Den nyblivna änkedrottningen Maria Eleonora av den mäktiga ätten Hohenzollern från Brandenburg bevittnade med fasa liket från hennes avlidne make. Där låg han, den store konungen av det svenska stormaktsväldet, lejonet av Norden, försvararen av den sanna evangeliska läran, kung Gustav II Adolf den store. Liket var tvättat, balsamerat och klätt i vackra kläder av guld- och silvervävt tyg. Så fort Maria Eleonora hade fått bud om kungens plötsliga död i slaget vid Lützen, hade hon släppt alla sina vardagliga plikter för att resa till sin avlidne make. Hon hade genast skrivit ett brev till kungens livbarberare för att påminna honom om att skära ut kungens hjärta och linda in det i en duk och lägga det i ett gyllene skrin som han sedan skulle ge till henne själv vid hennes ankomst. Nu stod Maria Eleonora och höll det gyllene skrinet med det inlindade hjärtat i sina händer. Hon var helt klädd i svarta kläder. Nu kunde hon inte hålla tillbaka tårarna. Hon var så förtvivlat ledsen. Maria hade visserligen inte känt den unge kungen när hon gifte sig med honom, men hon hade lärt sig att tycka om honom, ja, till och med lärt sig att älska honom. Han hade alltid varit så passionerad, så full av energi. Han hade haft så mycket energi att han delade med sig av den till henne, men nu när han var död så var det som om hans lik sög tillbaka all den energi han en gång hade gett henne, så att hon blev alldeles utmattad. Efter en stund knackade det på dörren och en av vakterna meddelade änkedrottningen att det var dags att ge sig av. De skulle visa upp kungens lik i ett högtidligt sorgetåg från Weissenfels till hamnstaden Wolgast. Sen skulle liket färdas över Östersjön tillbaka till Sverige. Maria Eleonora drog en djup suck och tog sig samman. Sedan lämnade hon rummet tillsammans med vakterna som bar ut liket på en bår.

‍

Hjalmar de Jong är en författare som bor i Uppsala och tycker om att skriva historiska texter.

‍