Foto:
FIKTIONS VÄRDE

Kära Malung

Kära Malung

Erik Spelmans

FREDDIE förstod nog aldrig varför jag agerade

på det sättet. Det fyllde en funktion, ingen

fråga om saken. Att hela klassrummet skulle

brista ut i en symfoni av skratt var inte heller

min avsikt. Men så blev det, antar jag. Jag ville

inte heller berätta för farsan på den tiden.

Han var redan tillräckligt uppeldad kring mina

ständiga påhitt då. När vi nu satt vid köksbor-

det på Ekfjärdsgatan i Malung, kändes det roligt

att vara extra detaljerad. Jag upplevde att han

gladde sig åt att höra, även om vissa episoder

fortfarande kändes för makabra för att dela

med mig av. Efter ett gäng anekdoter frågade

han om jag ville ha kaffe. Vad skulle jag annars

svarat än ”Gärna” tänkte jag och sa detsamma.

En självklar fråga.

Såväl dammsugare som diverse sorter av kex

stod uppradade intill adventsljusstakarna. Det

var en presentation av fikat som förde tankar-

na till en lillebror som fått i uppdrag att duka

upp till Kalle-Anka på julafton. Det har gjorts en

insats, med andra ord, men personen i fråga

förstår inte nödvändigtvis varför allt ställts fram

i en specifik ordning. Under alltsammans låg en

röd och volangprydd bordsduk utsträckt över

bordsskivan. Huset bar fortfarande på en dov

doft av gamla tyger och ett flertal vitrinskåp

stod tomma bortsett från ett par whiskyglas.

För den som skulle träffa farsan och prata med

honom en stund hade inredningen nog tett sig

oväntad. I själva verket hade han inte förändrat

något sedan mamma dog.

Lovisa hade lovat att ringa mig under dagen,

en viss bit av min uppmärksamhet vilade därav

som en sparlåga i bakgrunden. Till sist märkte

han det och frågade mig varför jag glodde åt

telefonen stup i kvarten. Jag höll på att sätta

dammsugaren i halsen, men lyckades maskera

snedsteget i en harkling. Det slog mig att det

grova dalmålet hade blivit främmande för mig.

Själv pratade jag mer eller mindre rikssvenska

numera. Vänner jag hade skaffat mig där bru-

kade påpeka att jag var en dialektkameleont.

Fast, det är jag inte. Men det gick snabbt, det

kan jag inte neka till. Efter bara några år som

Stockholmsbo var min dialekt knappt tillräckligt

pittoresk för att väcka en köksdiskussion på

fest. Ni vet, den typen som sker runt groggblan-

darhörnan. “Var e du från då höhö?”

Jag övervägde att berätta för honom, men

hindrade mig själv när jag insåg hur dumt det

var. Det var ingen direkt hemlighet längre, men

jag värjde mig mot tanken av att han skulle se

det som en inbjudan. Istället valde jag att svepa

över ämnet med en undanflykt i stil med att jag

väntade på ett samtal från tandläkaren, innan

jag fortsatte berätta om hur jag och Filip Svan-

tesson pimplade bensin från Sören Bohmans

nya Cadillac en gång i tiden. Farsan blev lyrisk,

skrattade så gott att jag kände mig manad att

fråga varför. Jag tyckte självklart att det var kul,

men så fantastiskt roligt var det väl ändå inte?

Det visade sig att farsan hade hamnat i klinch

med Sören under senare år. Jag förstod inte

riktigt varför, men tydligen hade det att göra

med stulna parkeringsplatser och utifrån

farsans egna ord ”hans jäkla sätt att svassa runt

på stan”. Det var i vanlig ordning petitesser

som drivit honom till vansinne. När vi satt där,

skrockandes i kör och käftandes om Malung

kändes allt det som hade hänt här väldigt långt

borta. Jag frågade honom om han visste att jag

brukade gömma sprit under en trasig golvpanel

i badrummet då det begav sig. Leendet som för

ovanlighetens skull prytt hans läppar sen jag

klev innanför dörren avtog ett ögonblick, likt

en flimrande lampa. Jag tyckte det var konstigt,

men undersökte inte saken närmare.

Om jag ska vara ärlig trodde jag inte vi skulle

sitta här tillsammans igen. Det gjorde nog inte

farsan heller. Efter att mamma dog märkte vi

båda att hon agerat både fasad och bärande

vägg för vårt familjehem. “Du ringer aldrig”, sa

farsan ofta. “Du ringer inte heller” svarade jag

nästan alltid. Han var tvungen att hålla med,

det var ingen fråga om saken.

