DET VAR en varm morgon i mitten av juli. Mormodern och barnet promenerade längs den steniga stranden. Solen hade gått upp långt borta. Nu låg hela kustlinjen insvept i en solig dimma som glittrade i ljuset.

Mormor var gammal, hennes ansikte var täckt av djupa rynkor och hennes hår var alldeles vitt. Men hennes ögon gnistrade som två stjärnor och när hon började berätta vävde hon de mest underbara historier. När det lilla barnet hade tröttnat på att plocka snäckor och andra små havsskatter kastade hon en blick mot sin mormor och frågade:

”Mormor, du är så gammal ... minns du kanske något från dinosauriernas tid?”

“Jag är inte säker på att jag minns det, min vän … Men jag kan berätta en historia som hände just här på den här kusten.”

Lugnt började mormor prata: “En blåsig eftermiddag gick en ung man med kraftig kroppsbyggnad hela vägen ut på den lilla udden, där klippan stupade ner i vattnet i terrasser som syntes svagare och svagare, inramad av en ljusgrön tångfrans som gungade fram och tillbaka med havets rörelser.”

‍

‍

”Den unga mannen hette Erik”, fortsatte mormor med låg röst. ”Hans steg var fyllda av både oro och pliktkänsla. Han hade hört rykten om att en uråldrig skatt var gömd här, en skatt som inte var gjord av guld eller silver, utan av havets egen kraft. Och bara en smed som bosatte sig i det här området skulle kunna skapa det vapen som Erik skulle hämta till sin mästare.

Han vandrade genom ängar och lundar, fält och slätter och korsade åsar av gröna kullar, som han klättrade uppför tills han stod här, på klipporna där uppe.” Mormor pekade högt över barnets huvud.

“Horisonten mörknade snabbt och havets färg förändrades från stålblått till svart som beck. Plötsligt flöt en lång skugga genom vattnet och en kall rädsla grep tag i allt. Vågorna steg, höga som kyrktorn, branta som berg, med djupa, svarta dalar mellan topparna. De kastade sig mot varandra, hoppade och slet sig genom luften, ylande och vrålande som vilda andar. Det verkade som om havet ville äta upp hela världen. De närmaste vågorna slingrade sig runt ynglingen och drog ner honom i det kalla vattnet. De som följde efter täckte honom. Och vågorna hoppade och dansade över honom, slet och rev i honom, trampade och krossade honom, skrattade och sjöng, skrek och vrålade. Plötsligt blev allt mörkt som en tung filt överallt.”

“Varför hade han inte flytväst som jag?”, ropade den lilla flickan.

”Men han hade det, du ska få se …”

”Varför ... varför vill havet äta upp mig?”, frågade Erik hostande när han kom till sans. Framför sig såg han ett par ögon så djupa som havet. ”Havet vill inte att någon tar dess kraft utan tillåtelse”, sa ögonen, fulla av sorg. Hon lyfte handen långsamt, nästan skyddande, och Erik kände att havets vrede lindrades av hennes närvaro.

Erik såg förvånat på henne, “men ryktena om skatten ...” Kvinnan satte sig bredvid honom. ”Havet är ett stort och mäktigt djur. Det har sina egna regler. Man måste respektera dem.”

”Och du räddade mig? Varför?”

Kvinnan log, ”kanske för att jag också hörde havets kall. Och det var det som mitt hjärta sa mig.” Erik förstod inte riktigt, men något i hennes tonfall gav honom en känsla av trygghet och självförtroende. Han såg hur hon betraktade vågornas rytm, som om hon talade med dem. Och i det ögonblicket insåg Erik att deras möte inte var en tillfällighet.”

“Men vad hände med kvinnan då?”, frågade barnet.

“Kvinnan hette Lyra och hon tyckte mycket om Erik. De båda träffades flera gånger på de blåsiga klipporna, och med tiden började de älska varandra. Och varje gång regnet prasslade på deras tak, vinden blåste ner från himlen och havet brusade och slog mot klipporna, tänkte de på den ödesmättade dagen då de träffades. De log vid minnet av det första mötet.”

‍