

Faraj Bayrakdar är en syrisk poet, född i Homs 1951. Han bär på erfarenheten av 14 år i fängelse – en tid som kan beskrivas som en mörk ”doktorsexamen i fängelsevistelse”,
som han genomförde långt efter sin formella examen från institutionen för arabiska språket vid Damaskus universitet. Han är mottagare av flera prestigefyllda internationella litterära priser.
Hans litterära verk har översatts till en mängd olika språk inklusive svenska, engelska, tyska, italienska, franska med flera världen över. 2005 bjöds han in till Sverige som gästförfattare i Stockholm för en tvåårig vistelse. Därefter valde han att stanna kvar i Sverige som politisk flykting.
Faraj Bayrakdar berättar för Anisur Rahman på Upplitt magasins redaktion om sin resa som poet, sin tid i fängelse i Syrien och sin vistelse i Stockholm sedan 2005.
Hur har din resa som poet varit?
Det är tur eller otur – min poetiska resa kan beskrivas som en serie mytiska händelser, eller som myter hämtade ur verkliga livet.
I arabisk kultur präglas poesin av ett tvetydigt rum mellan profetia och vansinne. Tyranner tenderar att frukta galningar, profeter, poeter och barn – av den enkla anledningen att de kan se verkligheten på ett annat sätt än alla andra och våga tala sanning, eller förkunna att kejsaren är naken.
Poesin har försatt mig i besvär, men den har också räddat mitt liv ur dessa besvär. Jag menar att den har fört mig till dödens rand många gånger, men att poesin, genom att säga sanningen, också har fört mig tillbaka till livet – fler gånger än så.
Min poesi spelade en roll i att jag hamnade i fängelse. Men min poesi spelade också en roll i att jag blev fri från fängelset.
När radio rapporterade att Frankrikes president Jacques Chirac hade uppmanat Syriens president Hafez al-Assad att frige mig, sade en av fångarna till mig: ”Jag önskar att jag vore poet.”
Jag var nära att svara: ”Jag önskar att jag aldrig hade varit poet.”
Hur minns du din tid i fängelset?
Jag försöker glömma de här sakerna, inte minnas dem. Minnena från fängelset är en tung börda, och man bör försöka göra sig av med den. Det är som ett långt, utmattat tåg, trött på att vissla och utan hopp om stationer.
Jag greps tre gånger i mitt liv. De två första gångerna varade bara några månader, men den tredje varade i fjorton år. Under dessa år flyttades jag från den ökända Palestinagrenen till det ännu värre Tadmur-fängelset och därefter till Saydnaya-fängelset, som människorättsorganisationer kom att kalla ”människoslakthuset”.
Jag skrev en bok om mina erfarenheter av fängelsetiden under dessa år, i hopp om att jag skulle kunna stänga dörren till dessa minnen, eller stöta dem ifrån mig och finna någon form av lättnad. Men jag lyckades bara delvis. Många saker påminner mig om fängelset. När jag duschar ser jag ärren och märkena efter tortyren på min kropp. Det är spår som inte bara går att sudda ut eller glömma.
När jag till exempel måste lyfta min högra arm och upptäcker att axeln inte samarbetar, eftersom den delvis skadades av tortyren, återvänder fängelset utan att be om lov. När jag känner att jag sover bekvämt i min egen säng kommer bilderna av det eländiga sovandet i fängelset tillbaka: att sova på golvet, utan sängar och ibland utan ens madrasser.
Till och med de stunder av frihet som jag upplever i Sverige påminner mig ibland om frånvaron av frihet i fängelset. Kanske är det enda stället där en människa inte minns sitt fängelse själva fängelset. Men att minnas fängelset medan man njuter av stora, öppna utrymmen av frihet är långt lättare än att faktiskt befinna sig i fängelse.

