sina kontor, det är min instruktion till er.

För att de fattiga inte ska drabbas av olägenheter kommer rickshaws, tåg och andra transportmedel att trafikeras normalt förutom att tillgodose de väpnade styrkornas behov. Om armén inte respekterar detta kommer jag inte att vara ansvarig för konsekvenserna.

Sekretariatet, högsta domstolen, domstolarna samt statliga och halvstatliga kontor ska förbli stängda. Endast banker får öppna två timmar dagligen för affärstransaktioner. Men inga pengar ska överföras från östra till västra Pakistan. Bangladesh folk måste förbli lugna under dessa tider. Telegraf- och telefonkommunikation kommer att begränsas inom Bangladesh.

---

Folket i detta land står inför utrotning, så var på din vakt. Om det behövs kommer vi se till att nationen står stilla...

Hämta era löner i tid. Om lönerna försenas, om en enda kula avfyras mot oss från och med nu, om mordet på mitt folk inte upphör, uppmanar jag er att förvandla varje hem till en fästning mot deras angrepp. Använd vad ni än kan få tag på för att konfrontera denna fiende. Varenda väg måste blockeras.

Vi kommer att beröva dem mat, vi kommer att beröva dem vatten. Även om jag inte är i närheten för att ge er order, och om mina medhjälpare inte heller finns, ber jag er att fortsätta er rörelse oförminskad.

Jag säger till dem igen: ni är mina bröder, återvänd nu till garnisonerna där ni hör hemma, och ingen kommer att bära någon fientlighet mot er. Försök bara inte att rikta fler kulor mot våra hjärtan: Det kommer inte att göra någon nytta!

... Och de sju miljoner människorna i detta land kommer inte att kuvas av er eller acceptera förtryck längre. Det bengaliska folket har lärt sig att dö för en sak och ni kommer inte att kunna förtrycka dem!

För att hjälpa familjerna till martyrerna och de skadade har Awami League inrättat kommittéer som kommer att göra allt de kan. Vänligen donera vad ni kan. Arbetsgivare måste också ge full lön till de arbetare som deltog i de sju dagarna av strejk eller som inte kunde arbeta på grund av utegångsförbud.

---

Till alla statsanställda säger jag att mina direktiv måste följas. Jag fäster tilltro till att ingen av er närvarar vid sina kontor. Från och med idag, tills detta land har befriats, kommer inga skatter längre att betalas till regeringen. Från och med nu slutar det. Lämna allt till mig. Jag vet hur man organiserar en rörelse.

Men var mycket försiktiga. Tänk på att fienden har infiltrerat våra led för att delta i provokatörernas arbete. Oavsett om ni är bengalier eller icke-bengalier, hinduer eller muslimer, är alla våra bröder, och det är vårt ansvar att säkerställa deras säkerhet.

Jag ber er också att sluta arbeta i radio, tv och press om dessa medier inte rapporterar nyheter om vår rörelse.

Till dem säger jag: ”Ni är våra bröder. Jag ber er att inte förvandla detta land till ett levande helvete. Kommer ni inte att behöva visa era ansikten och konfrontera ert samvete en dag?

Om vi ​​fredligt kan lösa våra meningsskiljaktigheter finns det fortfarande hopp om att vi kan samexistera som bröder. Annars finns det inget hopp. Om ni väljer den andra vägen kanske vi aldrig möter varandra igen. För tillfället har jag bara en sak att be dig om: Ge upp alla tankar på att förslava detta land under militärt styre igen!

Jag ber mitt folk att omedelbart inrätta kommittéer under ledning av Awami League för att fortsätta vår kamp i varje grannskap, by, fackförening och underavdelning i detta land.

Ni måste förbereda er nu med det lilla ni har för den kommande kampen. Eftersom har vi gett blod en gång, kommer vi att ge mer av det. Men, Insha’Allah, kommer vi att befria folket i detta land! Kampen den här gången är för frigörelse! Kampen den här gången är för självständighet! Var redo. Vi har inte råd att tappa vårt momentum. Håll rörelsen och kampen vid liv, för om vi faller tillbaka kommer de att slå hårt mot oss. Var disciplinerade. Ingen nations rörelse kan segra utan disciplin. 

Jai Bangla! Jai Bangla!

‍