Foto:
STIG DAGERMAN 100 ÅR

Ett annat barns berättelse

Ett annat barns berättelse

Bengt Söderhäll

I samband med Dagerman 100 år berättas här en upplevelse och inlevelse kring den
svenska klassikern signerad Stig Dagermansällskapets ordförande, Stig Dagermanprisets jurymedlem, poeten Bengt Söderhäll.

Vi hade flyttat till en trerummare ovanpå Folkbiblio-
teket. För att komma till biblioteket behövde jag inte
ens ta på mig skorna. Så, i strumplästen sprang jag
trappen ner till de sprängfyllda hyllorna. Till höger
barnavdelningen, till vänster för vuxna. Vilket jag inte
var medveten om den här dagen i augusti 1966, några
dagar innan sista skolåret skulle börja. Det stod Lars i
almanackan, således den 10:e augusti. Med mig upp
hade jag Eyvind Johnsons ”Romanen om Olov”, Karin
Boyes ”Kallocain” och Stig Dagermans ”Bränt barn”.
Jag visste att vi skulle läsa en hel del i nian, som
gymnasieförberedelse och eftersom sommarjobbet
på sågen var över, var det den naturligaste saken
i världen att redan före skolstarten börja med den
efterlängtade läsningen.


När jag kom upp i lägenheten satt mamma och virka-
de i favoritfåtöljen och jag la mig i vardagsrumssoffan
och började läsa ”Bränt barn”, den av de tre böck-
erna som ropade högst med sin titel. Det blev några
timmar i soffan och det med allt kraftigare inslag av
funderande över min egen situation och vår familj.
”Bränt barn” handlade om en familj där relationerna
var en smula knepiga och även oroande. Läsningen
blev så arbetsam att jag slog igen boken och tog en
lång promenad längs stigarna nedom vattentornet,
till kanalen där timmer forslades till Skutskärsverkens
såg och fram till järnvägen där silishår och tätört
växte i våtmarken.


Väl hemma frågade mamma vart jag tog vägen
och jag berättade att den där boken ”Bränt barn”
var svår att läsa för att den handlade om en familj
som var knepig och mamma undrade om jag visste
att författaren var från nästgårds. Nej, svarade jag.
Det visste jag inte. Sedan den dagen har ett samtal
pågått mellan författaren Stig Dagerman och den här
läsaren. Jag som ung läsare visste inte att det kunde
finnas författare som växt upp på så nära håll och det
var minst sagt inbjudande.


I ”Ett barns memoarer” skriver Stig Dagerman i All
Världens berättare (1948:3), som jag hittade hos en
tant Karin någon gång samma höst som ”Bränt barn”
gav sig tillkänna, en vän till familjen som ansvarade
för Begravningskassan.


”Man börjar dikta tidigt. Som barn är man alltid dikta-
re. Sen blir man avvand, i de flesta fall, Så konsten att
bli diktare är att inte låta livet eller människorna eller
pengarna vänja en av med det, bland annat.”


Jag vande mig vid att ”hitta på” mycket tidigt. Verk-
ligheten, som är ett alldeles för fint ord, blev varmare,
lustigare och roligare att titta på om man gjorde om
den. Inte mycket, men så att det räckte. Det var i en
gammal bondgård högt ovanför en bred, strid älv.
Under huset gick källådror, så att det alltid var kallt
och drog. Gården låg ensam på ett stort gärde och de
första åren minns jag bara vintrarna, när vinden kom
ylande och täckte hela världen med snö. Drivorna
steg över fönstren och man gick nästan aldrig ut. Re-
dan att gå på slaskhinken som stod i farstun där snön
yrde in under dörrn som brev var ett äventyr./.../”

Det är snart 57 år sedan detta hände och med tiden
blev samtalet med Dagerman alltmer omfattande.
Med några vänner startade vi Stig Dagermansällska-
pet 1987 och 1996 kom Stig Dagermanpriset till och
det första priset gick postumt till en fjortonåring som
räddat sin vän och för det mist sitt liv: John Hron.

Stig Dagerman på Sjösala 1951. foto: Hasse Enström, publicerad i Arbetaren 26-76, 11-78, 5-84

I år är det 100 år sedan Stig Dagerman föddes på
Norrgärdet i Älvkarleby, fredagen den 5:e oktober
– och intresset såväl i Sverige som i många andra
länder för Dagermans författarskap är omfattande.
Under alla års arbete med sällskap och pris har vi haft
”Dagermans anda” som siktlinje och våra samtal om
denna anda fortsätter. Nya frågor dyker ständigt upp
och preliminära svar formuleras, som att Da-
germans anda har med meddelanden om frihet
att göra. Eller frågor om frihet över huvud
taget är möjlig och om min frihet begränsar
din. Just för tillfället har en dagsvers från
november 1950 ropat
på intresse och den
speglar det tidigare citatet ur ”Ett barns memoarer”:
”...att gå på slaskhinken som stod i farstun där snön
yrde in under dörrn som brev...”. Dikten kommer här
i sin helhet:

Den första snön

Den första snön är vitast
av allt som vindar drev.
En morgon ligger jorden,
Beströdd med vita brev.


Olästa över dagen
skall vila myr och lund.
Så mycket post fick ingen
Som vinterns första stund.


Men alla brev skall brytas.
Var fråga få sitt svar.
Och vargens gång skall läsas
av dem som ögon har.


Och mänskans spår skall visa
en broder var hon bor,
ty ingen är så ensam
som han om hösten tror. (10.11.50)
Jorden ligger således beströdd med vita brev, olästa,
och i mängder denna vinterns första stund. Författa-
ren Dagerman föreslår i diktens form och förståelse
att alla dessa brev, ännu obesvarade, skall brytas
och alla frågor i alla brev ska också få svar. Men det
kommer att ta tid att öppna alla dessa brev och en
ny vinter kommer och levererar nya brev och såväl
vargens som människans spår ska läsas och prelimi-
nära svar kommer att formuleras med vändande post
när vi hittat fram till de systrar och bröder vi läser
och svarar på breven tillsammans med. Ty, inte ens
hösten härbärgerar den svåra ensamhet vi emellanåt
kan tro vi vistas i.
Måtte breven fortsätta att anlända och måtte breven
brytas.

Dagerman med farmor och farfar utanför hemmet i Älvkarleby

Bengt Söderhäll