JAG SATT längst bak i bussen, på den plats där jag alltid hade trivts som barn. Motorn brummade djupt, och hela fordonet darrade lätt när det tog sig fram genom gatorna i Karlstad. Jag lät blicken glida över landskapet utanför fönstret. Allt såg både bekant och främmande ut.

Plötsligt kände jag hur hjärtat slog snabbare. Bussen passerade platsen där jag hade vuxit upp. Fasaden var ommålad, trädgården såg annorlunda ut. Nu lekte två barn på gräsmattan. Ett främmande liv hade flyttat in i min barndom.

Bussen stannade på busshållplatsen vid Östra Torggatan. Ett fåtal människor kom in i bussen. En tonårsflicka med stora blåa hörlurar och en man som hade mustasch och skägg under sin keps. Han hade på sig en svart T-shirt som satt mjukt runt hans mage. Han lyfte på huvudet och våra blickar möttes.

“Jan? Vilken överraskning!” 

“Ursäkta, känner jag dig?”

“Mycket roligt. Jag har inte förändrats så mycket under … sexton år? Nej, arton!” sa han.

Vi pratade om mitt arbete med chachapoyakulturen i Peru. Han nickade då och då för att låtsas lyssna. Just så som han gjorde på geografilektionerna när Ingrid Sund pratade om sedimentära bergarter. Sedan frågade han om mitt privata liv, och jag nämnde min fru Lea, forskare vid Stanford.

“Jag måste till Göran Magnusson”, sa jag. Han var vår historielärare på gymnasiet. Mats skrev ner adressen till vårdhemmet där Göran bodde och steg av bussen.

En halvtimme senare gick jag in på vårdhemmet. Receptionisten berättade att Göran hade besök av sin dotter, Anita, och jag fick vänta. Snart dök hon upp, kastade en snabb blick på mig och visade mig till rummet längst bort.

Rummet var litet men ljust. Vid sängen satt en äldre man med glasögonen på sned. Hans ögon var gråa och grumliga.

“Hej”, sa jag mjukt.

“Jan Nilsson”, fortsatte jag. “Jag var din elev. Du undervisade i historia.”

Ett ögonblick av tystnad följde. Göran blinkade långsamt, men inget svar kom. Jag berättade om hur inspirerande hans lektioner och böcker varit, men han vände blicken mot väggen.

Ute i korridoren frågade Anita varför jag hade kommit. Jag svarade att jag behövde återvända, se platser jag lämnat och tacka den som förstod mina intressen.

“Det är synd att du såg honom så här”, sa Anita.

“Om du hade kommit två år tidigare, hade han pratat normalt. Allt förändrades efter att en elev försvann under en utflykt. Hela regionen blev upprörd, och pappa blev betraktad som kriminell. Men kanske är det bättre att han inte minns nu.”

Jag stod tyst en stund, tittade längs korridoren och insåg hur mycket livet förändras. Platser och människor man älskat kan bli främmande, men minnena bärs med en själv – även när tiden går vidare.