Iman Al Ghafari, Sigtuna kommuns fristadsgäst 2016–2018, är professor i engelsk litteratur med inriktning på 1900-tals amerikansk poesi, forskare inom genusvetenskap, poet och översättare.

Iman disputerade på Sylvia Plaths poesi med högsta utmärkelse. Titeln på hennes doktorsavhandling är The Quest for Identity in the Poetry of Sylvia Plath: A Feminist Approach. Iman föreläste flitigt om feministiska teorier och lesbisk poesi under sin tid på universitet.

Poeten Iman tillbringade två år vid Amsterdams universitet som postdoktoral forskare och ett år vid Utrechts universitet som gästforskare. Den syriska lesbiska profilen har publicerat flera akademiska artiklar om lesbisk identitet i arabiska kulturer och lesbisk subjektivitet i litteratur från Mellanöstern. Senare blev Iman inbjuden att tillbringa två år i Sverige som gästskribent. Under sin vistelse i Sigtuna publicerade hon flera lesbiska dikter i en antologi, och några av hennes verk översattes till svenska.

Som "professor utan gränser", i samarbete med Off University, var Iman värd vid Ludwig-Maximilians-Universität München, där hon undervisade i en onlinekurs under sommaren om feministisk filosofi och kvinnlig poesi. Hon blev senare inbjuden av Potsdams universitet att presentera en onlinekurs om Feministiska och tvärkulturella läsningar av kvinnors konst och litteratur. För närvarande är Iman en oberoende forskare, litteraturöversättare och frilansskribent. Hon är nu bosatt i Stockholm.

‍

Dr. Iman Al Ghafari har svarat på frågor om sin tid som fristadsgäst i Sigtuna samt om sin erfarenhet som lesbisk poet och akademiker. Detta är den första delen av hennes samtal med Upplitt magasin. Nästa del kommer att publiceras i ett framtida nummer.

‍

Tror du att situationen för lesbiska kvinnor har förbättrats sedan Sylvia Plaths död för mer än sex decennier sedan?

I olika länder runt om i världen kan lesbiska kvinnor i dag tyckas åtnjuta större synlighet, juridiskt erkännande och social acceptans än de gjorde under Sylvia Plaths livstid. Dessa framsteg har dock varit ojämna och är fortfarande bräckliga.

Kvinnor i allmänhet, och lesbiska i synnerhet, fortsätter att möta diskriminering, utestängning, ekonomisk osäkerhet och våld. Samtidigt har den ökande politiseringen av lesbiska frågor och de allt mer omfattande teoretiska debatterna om kön och sexualitet i vissa sammanhang skapat nya utmaningar för lesbisk synlighet och placerat lesbiska identiteter i händerna på beslutsfattare och politiska agendor.
‍

När lesbiska lyckas ta ett steg framåt knuffas de ofta två steg tillbaka av sociala och politiska krafter, vilket tvingar dem att gång på gång återuppta kampen för erkännande och frihet.

‍

Hur ser det nuvarande läget ut för lesbisk litteratur i Syrien?

Jag kan inte fullt ut bedöma det nuvarande läget för lesbiskt skrivande i Syrien, eftersom jag har varit borta från landet i många år. Men så vitt jag vet finns det fortfarande inget erkänt utrymme för lesbiskt skrivande i Syrien. Själva begreppet har länge censurerats eller betraktats som en synd, en avvikelse eller till och med en sjukdom. Social stigmatisering, censur och oro för den personliga säkerheten kan i hög grad begränsa det offentliga uttrycket.

‍

‍

För många år sedan, när jag var universitetslärare i Syrien, publicerade jag en självbiografisk berättelse om en dag i mitt liv i en nättidning samt en akademisk artikel med titeln Finns det en lesbisk identitet i arabisk kultur? i Al- Raida, en tidskrift som ges ut av Libanesisk-amerikanska universitetet i Beirut. Kort därefter mötte jag restriktioner, fientlighet och hot, både på min arbetsplats och i min sociala omgivning och mitt grannskap. Jag blev utstött, både av systemet och av samhället. På ett eller annat sätt förvandlades jag till en syndabock för potentiella lesbiska som kanske övervägde att komma ut ur garderoben.