Hur lyckades du fortsätta skriva medans du satt i fängelse?
Under de första sex åren av min fängelsetid var jag tillsammans med en grupp medfångar, helt avskurna från omvärlden. Det fanns inga besök, inga böcker, inga pennor, inget papper, ingen tv, ingen radio och inga tidningar. För mig var skrivandet en nödvändighet, och det enda sättet var att skriva i minnet, precis som mina poetiska förfäder hade gjort för mer än tretton århundraden sedan.
Med tiden hittade en av oss en liten bit metall på rastgården. Vi tillbringade timmar efter timmar med att gnida den mot väggen tills den blev tillräckligt spetsig för att kunna fungera som en pennspets. Vi lyckades hitta en liten träpinne och fästa den vid metallbiten, och den började likna en penna.
Vi försökte tillverka vårt eget bläck. Efter många misslyckade försök lyckades vi utvinna bläck från ett avkok av teblad, lökskal och andra material. Sedan började vi skriva ner vissa datum och viktig information på de inre och yttre pappersomslagen till cigarettpaket. Mina medfångar var generösa mot mig och lät mig använda dem för att skriva mina dikter.
Efter nästan sex år förflyttades vi från ökenfängelset Tadmur till Saydnaya-fängelset nära Damaskus. Då fick vi tillåtelse att ta emot besök av våra familjer en gång i månaden, i femton minuter. Jag använde dessa besök för att smuggla ut mina dikter. Jag skrev dem med en fransk Reynolds-penna med fin spets som vi hade fått tag på genom en muta. Det gjorde det möjligt att skriva på cigarettpapper i stället för på cigarettpaketens omslag.
Under varje besök skrev jag ett antal dikter på ungefär tjugo cigarettpapper. Sedan lade jag dem inuti en liten träbit som jag hade ritat något på och gav den till min dotter som en gåva. Det var så mina dikter överlevde.
Vad inspirerade dig till att börja skriva?
Det krävdes varken inspiration eller någon särskild motivation. Skrivandet var en form av självförsvar, ett sätt att bevara min inre balans, och ibland kände jag att det också var en form av trots.
Men det som oftast drev mig att skriva en viss dikt var min oro för min mor när hon fick beskedet om att jag hade gripits. Min mor hade aldrig föreställt sig att något sådant kunde hända. Hon ville inte lyssna när jag försökte övertyga henne om att vem som helst kunde bli gripen. Hon trodde att jag var för klok för att hamna i deras händer.
Eftersom min mor var poet och skrev på talspråk skrev jag dikten till henne på samma språk. Jag fortsatte hoppas att jag på något sätt skulle hitta ett sätt att få dikten till henne. Tyvärr kunde jag inte överlämna den till henne förrän sex och ett halvt år senare.
Varje diktator börjar som en mild, vänlig och tolerant person, tills han har etablerat sig ordentligt vid makten. Bashar al-Assad visade tänderna efter två år, och hans far gjorde det efter fem. De nuvarande myndigheterna har bara suttit vid makten i tjugotvå månader.
De första tecknen från det nuvarande styret har hittills gett föga anledning till optimism. Myndigheternas islamiska religiösa inriktning är inget de försöker dölja. Hittills har ordet ”demokrati” inte kommit över läpparna på någon företrädare för regeringen. Det är tydligt att demokrati behandlas som ett tabu.
Därför ser jag inget hopp om demokrati i Syrien, såvida inte regionala och internationella makters intressen så småningom kräver att någon form av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter införs under yttre påtryckningar.

Hur ser situationen ut för skrivandet och yttrandefriheten efter Bashar al-Assads avgång? Är situationen bättre eller sämre?
Varje diktator börjar som en mild, vänlig och tolerant person, tills han har etablerat sig ordentligt vid makten. Bashar al-Assad visade klorna efter två år, och hans far gjorde det efter fem år. De nuvarande myndigheterna har bara haft makten i tjugotvå månader.
De tidiga tecknen på det nuvarande styret har hittills gett föga anledning till optimism. Myndigheternas islamiskt religiösa inriktning är inget de försöker dölja. Hittills har ordet ”demokrati” inte kommit över läpparna på någon företrädare för regeringen. Det står klart att demokrati behandlas som ett tabu.
Av denna anledning ser jag inget hopp för demokrati i Syrien, såvida inte regionala och internationella makters intressen så småningom kräver att någon form av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter införs under yttre påtryckningar.
Vilka rika litterära klassiker inom arabisk poesi och skönlitteratur har du mött genom din läsning?
Det som framför allt har utmärkt araberna genom historien är poesin.
Före islam fanns Mu‘allaqāt-poeterna, med sina långa dikter, enastående bildspråk och rika ämnesbredd. Generationer av poeter följde i deras spår, och så fortsatte det från den förislamiska perioden fram till 700-talet e.Kr., det vill säga den tidiga delen av den abbasidiska eran.
Därefter blomstrade den litterära prosan, översättningskonsten, filosofin, medicinen, musiken och sången. Gestalter som al-Khwarizmi, Ibn Rushd, Ibn Sina och Ibn al-Haytham blev vida kända och deras berömmelse spreds över hela världen.
Ändå förblev poesin på toppen, trots att islam inte uppmuntrade dess skapande eller spridning.
Hur var din erfarenhet som gästförfattare i Stockholm?
Om en människa kunde födas två gånger, började min andra födelse när jag blev inbjuden till Stockholm som gästförfattare.
I Syrien var jag tvungen att välja mellan att ge upp min frihet att tänka, uttrycka mig och skriva, och att återvända till fängelset, med allt vad det innebar av fysisk och psykisk tortyr som kunde leda till döden, självmord, sjukdom eller vansinne.
Min inbjudan till Stockholm befriade mig från den fruktansvärda bördan av dessa två val. Den gav mig chansen till ett nytt liv – ett fritt, värdigt och tryggt liv – och därmed möjligheten att leva mitt liv så som en människa och en poet bör göra
Jag vittnar om att jag dog många gånger i Syrien.
Och jag vittnar om att jag levde många gånger i Stockholm.
Vad skriver du just nu?
Poesi, förstås. Jag har också skrivit delar av mina memoarer, och just nu arbetar jag med ett kritiskt projekt som syftar till att röra om i de stillastående vattnen och träskmarkerna i vårt arabiska kulturarv, särskilt inom områdena språk, logik och historia.
Vilka planer har du för ditt framtida skrivande?
Om livet är nådigt mot mig och ger mig fler år, kanske jag skriver om min barndom. Jag menar, jag kanske skriver om den på nytt, eftersom omständigheterna inte visste hur den skulle skrivas på rätt sätt – eller kanske snarare att de skrev den på ett eländigt och improviserat sätt.
Jag hoppas också att jag kommer att kunna färdigställa en bok om autism och om hur man bemöter autistiska personer, utifrån det jag har sett och upplevt genom min son, från det att han var två år tills han blev vuxen.