Bröllopsbilden stod fortfarande på sängbor-

det. Även fast han aldrig skulle erkänna det

misstänkte jag att han gått och blivit kyrklig på

äldre dar. En polares polares lillasyster eller vad

fan det nu var, berättade att hon sett farsan

sitta längst bak på gudstjänsten en söndag. Jag

var dum nog att fråga. Där brast stämningen,

precis som den brukade göra. Skillnaden nu var

att jag inte ryckte till varken av att han höjde

tonen eller slog näven i bordet. Jag var mer

eller mindre iskall.

Det gillade han inte. Trots alla brister och fel

var han inte på något sätt dum. Farsan hade ett

kort temperament, men att slåss mot mig som

var minst ett huvud längre numera, det skulle

han inte våga sig på. Att jag knappt ryckte på

axlarna åt rabaldret tror jag snarare fick honom

inse att jag sett igenom det trumfkortet. Med

andra ord var vilken obekväm fråga som helst

nu fri att ställa. Jag lät dock bli den gången,

försökte rycka till i efterhand och se chockad

ut. Ja, för att upprätta någon slags balans. Det

såg han såklart igenom.

Till min förvåning bad han om ursäkt och

lugnade ner sig snabbare än vad jag någonsin

sett honom göra. De rödsprängda, närmast

utåtbuktande kinderna som varit ett slags

signum för utbrotten såg till synes normala ut.

Jag försökte ignorera allvaret, ville inte att den

sällsynt behagliga stämningen skulle ebba ut.

Försöket att byta ämne gick sådär. Jag började

prata om fotboll, det brukade vara ett säkert

kort, nästan skottsäkert. Den gubben gick

inte heller, bokstavligen. Han fick den blicken

han vanligtvis hade innan det var dags för ett

scenbyte. Ett scenbyte där han antingen går

därifrån eller så håller jag käften en stund. Men

allra helst båda två. Att folk pratar för mycket

var väl något av en paradfras för honom. Och

vilka var ”folk” kunde jag ibland fråga mig?

Fanns det en jävel i Malung som vi inte kän-

de till?Ja, kanske nuförtiden. Det kom en hel

del nytt folk efter att höghusen byggdes intill

järnvägsstationen. Men kring den punkten var

jag beredd att ta parti med den fossila ‘det var

bättre förr’ mentaliteten han höll nära hjärtat.

Vem fan bygger höghus i dijongul färg?

Jag gjorde honom till viljes och reste mig upp,

tog en sväng längs huset. Gräsmattan var i

vanlig ordning fläckfri. Av ren vana vågade jag

först inte sätta foten på gräset, det var nästan

som en dödssynd när man var barn. Strax där-

på slog det mig att jag var vuxen, där på besök

efter ett antal år. Jag gick ut och trampade i ett

par minuter, för en utomstående såg det för-

modligen lika desorienterat ut som en förvirrad

ko som famlar runt i hagen.

Jag hade fortsatt svårt att känna något särskilt

starkt kring att vara tillbaka. Om jag skulle

försöka beskriva det, var ordet ’vaccin’ nära till

hands. Jag kände mig där och då immun mot

sorgen som bodde i väggarna.

I en av kökslådorna låg en bunt skolkataloger

från åttonde klass, jag gick i 8 B. Jag sitter i mit-

ten av den nedersta raden, gänglig och spinkig,

med stripigt hår, en röd munkjacka och ett par

hörlurar om halsen. Till vänster om mig i fotot

satt Vilma Dahlén, tjejen jag aldrig vågade fråga

chans på. Hon hade nästan alltid på sig ett rosa

hårband, vilket var barnsligt redan då, men på

något fick hon det att bli populärt. Jag minns

den dagen nästan i fullständig detalj. Jag hade

försovit mig på morgonen. Han hade släntrat

in sent på natten, beväpnad med ett våldsamt

humör. Mamma hade brakat ihop och stuckit

med bilen. Kvar blev jag, utan vare sig ett lås på

dörren eller med en kropp mogen för konfron-

tation. Jag tänker på den dagen ibland.

När farsan hade tröttnat på tjurandet, frågade

jag vad han sysslar med om dagarna. “Fotbol-

len är inte mycket att glo på” utbrast han likgil-

tigt. ”Jag promenerar mycket. Stirrar in i väggen

där bakom dig”. Det sista tyckte han var roligt.

Jag nickade bekymrat och bläddrade vidare

bland katalogerna. Jag höll på att missa att han

smet in på toaletten.

Skyndsamt kollade jag vitrinskåpet och kylen.

Där stod inget. Men det var självklart att man

inte kunde vara så dum. Han var snabbare

ut från badrummet än jag trodde. Som tur

var hade han med åren börjat använda sig av

gubbljud i en sådan utsträckning att det var

som ett slags ekolod. Frustande och pustande

likt en strandad valross. Det tog mig ett tag att

förstå varför jag hade haft så svårt för Leif GW

Persson närhelst han dykt upp i rutan, men när

jag tänker på det nu är likheten slående i hur

de båda för sig.