Vem skulle riskera att förlora sitt arbete och äventyra sin personliga säkerhet för yttrandefrihetens och bekräftelsen av sin identitets skull?

‍

Hur ser situationen ut för lesbiska röster i Sverige i dag?

Sverige erbjuder ett starkare rättsligt skydd och en större offentlig synlighet för HBTQ+- personer än många andra länder. Rättsliga rättigheter leder dock inte automatiskt till socialt erkännande, kulturell representation eller ekonomisk trygghet. Formell jämlikhet och den levda verkligheten är inte alltid desamma.

I Sverige kan lesbiska synliggöras som en kategori inom Pride-firanden och under det bredare HBTQ+-paraplyet, men deras självständiga offentliga närvaro är fortfarande begränsad. Det saknas synliga lesbiska gemenskaper, kulturella mötesplatser, intellektuella nätverk och offentlig representation. Även om det finns möjligheter till publicering kvarstår många hinder, särskilt för exillesbiska som befinner sig i flera marginaliserade positioner.
‍

Även om lagstiftningen stöder HBTQ+-personers rättigheter kan samhället fortfarande präglas av konservativa och traditionella attityder till homosexuella och lesbiska. Jag berörde delvis denna fråga i en artikel som publicerades i Expressen med titeln Kan en exillesbisk existera?

Jag har bott i Sverige i mer än ett decennium, och min återkommande fråga – och kanske också mitt motto – förblir: "Var är de lesbiska?"

‍

Hur skulle du beskriva din upplevelse som gästskribent i Sigtuna?

Min tid som gästskribent i Sigtuna var både berikande och, till viss del, livsförändrande. Den erbjöd en trygg miljö för reflektion, kontemplation och poesiskrivande. Residenset gav mig möjlighet att fokusera på mitt kreativa arbete och att delta i flera kulturella aktiviteter. Sigtuna och dess vackra natur gav mig en känsla av stabilitet och lugn. Det var en viktig period i min personliga och litterära utveckling.
‍

Innan jag kom till Sigtuna var jag postdoktor vid universiteten i Amsterdam och Utrecht, där jag främst ägnade mig åt akademiska diskussioner, forskning och intellektuella debatter. Jag blev nästan helt främmande för den akademiska världen och stadslivet. Som lesbisk kvinna, van vid ett liv i storstaden, kände jag mig stundtals som om jag levde ensam i världen. Samtidigt

gjorde denna period av isolering det möjligt för mig att komma närmare naturen, fokusera mer på poesiskrivandet och utveckla min poetiska röst på nya sätt.
Jag läste mycket om svensk kultur och litteratur och uppskattade att översätta några av den svenska poeten Karin Boyes dikter till arabiska. Jag skrev flera dikter om sjön, snön och den svenska fikakulturen. Självklart mötte jag också vissa utmaningar, men det finns inte utrymme att diskutera dem i detalj inom ramen för detta svar.

‍

Vad är ditt nästa skrivprojekt?

Mitt främsta mål är att slutföra de verk som jag tvingades lägga åt sidan på grund av min långvariga sjukdom och den cancerrelaterade operationen, som tog en betydande del av min energi och tid. I flera år har jag arbetat med en bok med titeln "Lesbiska frågor i samtida västerländsk litteratur och kultur i förhållande till Mellanösterns kulturer och litteratur: Mellan teori och praktik". Detta filosofiska projekt sammanför många av mina långvariga vetenskapliga intressen, och jag hoppas äntligen kunna slutföra det.

‍

Jag har också ett annat kreativt och konstnärligt projekt som jag påbörjade för flera år sedan, men som jag inte kunde avsluta på grund av många avbrott och svåra omständigheter, däribland tvångsförflyttning, sjukdom, bostadsosäkerhet, instabilitet, långvarig arbetslöshet, ekonomisk osäkerhet och andra oförutsedda utmaningar. Jag hoppas kunna återvända till detta projekt med förnyad djupare perspektiv, format av mina erfarenheter.
‍

Jag bär också på många andra poetiska idéer, men jag föredrar att låta dem mogna i tysthet tills jag finner rätt tid, rätt utrymme och den känslomässiga beredskap som krävs för att omvandla dem till skrift och, förhoppningsvis, dela dem med världen.