Träflisor stack fortfarande ut längs högra

kanten av soffbordet. Jag kunde fortfarande se

scenen framför mig då han sulade en spritflas-

ka rakt i sidan av bordet. Det var ett svar på att

jag behövde åka hem till Stockholm, tillbaka till

jobbet. Han hade inte mycket sympati för det

alls. Jag fick på den tiden känslan av att han

förväntade sig att jag skulle sätta mitt eget liv

på paus och flytta ner. Det var lätt för honom

att säga som pensionär. Trots allt lovade jag

att komma tillbaka varje vecka och hälsa på

mamma. Så blev det inte riktigt, jobbet krävde

mer av mig än jag var beredd att erkänna. Han

hade inte mycket till övers för gnäll, det kändes

därmed poänglöst att försöka förklara situatio-

nen. Men jag var nere och hälsade på minst 4-5

gånger under hennes sista år. I efterhand tror

jag hon bara kände igen mig under det första

besöket. Resten av gångerna kunde jag lika gär-

na ha varit den nya expediten på Tempo, hon

med lila hår och draktatuering. En fullkomlig

främling med andra ord.

Efter att mamma gick bort hördes vi inte av på

ett tag. Förmodligen gick det ett år eller två.

Jag tappade räkningen om jag ska vara ärlig.

Livet i Stockholm rullade på och gick så bra att

jag kände mig trygg med att ha lämnat Malung

bakom mig. Lovisa insisterade på att jag inte

skulle prata med honom om Stockholm, och

särskilt inte nämna framgångarna på jobbet

och det höga tempot. Vanliga klyschor om livet

i en storstad med andra ord. Inte för att vi hade

haft ett särskilt nära band innan dess, men

avståndet mellan oss hade fortsatt att växa. Jag

tror att han förstod det själv. Samtidigt upplev-

de jag inte att det fanns någon påtaglig sorg i

det hela. Vi hade aldrig riktigt förstått varandra

och hade inte något direkt gemensamt mer än

vårt blodsband. Brorsan och han å andra sidan,

de talade samma språk. Fan. Jag kommer nog

aldrig få loss det ögonblicket från näthinnan, vi

var tonåringar som inte visste bättre. Varför var

det så jävla kallt i vattnet den kvällen?

Innerst inne måste han ångrat att han aldrig

lämnade Malung. Frågan var om han förstod

det själv. Envisheten kunde till och med få

honom att lyckas lura sig själv. Nej. Bortom allt

förakt för storstäder och i synnerhet Stockholm

önskade han sannolikt mer av livet än det

blev. En ingenjörshjärna som blev kvar på en

dammig hylla nere i Malung. När han fick snick-

ra och bygga på det gamla torpet i Hapträsk

brukade hans ögon få en glans som annars var

förbehållen nyårsaftnar och högtidliga tillfällen.

Dagarna han kunde supa skallen av sig med

rätta. Kanske inte enligt mamma och mig, men.

Ja. Inte lika destruktivt som att dricka sig redlös

en mulen måndag i mars.

Jag fastnade med blicken i taket en aning för

länge. På andra sidan bordet satt han och

löste korsord med läsglasögonen vilandes mot

nästippen. Jag följde hans exempel och plock-

ade fram en av mammas gamla damtidningar

på bordet. Bläddrade slentrianmässigt bland

sidorna och ögnade igenom ett halvfärdigt

korsord. När jag sträckte mig efter en penna

ryckte han åt sig tidningen och stoppade den

under bordet. ”Det är inte din tidning.” Jag ska

inte påstå att jag blev förvånad. Trots hans

försök att gå vidare stod hennes garderob fort-

farande orörd, hennes sida av sängen ännu kall

från fönstergaveln som alltjämt stod på glänt.

Jag bemödade mig inte ens att försöka prata

om det. Han hade aldrig velat förut så varför

skulle han nu?Men det faktum att jag återigen

satt i den knarrande stolen som jag brukade

luta bakåt i timmar, till hans förtret, var ett

mirakel i sig. Jag hade trots allt lovat mig själv

att inte komma tillbaka. Vissa hade kanske sett

det som något slags misslyckande att jag svalt

min stolthet och tagit tåget ner. Men om jag

ska vara helt uppriktig var det nyfikenheten

som ledde mig hit. Det kändes varken som att

jag svalde min stolthet eller strök över något

genom att komma. Jag kände varken rädsla,

vemod eller ångest kring honom längre. Som

sagt, mer nyfikenhet. Varför ringde han?Det

måste ha varit överraskande att jag ens ville

komma.

Få saker fick mig att inse hur mycket jag hade

vuxit som att sitta här med honom, vid samma

gamla matbord. Avståndet mellan Stockholm

och Malung kändes inte helt olikt att stå och

titta på en fullmåne och föreställa sig hur

det måste vara däruppe. Det kan låta bisarrt

kanske. Men det är olika liv på ett sätt, olika

versioner av en själv bakom ögonen.

Jag ursäktade mig från bordet och gick in på

toaletten. Badrummet var lika mögligt som

förr. Jag förstod aldrig varför farsan lade all sin

tid på torpet när delar av huset var i fallfärdigt

skick. Han hade lovat mamma många gånger

att han skulle renovera rubbet, göra det finare

än Janssons nya kakel tvärs över gatan. Hon

höll honom levande, på flera sätt. Eller, ja. Det

sista året med henne tog definitivt på honom.

Det märkte jag, om än han gjorde sitt yttersta

för att dölja det.

Han hade en avsikt med mitt besök. Men jag

hade också mina egna motiv, även om de inte

var helt klara för mig ännu. Jag mindes den

konstiga reaktionen från tidigare när jag nämn-

de var jag brukade gömma spriten. Innan jag

tvättade händerna lossade jag på den trasiga

golvpanelen och insåg att den var tom. Lukten

av starksprit var omöjlig att förneka. “Han har

flyttat på flaskjäveln”, muttrade jag.

*

Innan jag hann säga något, mötte han min

blick med en urmakares noggrannhet. Det

kändes som att vi båda förstod att det var först

till kvarn som gällde. Pappa hann först. Han

berättade stapplande att han hade cancer, om

metastaser som spridit sig i magen. En skör-

het jag sällan sett honom iklädd sken igenom

hållningen. Jag kunde knappt förstå vad jag

hörde. Jag frågade bryskt om han fick behand-

ling för den, åtog mig rollen som den ungdom-

liga framåtandan. Propagerade inövat för hur

ursinningslöst vetenskapen tågar fram. “Det

finns bra mediciner för sånt, sa jag. Man kan

göra allt möjligt numera. Du har väl inte enbart

besökt Dr Nyman?fortsatte jag. Gubben är se-

nil”. Pappa bemödade sig inte att svara på mina

invändningar. Han lyfte handen, avbröt mig

mjukt på det sättet en vuxen stillar ett sock-

erstinnt barn. ”Jag har varit på Mora Lasarett,

det går inte att operera. Läkarna säger att jag

har ett par veckor kvar.”

Innan jag själv hunnit förstå vad som hänt

brann det i mina knogar och blodet kröp ned

längs handen. Bordsskivan hade svarat med

ett förskräckt brak och pappas kroppshållning

var styv likt en utsträckt stålvajer. ”Är det därför

jag är här?”, väste jag. Han skakade sorgset på

huvudet och försökte säga något, men orden

fastnade i halsen. ”Super du fortfarande?”

skrek jag. Pappa skakade på huvudet innan han

närmast viskade fram ett svar. ”Två år nykter

snart.” Jag trodde inte på honom, inte ens för

en sekund. ”Om jag skulle leta runt hela huset,

menar du att jag inte skulle hitta någon sprit?”

Pappa svarade försiktigt “nej” efter en ofrivillig

konstpaus. En dragkamp tog fart inombords,

föraktet bedrev ett fullskaligt krig mot empa-

tin. “Du flyttade på flaskan. Hur kan du vara

så blåst att du gömmer den under en trasig

golvpanel, som en förbannad jävla tonåring.

Va?” Pappa svarade inte. Han hade flytt till sof-

fan, med ansiktet djupt inborrat i det kupade

utrymme hans händer skapat.

Min telefon ringde, ljöd som ett fyrverkeri

bland den tryckta stämningen. Det var Lovisa.

Jag hade försäkrat henne om att jag skulle åka

hem om något hände. Jag pressade luren mot

örat och lyssnade noga. Uppjagad berättade

hon att vattnet gått och bad mig komma hem.

Pappa sneglade åt mitt håll, en ensam tår

strilade ned längs vänstra kinden. Han verkade

hänga med på noterna. En tillstymmelse av

leende hade återvänt till ansiktet. ”Man ska bli

farfar,” upprepade han tyst för sig själv. “Du är

redan farfar, svarade jag rappt. Din svärdotter

ska snart föda igen. Du, jag måste dra.”

Leendet kroknade. Ett liv fyllt av misstag låg in-

vävt i ansiktet som ett stelnat ärr. ”Jag förstår,”

svarade han. I genmäle önskade jag honom

lycka till med cancern. Därefter klev jag ut i hal-

len och snörade på mig skorna. När dörren slog

igen såg jag min pappa för sista gången.

Erik Spelmans ingår i redaktionen för Upplitt Magasin, är poet och översättare bosatt i Stockholm.

Erik Spelmans